5 steps on how to make James Potter like you [SV]

*längtar*

Finns ingen förlåtelse för min dåliga uppdatering, en hel månad! Usch, har ångest. Men här är jag nu, äntligen, med en ny del! Hoppas ni underbaringar fortfarande vill läsa

31 December

- James perspektiv -

När jag föreställde mig hur mitt sista år skulle bli kunde jag aldrig föreställa mig att det skulle bli såhär. Jag, James Potter, förälskad i Savannah Wood, min lillebrors och lillkusins bästa vän... Och så förälskad till råga på allt att mitt Quidditchspelande - mitt allt - inte längre prioriterades. Helt ärligt trodde jag inte att något kunde få mig av banan när det gällde Quidditchen, speciellt inte med min livs viktigaste match på intåg. Det vill säga finalmatchen om Quidditchpokalen som skulle äga rum i mitten av vårterminen. Det gick rykten om att en talangscout från Chudley Cannons skulle vara där, vilket gjorde det oerhört viktigt för mig att prestera mitt bästa. Och nu skulle jag äntligen kunna det igen.

Missförstå mig inte, det var inte så att jag bara haft sex med Savannah för att få henne ur huvudet och kunna fokusera på Quidditchen igen, eller, ja, lite var det väl, men jag var inget hjärtlöst svin. Vad Savannah uppenbarligen inte förstod var att jag faktiskt hade känslor för henne, men att jag just nu var tvungen att fokusera på Quidditchen. Det gällde ju faktiskt min framtid. Och var det så konstigt att jag trodde att hon av alla människor kunde förstå det?

Och kanske var det löjligt men jag vägrade vara den som bad om ursäkt den här gången. Kalla mig långsint, kalla mig vad fan du vill, men sanningen att säga så var jag trött på dramat som alltid följde med Savannah. För att inte tala om min bror som tydligen var bög nu helt plötsligt. Visst hade jag alltid vetat att han var lite fjollig, men bög? Men för att hålla mig till ämnet så var det andra gången Savannah skällt ut mig av ingen som helst anledning och jag orkade inte med det, även då hon antagligen var en av de viktigaste personerna i mitt liv just nu och jag hatade att hon var sur på mig...

Det hela gjorde i alla fall en sak väldigt klar för mig; det var inte värt det att gå runt och undvika min egen bror och dramat som det bar med sig, så det tänkte jag i alla fall göra något åt - senare. Just nu skulle jag gå ut och träna. Jag reste mig från soffan och insåg irriterat att Savannah fortfarande var det enda jag kunde tänka på och att det var det enda jag hade gjort den senaste timmen. Med en suck sjönk jag ner i soffan igen, arg på mig själv men mer på Savannah som var källan till allt mitt lidande de senaste månaderna.

31 December

Hela dagen spenderade vi åt att handla kläder - Albus, Antonio och jag. Tillslut hittade jag en klänning som helt klart skulle fånga Ryans uppmärksamhet, i alla fall enligt killexperterna Antonio och Albus. Det var en tajt klänning som gick mig till hälften av låren och hade öppen rygg - att försöka anspela på mina icke-existerande bröst med en djup urringning var inte ens lönt. Till färgen var klänningen svart, men det syntes bara längst kanterna för resten var dekorerat med guldiga paljetter, vilket fick den att glittra i guld och jag kände mig som ett enda stort guldsmycke i den.

Till klänningen köpte jag ett par svarta pumps med guldiga nitar på och som var alldeles för höga egentligen men som fick mina ben och rumpa att se snygga ut så det fick gå ändå, efter lite övertygelse från Antonio. När vi återvände hem var jag riktigt taggad på att visa upp min nya utstyrsel och hade nästan glömt bort allt vad James hette.

Fast såklart kunde jag inte undvika mitt lilla problem för alltid och när vi kom innanför dörren fick jag syn på James som satt i vardagsrummet. Han hade fått syn på mig med och när han började gå mot oss blev jag först förvånad, men sedan gick han rakt förbi mig fram till Albus och Antonio. Jag kunde inte låta bli att känna mig en aning stött.

"Jag är ledsen för hur jag reagerade, brorsan, jag var bara chockad. Sanningen att säga så kunde jag inte brytt mig mindre om vem du träffar och gör Antonio dig lycklig, så vafan? Kör på bara", sedan gick han sin väg och Albus och jag utbytte förvånade blickar, men jag kunde även se hur lättad han var och jag log ett genuint leende, trots klumpen i min mage.

