The marauder's map [SV]

Ah, tänkte inte på det...

Asså, ni är för gulliga.
Har läst er andra på anslagstavlan, men kände att jag inte skulle spamma tråden...
Men jag älskar er♥
Den här ff'n skulle inte funka utan er.
ÄLSKAR ER!!

Men, förlåt att jag inte lägger upp så ofta. Jag önskar jag kunde säga att det är för att jag behöver ett socialt liv, men då skulle jag ljuga. Det beror mest på att jag spelar Minecraft (ehe..) och att min telefonladdare är sönder.....
Sorry, folk. Men snart är det sommarlov, tills dess måste jag köpa en ny laddare, så då kommer det nog oftare.

Nästa kapitel; ni kommer att dö... Eller nej, för då kan ni inte läsa.. (Haha, SingWithIce)

Men här är det (och extra långt...) :

Kapitel 33 ~ Hemma
Nästa morgon vaknar jag sent, ungefär så sent man kan göra en dag man har en tid att passa.
"Kendra, du måste verkligen upp nu. Om en halvtimma det vi vara utanför porten, och du har knappt packat." Lily flyger runt i rummet och river ned det sista i sin väska.
"Du måste alltid stressa en du", säger Tessan frustrerat. Hon, och alla andra, har redan på sig sina klädnader. När Lily drar av mig täcket blir det så kallt att jag inte kan låta bli att sätta på mig min klädnad och packa ned det sista i min väska.
Vi utrymmer salen och går i samlad trupp ned till Stora Salen där redan Te och Peter väntar.
"Varför dröjde ni så?", frågar Peter. "Jag var uppe vid sju, nu är klockan halv tio."
"Påminn mig inte." Jag sätter mig vid bordet och tar en äggmacka. Tessan, Lo och Sam fortsätter en bit bort mot mitten av bordet.
"Någon sinkade oss." Lily kollar på mig.
"Jag sov inget inatt," ursäktar jag mig.
"Vadå då?" Te lutar sig fram och ger mig en snabb puss på kinden.
"Jag vet inte. Vill inte bort från er." Jag ger honom en puss.
"Vi ses om fem dagar", påpekar Peter.
"Men sen ses vi inte på ett år", klagar jag.
"Flampulver?"
"Jag kan inte åka", suckar Lily.
"Men vi kan transferera oss", skrattar Te. Jag känner mig lite korkad, och jag tror att Lily och Peter också gör det, för alla tre skrattar halvhjärtat.
"Men nu känner jag mig smart."

Tjugo minuter senare står vi beredda utanför porten. Som vanligt står de självdragande droskorna utanför.
Hjärtat sjunket i magen på mig. Jag kommer ihåg senast jag åkte. Ensam med Remus hade jag åkt då. Vi hade haft kul, men sen hade han gått långt ifrån mig, han hade dragit sig undan och satt sig långt bort vid festmåltiden. Han hade lämnat platsen bredvid mig tom. Te hade satt sig där då, och sen den kvällen hade vi varit vänner. I mitt undermedvetna undrar jag hur mycket Remus ångrar det, om han ens ångrar det. Innerst inne hoppas jag det.
När vi äntligen slår oss ned i en tom kupé på Hogwartsexpressen är jag så trött att jag nästan somnar. Jag lutar mig mot Tes axel och lyssnar på konversationen som förs i kupén. Just för tillfället diskuterar de Beauxbatons skillnader och likheter med Hogwarts. Även om jag inte vill erkänna det tänker jag på Remus. Det händer ofta nu. Ibland funderar jag på om det verkligen är så bra att vara osams med honom, jag vill inte vara osams med honom, eller de andra för den delen. Uppriktigt sagt saknar jag dem.
"Försvinner... Ofta... Tänker..."
Sakta återvänder jag till ytan och inser sakta att de pratar om mig.
"Okej, vad missade jag?", säger jag. Min röst låter ganska hes, som om jag har något i halsen, så jag harklar mig.
"Nu kommer prinsessan till ytan", säger Lily och alla skrattar hysteriskt. Jag börjar förstå att de har sagt något som gör just den meningen speciell. Jag knuffar ned Te från sätet, men även när han ramlar ned på golvet slutar han inte att skratta.
"Vad missade jag?", säger jag och kan inte låta bli att le.
"Inget", Lily håller demonstrativt upp händerna och jag hjälper Te upp, "men det är skönt att du är tillbaka."
"Vart försvinner du? Vad tänker du på?", frågar Peter.
"Ingen."
"Ingen?", säger Peter fundersamt, "då är det en person.."
"Jag sa inget!", ljuger jag.
"Inte då."
"Jag måste ha lite luft", säger jag och går ut ur kupén.
Jag går längst bak på tåget, vilket inte är så långt, bara några kupéer, och drar upp dörren. Jag ställer mig lutad mot stängslet som finns där och kollar på det snöklädda landskapet. Efter någon minut hör jag steg i korridoren, vars dörr jag inte stängde, och jag förmodar att det är Te, Peter eller Lily som kommer gående efter mig.
"Gå", säger jag.
"Hatar du mig så mycket?" Jag känner igen rösten. Även om det inte är den varma varianten jag är van vid.
"Gå", säger jag igen. "Lupin."
"Det ska jag."
"Nej, vet du vad, jag är klar här. Stanna du." Jag går förbi honom och in igen.

