Krig, Påskägg & Lustigkurre (Privat)

Jag skrattar,
- Det var nyheter det, Sessan!! Men låt mig klargöra detta för dig: Jag har aldrig varit här förut. Och när sa jag förresten att du har behandlat någon dåligt? Utom mig då, jag verkar inte gillas eftersom det ändå är helt uppenbart att du hatar mig. Varför hatar du mig lillsessan? Jag har inte gjort något? Och varför i all sin dar skulle min far flytt? Ja, jag har då ingen aning om vad du lallar om. Och kungen, ers höghet. Jag ser fram emot att träffa er ikväll, ha tills vidare en bra dag, nu måste jag gå och pissa!

"Vakter!" skriker jag förbannat. "Jag jämfört med dig vet vad jag talar om!" tjuter jag och vänder mig om. "Gå och säga att du ska pissa mitt framför självaste kungen...! Hur vågar du?!" utbrister jag och gör en gest med handen så att han tillfångatas av vakterna. Bakom mig kliver Matthias in och jag ger honom ett tacksamt leende. Bakom honom kliver Jones och Sophie också in. "Prinsessan", bugar de och inväntar order. Jag känner hur alla stirrar på mig.
Jag vänder mig mot mina föräldrar. "Ni får ursäkta", säger jag och niger. "Men, Long här har tappat minnet och minns inte hur man uppför sig. En av hans gamla vänner, Neela, kommer imorgon till slottet på min order och jag hoppas med hela mitt hjärta att hon kan göra något åt hans beteende..." säger jag och vänder mig sedan om mot Long. "Även om jag aldrig kände Bella tror jag inte att hon skulle vara stolt över dig. Inte Neela heller, speciellt inte med tanke på att du inte verkar vara samma person som hjälpte henne att fly..." säger jag lågt till honom. "Sophie, Jones, Matthias, för honom till hans rum och vakta honom, låt ingen komma in, ingen jag inte har tillåtit - och den personen kommer jag personligen med då. Ingen ska få förfalska någonting... Han är en allmän fara nu när han har tappat minnet", muttrar jag. "Och, jo, Long, din far flydde landet när jag sände efter honom då du själv vägrade berätta varför du var här. Det är därför du är Lord Long nu", säger jag. "Du borde bära titeln bättre", tillägger jag.
"Sarah..." börjar min mor. Jag vänder mig mot henne och ser hennes förvånade blick. Jag nickar lätt.
"Jag förstår, ni vill tala med mig vid måltiden också", säger jag.
"Och Lukas", inflikar min far. I ögonvrån ser jag Lukas nicka och sedan buga lätt.
"Jones, för honom till sitt rum. Fängelsehålorna verkar inte vara säkra längre, och ännu har han inte gjort något olagligt, bara opassande", säger jag. Jag börjar gå förbi alla vakter när jag stannar upp vid Long. "Skippa sessan, du har redan berättat att det börjar bli uttjatat", säger jag och sedan går jag äntligen ut ur tronsalen där alla verkar hålla andan. Efter mig följer Lukas och Longs fångvaktare. Long och hans lilla grupp släpar honom bort mot hans rum och jag personligen går bort mot min privata kammare.
"Vad var det där?" undrar Lukas.
"Ett misstag", muttrar jag. "Ingen kommer gilla mig efter det här..."
"Jag älskar dig än", försäkrar han och hinner ikapp mig och griper tag i min hand. Jag stannar upp och ser på honom.
"Vad har jag gjort för att förtjäna dig?" undrar jag.
"Slagit skiten ur mig så många gånger att jag inte har övergett dig", skrattar han. Jag ler mot honom. "Ett träningspass?" undrar han. Jag nickar.

Jag skakar på huvudet och suckar ledsamt,
- Där är den där kvinnan igen, den elaka och otrevliga! Säger jag. Vakterna börjar gå.
- Vi ses ikväll herr kung!! Ropar jag över axeln.

"Kan vi öva på armborst?" undrar jag fundersamt. "Det var ett tag sedan... kan du rida bort till någon sjö? Jag vill se ifall jag fortfarande kan fånga fisk med armborstet", säger jag tankfullt. Lukas skrattar lätt till men nickar sedan,
"Självklart. Men, bara om vi grillar fisken där", säger han.
Jag stönar till. "Du vet att jag är urusel på att göra upp eld!" utbrister jag.
"Exakt. Det är ju ett träningspass, eller hur?" frågar han leende med en nyckfull glimt i ögonen.
"Ja... Jag antar det..." muttrar jag.