---

Klockan blev tjugo i åtta och jag var ett vrak. Varenda gång jag fick en glimt av min spegelbild någonstans fixade jag till mitt hår, checkade så att klänningen satt bra och kollade sminket. Gud skulle bara veta i hur stort behov jag var utav Roses expertråd, men hon var med Scorpius som bott hemma hos henne de senaste dagarna. Tydligen var det fortfarande rätt stelt där med tanke på hennes pappa och hans inställning till Malfoy-familjen.

"Lugn, Vanna-panna, du ser fantastisk ut", sade Albus och skrockade lite för sig själv.

Han halvlåg i sin obäddade säng, lutad på Antonio, och iklädd en svart skjorta som Antonio och jag tvingat på honom. Jag suckade och nervositeten fladdrade till i mitt bröst. "Jag vet inte... Jag vill inte att det ska se ut som om jag försöker för mycket i heller", muttrade jag och bet mig lite i underläppen samtidigt som jag vände och vred på kroppen framför spegeln.

Albus suckade och kastade en kudde på min ryggtavla. "Sluta va en sån tjej!"

Jag räckte ut tungan åt honom i spegeln och med en sista upp-puffning av mitt korkskruvslockade hår vände jag mig mot killarna. "Kom nu då, så drar vi innan jag fegar ut helt."

"Äntligen!" utbrast Albus och sköt upp ur sängen med Antonio i släptåg.

Just som jag öppnade sovrumsdörren för att gå ut kom James lunkandes upp för trappan och när han fick syn på mig kom han till ett stopp med ett förbryllat ansiktsuttryck. Så nu lade han märke till mig? "Du ser..." började han, men jag avbröt honom. Av någon anledning hade det gjort mig ännu mer arg att han inte ens låtsats om mig tidigare. Han borde ha gått rakt upp till mig och bett mig om förlåtelse. Insåg han inte att han betett sig som en jävla idiot?

"Tja, ta en ordentlig titt för du lär aldrig se mig såhär uppklädd för din skull", snäste jag och tryckte mig förbi honom i trappan, följt av Albus och Antonio som utbytte förvirrade blickar.

Gaaaaaahhhh!!!! Verkligen värt att vänta på!!!

"Tja, ta en ordentlig titt för du lär aldrig se mig såhär uppklädd för din skull"

Jag älskade det!!!! Längtar till Ryan kommer!!!

Naww skulle också vilja ha killexperter som Albus och Antonio, de är ju för söta 8}
Känns som nåt kmr hända på festen...
Längtar efter mer 83

Weeeee ;___; Lyckotåraaaaaar!!
Äntligen nytt kapitel!
Jag förlåter dig för dålig uppdatering MEN BARA FÖR ATT JAG ÄLSKAR SAVANNAHS ATTITYD MOT JAMES! Och Albus/Antonio ♥♥♥♥
Mer för guds skull, MER!!

"Tja, ta en ordentlig titt för du lär aldrig se mig såhär uppklädd för din skull"

Den meningen gjorde min dag!

SÅ glad att ni fortfarande läser, tack så hemskt mycket, ni gör min dag med era fina kommentarer!

31 december

– Ryans perspektiv –

”TA DINA JÄVLA BORTFÖRKLARINGAR OCH STICK HÄRIFRÅN! JAG VILL INTE SE DIG IGEN!”

Jag ryckte till när den femte tallriken denna vecka åkte i väggen – kras. Fortsatte hon såhär skulle vi inte ha några tallrikar kvar att äta på snart…

”DIN GALNA—” hörde jag hur pappa skrek, men mamma avbröt honom.

”JAG SA, STICK!”

Sjätte tallriken, sjunde… Ytterdörren smällde igen och det blev tyst. Jag öppnade min sovrumsdörr för att se om kusten var klar och kunde höra snyftanden från nedanvåningen. Jag suckade och gick ner till köket där mamma satt, böjd över köksbordet och grät in i sina händer. ”Mamma?” sade jag försiktigt. Hon såg upp och när hon fick syn på mig torkade hon genast sina tårar.

”Åh, godmorgon, gubben”, sade hon med ett påklistrat leende. Med huvudet bortvänt reste hon sig upp och harklade sig. Sedan, med en mycket muntrare röst, sade hon, ”Jag tänkte precis börja med frukosten, vad sägs som pannkakor?” Hon började gräva i kylskåpet efter ägg och mjölk.

Jag suckade och gick bort till henne. ”Mamma, du behöver inte låtsas som att allt är okej”, sade jag lugnt och lade ena handen på hennes för att stoppa henne från att fortsätta med pannkakorna. Hennes hand darrade som ett asplöv under min och det gjorde ont i hela mig att se henne såhär. ”Jag fixar frukosten. Sätt du dig ner bara, okej?” fortsatte jag, bedjande.