När jag kommer tillbaka till kupén sitter bara Te och Lily där. För en gångs skull är de tysta. En sån jobbig pinsam tystad.
"Värst vad ni är tysta."
"James och Sirius kom förbi", säger Lily.
"De tog Peter och gick, sa något om att de skulle hitta en Måntand. Själv fattade jag inget, men Lily ser ut som hon sett ett spöke, och hon har varit i nån slags chock sen dess", säger Te. Han säger allt väldigt fort och det tar ett tag för allt att sjunka in, men Lily ser faktiskt ganska blek ut. Själv känner jag mig likadan. "Vet du vad det är?" Jag vet vad Måntand är. Eller snarare vem det är, men det var länge sen jag hörde det namnet.
Det började under vårt tredje år.
En eftermiddag kom James och Sirius ut och skrek efter 'Måntad! Slingersvans!' Mig ignorerade de. Det var som om jag vore luft. Remus rodnade och när vi kom närmare bad han dem att inte säga det högt. Det höll på ett tag, men under ett helt år kallade de (mest Sirius, James och Peter) bara varandra för smeknamnen. James - Tagghorn. Sirius - Tramptass. Sirius - Slingersvans. Remus - Måntand. Men efter det avtog det.
Gång på gång frågade jag dem varför de kallade varandra för det, och gång på gång svarade de att det bara var en kul grej. Det verkade som om att det bara var Remus som såg att jag blev sårad över det.
"Ingen aning", säger jag och sätter mig bredvid Lily.
Måntand.
Jag undrar om det bara var något lamt försök till att inte behöva säga hans förnamn, eller om det var något viktigt.

