Viktigt Bortglömda[SV]

Aaa, här sitter jag och kan inte komma på en tillräckligt bra kommentar för din grymma ff. Det finns inte något att säga. Hm.....hm hm...hm...hm. (9 minuter senare.) Förutom att du skriver SUPER BRA! DU MÅSTE GE UT EN BOK DU KOMMER BLI KÄND!

Du skriver så otroligt bra! Jättebra beskrivning av Azkaban!

Hoppas bara inte Cara utvecklar någon form av Post-Traumatisk Stress eller något, det där är ju verkligen hemskt...

När kommer mer? Den är suuuperbra, det går inte att beskriva med ord! *-*

Amaanda

Åh, tack så jättemycket! Det glädjer mig verkligen att höra

Förlåt att det varit lite dött här. Jag har varit på skolresa i sälen och så har det varit fullt upp med skolan. Jag ska absolut försöka uppdatera här så snart som möjligt.
Det är bra när ni tjatar, haha. Har en tendens att glömma bort saker ibland. ;3

Kram ♥

Väntar på mer

*tjatar* vet inte hur länge till jag orkar vänta efter nästa asgrymma kapitel! ^-^*tjatar*

Okej, min inspiration är VERKLIGEN noll. Och jag är sjukt medveten om att det här kapitlet suger mer än någonting annat. Jag vill bara gå runt och skrika ut mitt hat. SÅ illa tycker jag om det här kapitlet, haha. *Insert smiley som skrattar och gråter*
Jag har skrivit om det kanske tre gånger, haha. Men det blir inte bättre. Snarare konstigare xD

Jaja, det skulle vara coolt om ni gillade det ändå. Men BE HONEST. Jag skrattar med er om ni tycker det är lika hemskt som jag gör. Hihi xD

Whatever, ska inte tjata ut er genom att skriva en roman (som Katta brukar säga.)

Here ya go:
___

Amy

Jag bänder upp fingrarna som hårt kramar deras händer. Med en knappt märkbar rysning genom kroppen försvinner osynligheten. Det blir nästan lite tomt utan den, men samtidigt känns det skönt. Som om något har förändrats sedan Bonny...
”Men vad gör vi nu?”
Jag granskar flyktigt ett av Diagongrändens hustak när Ellies fråga når mina öron. Jag kommer på mig själv med att önska att jag i denna stund låg nerbäddad i sängen därhemma med slutna ögon. Alla frågor som slängs i ansiktet på någon som är minst lika ovetande får mig att bli alldeles matt. Jag är inte Dumbledore.
”Jag vet inte”, suckar jag och tittar ner på mina skor. Ett tunt lager av damm har samlats på det nötta skinnet. Sorgliga spår av det som hände inne på puben. Spår av Bonny...
Jag skakar omedelbart bort tanken, den är alldeles för skadlig för mig just nu. Wera hjälper mig genom att leda samtalet vidare med sin nästan smittande entusiasm.
”Vi räddar min syster!” Trots ivern i hennes röst går det att finna tvivel och ångest i hennes ansikte. De undangömda känslorna visas som en liten rynka i den fräkniga pannan. Ett så litet avslöjande att det inte skulle vara märkbart på avstånd.
Ellie tar vid. ”Och hur ska vi göra det?”
Från vyn inifrån den gömda gränden vi smitit in i är det svårt att betrakta människorna på kullerstensgatan. Det är bara några meter synliga från det här hållet. Färger från mantlar svischar förbi för mina ögon då trollkarlar och häxor skrider förbi med shopping i tanken. Det här är fortfarande så overkligt... Hur många gånger har jag inte önskat att jag varit här? Och när jag nu är det... då längtar jag bara tillbaka till hur det var förut. Jag är knäpp.
”Amy?” Undrar Wera och sedan tar Ellie kraft enda nerifrån magen. ”Amy!
”Ja, ja vad är det?” Jag skakar på huvudet i ett försök att väcka mig själv.
”Du svarade inte och...” Ellie rynkar pannan. ”Hur är det med dig egentligen?”
”Du är tankspridd”, mumlar Wera, som om hon skäms över att erkänna det faktumet.
”Det är bra med mig”, intygar jag. ”Bara bra, väldigt bra faktiskt.”
De ser skeptiskt på mig. Alltså inte övertygade en enda procent.
”Om du verkligen menar det så...”
”Det gör hon inte”, hugger Ellie av Wera, sedan sänker hon rösten för att väsa en fortsättning. ”Jag tror hon är i chock.”
Jag skakar på huvudet igen. De är galna. Men sedan kommer det gröna ljuset tillbaka. Och Bonny Bonny Bonny...
”Amy!”
Jag har tydligen tappat balansen, för i nästa sekund håller Ellie och Weras händer mig upprätt.
Jag skrattar till. För jag känner inte ens igen mig själv längre. Jag brukar alltid vara den där tysta som inte yttrar ett enda ljud någonsin, men här är jag. Väldigt mycket levande med ett hysteriskt fnissande på läpparna. Herregud!
”Eller så var den där goda drickan inne på puben inte riktigt alkoholfri?” Föreslår Wera.
”Ha-ha.” Jag ser hur Ellie himlar med ögonen.
Tystnad.
Sedan samma röst igen:
”Jag tror fortfarande på chock-teorin. Jag menar, vi blev nästan attackerade av några creepy människor, och så dog ju Bonny.”
”Chock. Jag antar att du har rätt”, säger Wera.
Jag tror inte riktigt jag kan ta in vad de säger. Min hjärna är luddig, och när jag försöker tänka finns det plötsligt en accelererande fotboll där som nonchalant mosar de få tankarna under sin vikt. Hopplöst och svårbegripligt.
”Vi kommer ingenstans!”
Plötsligt är det som om någon skruvat upp ljudnivån avsevärt. Likt ögonblicket då man håller på att slumra till framför tv:en. Det får mig att undra: Somnade jag nästan nyss?
”Det finns ett brev här, Ellie. Jag vet inte vart det kommer ifrån, eller vem det är till, men det är här.”
Ett brev? Ekar mina tankar. Det studsar avlägset mot alla håll och kanter inuti mitt huvud. Jag förstår inte ens dess mening. Jag måste verkligen vara galen. Eller chockad, som Ellie så fyndigt beskrev det.
”Madam Malkins har nyckeln till det lilla olycksaliga missödet som tyvärr drabbade er”, läser Wera. ”Slash, eller tjaa, med vänlig hälsning Dumbledore!”
Orden får någonting att klicka till av förståelse inom mig, men sedan hinner jag inte tänka mer. Jag tvingas falla till marken för att tömma min mage på det lilla innehåll den går och bär på.
Som ett slags prick över i:et.

Det där var inte alls dåligt!

Det var jättejättejättejättejättebra♥, minst! ♥

KAPITLET VAR PRICKEN ÖVER I:ET PÅ MIN DAG, tack för den ;* Älskar det ♥

Hur kan du tycka attt det är dåligt? Om jag hade skrivit det där skulle jag ha varit jätteglad!