Hon såg på mig under tystnad några sekunder, sedan föll hon ihop på en av köksstolarna och brast i gråt igen. ”Åh, Ryan, vad gjorde jag för att förtjäna dig?” snyftade hon och jag ville helst av allt bara springa därifrån, men istället kysste jag henne på kinden och tog vid där hon hade slutat med pannkakorna.

---

”Så, hur går det med den där flickan du alltid pratar om… Savannah, var det väl?” mamma såg med nyfikna, rödsprängda ögon på mig från över den rykande muggen te i hennes händer. Det var en sådan där ’Världens bästa mamma’-mugg som hon fått av mig och min storasyster någon gång när vi varit små och min syster fortfarande bott hemma. Nu satt vi uppkurade i varsin fåtölj framför den öppna spisen med varsin filt tätt virade kring våra kroppar. Ute hade det börjat snöa igen och klockan var inte mer än elva på förmiddagen. Jag hade lite dåligt samvete för att jag snart skulle behöva börja med förberedelserna inför nyårsfesten, men jag kunde inte precis ställa in nu. Det fladdrade till i min mage när jag tänkte på att Savannah kanske skulle dyka upp. Det var så länge sedan jag hade sett henne nu och jag höll på att bli galen utav längtan efter hennes vaniljläppar.

”Nå?” pressade mamma med glimten i ögat.

Jag log uppriktigt mot henne. ”Jag älskar henne”, sade jag ärligt. Jag hade försökt berätta det för henne innan vi åkt ifrån skolan men det hade kommit annat emellan, men jag var besluten att berätta ikväll. Ifall hon dök upp, vill säga. Mitt hjärta sjönk en aning när jag tänkte på att hon bott hemma hos familjen Potter hela lovet. Det var inte precis första gången hon valt James över mig…

”Men?” sade mamma som hade sett uttrycket i mitt ansikte.

Jag suckade och tog en sipp av mitt skållheta te. ”Jag kan ha sumpat det. Där är den här andra killen—”

”Åh, ’den andra killen’- scenariot”, suckade mamma medlidsamt.

Jag nickade. ”Japp, och han är sjukt populär, kapten för Quidditchlaget, alla tjejer vill ha honom och Savannah har varit kär i honom hur länge som helst.”

”Och nu när du dök upp så blev han plötsligt intresserad av henne?” konkluderade mamma och nickade för sig själv som om hon fått sista pusselbiten till ett pussel. Förundrad över hur hon kunde veta så mycket såg jag upp och hon log lite snett mot mig. ”Jag är fyrtionio år gammal, gubben, jag har haft min beskärda del av tonårsdraman i mitt liv”, sade hon och skrockade lite. Det kändes bra att höra henne skratta och jag log. ”Så han blev intresserad av henne, vad hände sen?” fortsatte hon.

Jag såg in i elden. ”Vi kysstes”, sade jag och innan mamma hann börja göra upp bröllopsplaner tillade jag snabbt, ”efter att hon praktiskt taget berättat för mig att hon fortfarande hade känslor för den andra killen också…”

”Mhm, och sen?” sade mamma och jag kunde se hur hon lyssnade på vartenda ord som jag sade som om det var det mest intressanta hon någonsin hört - sådär som bara mammor kunde.

”Tja, hon åkte för att bo hemma hos den här killen hela lovet – hon är bästa vän med hans lillebror”, lade jag snabbt till när jag såg mammas min. ”Men innan dess lovade jag henne att jag skulle skriva, vilket jag inte har gjort förrän igår då jag frågade ifall hon kunde komma hit ikväll, och nu vet jag inte vad som har hänt mellan killen och henne, ifall hon fortfarande är intresserad av mig eller ens om hon kommer ikväll eller inte…”

Mamma lade en hand på min axel och såg med genuina ögon på mig. ”Jag hoppas verkligen att det löser sig till det bättre, men du ska veta att om hon dumpar dig för den här andra killen för att du inte skrev till henne när du sagt att du skulle, då förtjänar hon dig inte, gubben.”

Jag log en aning sorgset. ”Tack, mamma.”

Åh TVÅ KAPITEL PÅ SÅ KORT TID TACK!!! ♥
Åh Ryan älskar ju verkligen Savannah, James är sexig och snygg visst, men Ryannah är nog ändå bäst 8}
Längtar efter mer 83

Okej nu är du förlåten omg Ryannah forever fuck it James!
MER

Åhhh, jag blev sååå lyklig när jag såg att det hade kommit TVÅ kapitel!!!! TVÅ UNDERBARA KAPITEL!!!!!!!!!!!