Jag förs till mitt rum där jag retsamt ber dem hälla upp ett bad åt mig. En av dem muttrar surt men värmer vatten åt mig.
- Kan man få skrubbas också? Ropar jag.
- Ja!! Hörs en mansröst. Jag ser mot s
dörren och väntar mig att en av mina vakter ska komma in. Istället blir det pigan - Bella - som tassar in. Generat sjunker jag djupare ner i vattnet.

"Armborst, armborst..." muttrar jag medan jag förbi rad efter rad med vapen. Ifall vi endast hade tränat med svärden idag så kunde vi ha tagit dem som vi har gömt i Akiras förråd för att slippa gå hit var evigaste gång, men idag var jag envis och ville såklart ha armborst - och en långbåge.
"Här!" hör jag Lukas säga längre bort.
"Långbågarna?" ropar jag tillbaka som gissning.
"Japp. Både din och min. Orörda - tack och lov för det", ropar han till mig och ger ifrån sig ett litet skratt. Jag muttrar surt några fler svordomar medan jag letar efter mitt armborst. Den är specialgjord för min skull, anpassad efter min armlängd och bla bla bla. Jag kommer inte ens ihåg vad han sade jag bara köpte den snabbt som ögat efter att ha testat den.
"Jag hittar den inte", muttrar jag förbannat och sparkar till golvet så att dammet yr.
"Kollat bakom Rickards?" frågar Lukas som har dykt upp bakom mig med två långbågar i händerna och två koger på ryggen.
"Rätt sorts pilar?" frågar jag medan jag ser bakom Rickards armborst som alltid på något vis gömma mitt armborst. Som Lukas anat hittar jag den och jag känner hur hela mitt ansikte spricker upp i ett leende.
"Ja!" utbrister jag samtidigt som Lukas säger det. Jag vänder mig om och ser på honom, han har ett leende lekande på läpparna. "Va?"
"Ja, jag har rätt sorts pilar", säger han.
"Åh..." säger jag och rodnar då jag helt hade glömt bort att jag överhuvudtaget hade frågat honom något.
"Ska vi gå då?" undrar han. Jag nickar.

Mannens röst hörs utifrån. Det tar ett tag att fatta att han skrattar - det låter mest som en strypt katt. Men när jag fattar blir jag sur.
- Jättekul, gubbjävel!! Muttrar jag. Pigan stirrar stint ner i golvet.
- Du kan gå!! Ler jag vänligt.

"Jag ska bara titta till Bitterblue", säger Lukas samtidigt som han plockar ett äpple från äppelträdet några meter utanför stallet innan vi går in.
"Självklart", ler jag mot honom och går själv bort mot Tornados box.
"Hejsan gubben", säger jag mjukt och kliver in. Han gnäggar och slänger lite lätt med huvudet.
"Jag har redan saknat dig", lovar jag honom och låter mina vapen falla till marken. Han frustar lätt till svar. Jag går fram och börjar stryka honom lätt över huvudet och han tar ett halvt steg närmare så att jag istället kramar om honom.
"Tornado... Jag är förlovad... Herregud, Tornado jag är förlovad, jag kan knappt tro det", viskar jag och känner hur tårarna börjar rinna. Han frustar till oroligt.
"Nej då, gubben, ingen fara, ingen fara", försäkrar jag. Men, jag fortsätter gråta medan jag svär för mig själv. Jag måste bli hårdare - mycket hårdare. Under bara några veckor har jag gråtit mycket mer än jag har gråtit på kanske åtta år... Jag brukar inte gråta. Jag är inte en sådan person som gråter.
"Jag ska inte gråta igen förrän på bröllopet", lovar jag mig själv och Tornado verkar uppfatta en liten ton av styrka i rösten då han inte låter lika orolig längre.

