PRS

- Spring iväg då! Skrek jag och började gå.

Jag gick surt iväg.

Jag gick hem. Jag brydde mig inte om att Dean inte var med mig. Jag försökte ju bara hjälpa Violette och så blev hon bara sur.
Jag gick trots att det var långt att gå hem till mig. Jag ville vara ifred.

Jag suckade. Kunde dem inte bara fatta att jag hade läkarskräck. Jag satte mig på en bänk en bit bort.

Jag smällde igen dörren när jag kom hem. Ingen var hemma. Jag gick in på mitt rum och slängde mig ner på sängen.

Efter en stund reste jag mig upp och gick mot tågstationen. Jag kände hur mobilen vibrerade i min ficka. Det var säkert Oliver eller nån som ringde. Jag orkade inte svara. Han förstod inte hur jag kände mig. Inte Ewan heller.

Jag suckade tungt och tog datorn. Jag surfade omkring på olika sidor och kollade facebook.

Ganska snart kom tåget. Jag satte mig ner på ett säte längst fönstret. Jag längtade hem.

Jag var orolig för Violette. Handen skulle ju bara bli värre om hon inte visade den.

Snart stannade tåget. Jag klev av och började gå hemåt. Återigen vibrerade mobilen i min ficka. Jag ville svara, men jag kunde bara inte.