Jag åt äppelpaj idag (Prs, Jessica Tonks)

Niel vaknade på sena dagen och satte sig stelt på hästen igen. Åter började hans letande efter Mona...

Mona föll till sist omkull, på några timmar hade hon bara tagit sig en kilometer fram. Och det var minst en dag kvar till slottet. Hennes tårar började rinna igen och de frös på hennes kinder. "Förlåt mig Niel..." viskade hon och slöt ögonen.

Niel kom fram till ett ställe och bestämde sig för att slå läger. Han satte sig på något hårt men mjukt. Misstänksamt reste han sig och såg en massa hår ligga utspritt på marken, under en hög med snö. "Mona!" utropade han och tog bort snön. Och mycket riktigt - där låg Mona.

Mona brydde sig inte om snön på henne, den kändes inte kall utan varm nu. Då Niel drog bort snön såg hon trött upp på honom. "Nej..." viskade hon. "Jag...jag måste ta mig till slottet...du har inte pengarna NIel....och du får inte betala med dig liv...". Hon kunde knappt få fram orden för att hennes läppar skakade så mycket.

Niel var så arg att han skakade. "Din idiot! Jag skulle fixa det, pengarna skulle vara klara idag och jag hade kunnat köpa dig men nu är jag här! Hur tänkte du egentligen?" morrade han och drog Mona in i sin famn.

Mona såg inte på honom. "Jag tänkte inte, jag var förtvivlad för jag ville inte att du skulle hindra mig att gå så du skulle råka illa ut". Hon kved svagt till då han drog henne intill sig. "Förlåt..." mumlade hon innan hon blundade igen.

Niel skakade på huvudet. "Jag skulle offra mitt liv för dig vad du än sa. Kom, vi måste tillbaka och hämta pengarna!"

Mona andades tungt. "Du får lämna kvar mig här så länge...Jag är så kall att jag knappt kan röra mig". Och det skulle gå fortare ifall han gick ensam.

"Håll tyst med dig." muttrade Niel sur och lyfte upp Mona i sin famn. Efter ett par timmar var de åter i byn.

Mona tystnade och tittade inte på honom igen. Hon visste att han var arg på henne, och hon hatade det. Men hon hatade ännu mer att hon inte lyckats komma fram till slottet.
Då de kom tillbaka till byn hade hon nästan somnat igen. Men gungningarna då han gick höll henne lite vaken. "Förlåt" sa hon svagt igen då de kom in i byn. Hon kände inte sina händer längre, eller sina kinder.