Flera timmar senare gör vi oss iordning för att gå av tåget. Resan blir inte riktigt som vanligt efter Måntand, men vi kör flera partier knallkort och skrattar en hel del.
Men så småningom meddelar högtalarna att det bara är tio minuter kvar på resan kör vi ut Te och Peter, som kom tillbaka efter kanske en halvtimma, för att byta om till mugglarkläder. Jag sätter på mig ett par tajta jeans, en mörkblå t-shirt, ett par marinblå Converse och en svart midjelång dunjacka.
När tåget stannar vänder jag mig om för att kolla ut på perrong 9 3/4. Man kan faktiskt inte tro att det är häxor och trollkarlar som står på perongen. Vissa är klädda i trollkarlskläder, men de flesta har mugglarkläder. Eller åtminstone försök till det. Men det är något i hörnet av mitt synfält som fångar mitt intresse. En man och en kvinna i fyrtiofemårsåldern. Jag vänder mig genast om och springer ner till dem.
"Mamma! Pappa!", ropar jag och vinkar. De ser mycket friskare ut än de gjort på år.
"Kendra!" Pappa ger mig en bamsekram.
"Jag har saknat er." Jag kramar mamma med, sen ställer jag mig och kollar på dem.
Mamma har svart, midjelångt hår. Hon är ganska lång och smal och hon han familjens bruna ögon. Pappa har svart, kort (eller egentligen inte, det är ganska långt med tanke på att han är kille, inte för att man måste ha kort hår för det) hår. Han är ganska lång och smal och också han har familjens bruna ögon. Att båda har samma färg på ögonen har skett genom något mirakel.
"Kendra, du glömde din väska, så jag tänkte.." Te kommer framknuffande genom folkmassan. Han stannar när han ser mamma och pappa. "Ni måste vara Mr. och Mrs. Potter", säger han. Pappa ler.
"Daniel", presenterar han sig
"Elisabeth", presenterar mamma sig. "Men kalla mig Beth."
"Te va?", frågar pappa. Te nickar och skakar hand med honom. Mamma skrattar.
"Det där är en väluppfostrad pojke", säger hon. Lily och Peter kommer gående. Peter bara vinkar och säger hej, han känner mamma och pappa sen innan, men Lily hälsar också Mr. och Mrs. Potter. Det får dem bara att skratta ännu mer.
"Bor du inte i Frankrike?", frågar mamma.
"Jag kan ju inte gå miste om en hel dag med dem." Han ger mig en armbåge i sidan och ler.
James och Remus kommer gående från motsatt håll, och båda har ganska bister uppsyn.
"Vart har ni Sirius då?", frågar mamma James.
"Äsch, det är en lång historia", säger Remus spydigt. "Den skulle vara mycket kortare om inte en viss Kendra hade sprätt upp mig i början på året." Jag blir minst sagt förbannad, men det är inte orden som gör mig förbannad, det är lugnet i hans röst. Så jag går fram till honom.
"Vet du vad?", säger jag, "det skulle vara en ännu kortare historia om inte du förgiftat Te." Jag försöker hålla rösten lugnt, men jag vet inte hur det går.
"En yttligare kortare historia om du inte blivit kompis med fienden."
"Ja, och vet du vad? Det skulle inte ens finnas någon historia om du inte stängt mig ute i början av året."
Plötsligt känner jag hur något träffar min kind och ser Remus sänka sin hand. Själv fattar jag inte vad som hänt, jag går in i något slags chockläge. Jag ser James dra iväg med Remus, jag ser på James läppar att han säger något. Vad? Det hör jag inte. Mamma och pappa ser ut som att de inte ver vad de ska göra. De är förvånade, det ser jag. Någon tar tag runt min handled och drar in mig i en omfamning. Sakta börjar verkligheten gå ur sin slowmotion-form. Sakta, sakta börjar jag förstå. Sakta, i takt med smärtan efter slaget som han gav mig. Jag måste kämpa mot tårarna. Varför gör det så ont? Inte bara fysiskt, utan också psykiskt.
Jag ser svag ut, inser jag efter ett tag, så jag släpper Te. I ögonvrån ser jag att mitt hår ändrat färg (rött, det ser jag nästan aldrig, om jag inte gör det medvetet såklart). Jag svär för mig själv och skakar bort det.
När jag tar till orda håller rösten oväntat bra.
"Han är illa ute." Te lägger armen runt mig, men jag vill inte verka som någon han måste trösta, så jag skakar av mig den. Till min förvåning blir Lily nästa att säga något. Och vad hon säger förvånar mig mer.
"Kör hårt."
"Våld löser inget", säger Te men han låter inte riktigt övertygad. Både mamma och pappa ursäktar sig och följer efter James och Remus.

Innan Te använder flampulvret för att komma hem ber jag om ursäkt för mitt beteende och förklarar varför.
"Jag förstod det", svarar han och blinkar åt mig innan ha försvinner i de gröna lågorna.
_____________________________
Okej, okej, en fråga..

Kolla där är den!!
|
|
|
V
Vad tror ni kommer hända när alla firar jul tillsammans?

Det är kanske för mycket att hoppas på att de blir vänner igen... Eller?...




Ååååh, man kan ju känna det Kendra känner (speciellt på slutet) bara genom att läsa!... Med andra ord: JÄTTEBRA SKRIVET!

Ingen aning.
Skriv mer!
Hur bra som helst!!!

Jag dog inte helt! Bara nästan! Men jag tycker Kendra har rätt och Remus beter sig som en dummer! Jag hoppas numera på Tendra (kallas dem det? Te+Kendra?) pga Te!!! Han är såååå snäll!!!

Hah, tack.
Värmer!

Men altså kapitlet efter det här kommer ni att dö...

Längtar!!!... Kanske är lite konstigt att längta till sin egen död, men när det gäller den här ff:n kan man ju inte låga bli!...

Nejejjjjjjjjj jag vill inte dööööö </3

Asbra kapitel ♥

ÅHNEJ!!! Jag vill inte dö än!!!

Bra!
Jag undrar vad som kommer hända sen (;