Hon går och jag kan lättat båda klart. Jag provar alla möjliga tvålar och skrubborstar. När jag är klar stiger jag upp, torkar mig och ställer mig framför helfigursspegeln som står lutad mot en vägg i badrummet. Jag granskar mig själv, drar lite i mina lockar som slätats ut lite av vattnet. Försiktigt lyfter jag en hand och känner på hakan. Jag kan för allt i världen inte minnas att jag någonsin haft skäggstubb...Sessan kanske har rätt ändå, jag kanske har tappat minnet? Men det låter alldeles för orimligt....
Jag suckar tungt och tar på mig ett par rena byxor. Jag ska precis dra på skjortan när jag får syn på min överkropp. Sedan när blev jag så muskulös?? Fast vem bryr sig egentligen? Jag flinar självbelåtet åt min spegelbild och börjar spänna armmusklerna. Wow. Med ett nöjt och lite förvånat skratt går jag ut ur badrummet, det här är ju som en dröm!!!

Händer. Snabba och starka läggs om min midja och jag vänder mig reflexmässigt och riktar in ett slag innan jag hinner göra något annat. Men, personen reagera också reflexmässigt och duckar och kastar sig sedan mot marken och tar sedan med mig i fallet.
Jag ligger på hans bröst medan han ligger på rygg och ser lite förvånat på mig medan mitt hår faller ner mot hans ansikte och döljer både hans och mitt ansikte för omvärlden.
"Jaha... Båda våra reflexer är i alla fall prima", säger han och börjar sedan le. Jag börjar också le. "Fast, vi kommer inte få en enda vanlig natt, va? Vi kommer slå oss blå bara vi försöker krama varandra... Är det där tårar jag ser, Sarah?" undrar han sedan. Jag blundar snabbt och skakar lätt på huvudet och önskar att Lukas inte såg dem.
"Bara tårar av chock, förvåning och lycka", ler jag mot honom.
"Bevisa det på något vis", säger han allvarligt.
"Säker?" frågar jag och spelar smått orolig. Hans ögon blir också oroliga men han nickar försiktigt. Innan han hinner uppfatta det så kysser jag honom - och skippar den försiktiga delen. Han skrattar lätt till när han kysser mig tillbaka.
"Vill du veta en sak?" viskar jag retsamt i hans öra medan jag ger honom en kyss på halsen. Jag känner hur han nickar. "Det är du av oss två som skulle bli slagen blå, det verkar som om mina kyssar har en väldigt stor inverkan på dig", viskar jag halvt retsamt halvt hotfullt.
"Du... Det där är faktiskt väldigt skrämmande", säger han.
"Alltid roligt att veta", skrattar jag och hör hur Tornado också skrattar på sitt hästvis. "Men, vilken tur att du är säkrad då", säger jag skrattandes och drar mig undan, ställer mig upp och räcker honom sedan min hand.
"På vilket vis?" undrar han och tar emot min hand och jag hjälper honom upp på fötter. Jag kommer närmare och ser upp mot honom och ler lätt.
"Då tanken på en kyss från dig skulle kunna få mig att döda en hel armé så tror jag inte att jag låter dig dö så lätt", ler jag lekfullt.
"Åh... Jag firade till en galning, det gjorde jag, va?" stönar han och ser väldigt ångerfull ut.
"Hallå!" utbrister jag. "Och jag visste då inte att jag ska gifta mig med en pajas!" säger jag.
"Pajas?" ekar han och skrattar. "Det var då ett intressant ord", skrattar han och ger mig en snabb kyss innan han ser på mig. "Vad väntar du på? Vi måste hinna ut mot den lilla sjön innan lunch", påpekar han.
Jag himlar lätt med ögonen innan jag går förbi Lukas hör att hämta sakerna jag behöver när jag känner Lukas hand lätt dra över mitt hår när jag går förbi. Jag ler mot honom när jag vänder på huvudet. Han ler inte tillbaka men hans blick avslöjar allt. Han älskar mig minst lika mycket som jag älskar honom, men jag befarar nästan att hans kärlek är större än mig... Kommer jag någonsin kunna älska någon fullt ut? Lita på någon fullt ut? Varför valde jag att lära mig att slåss med vapen...? Varför valde jag krigets väg? Där kriget går finns det ingen tillit och ingen kärlek heller... Jag är en krigare, kommer jag någonsin bli kapabel till att älska och lita på någon fullt ut?
Jag befarar svaret...