Privar rollspel mellan Shapiro och Medi

"Jag har några saker jag måste säga i enrum till dig."
Viskade han och tittade först argt på Dylan sedan lungt not Alice. Han bugade sig och gick lungt mot utgången.

Hon gick efter och hon såg på honom. "Jag men jag är ju i idel öra." Hon såg på honom. "vad är det?"

''Jo, detta är histoian om två vänner. Mig, och Dylan. Vi var bästa vänner och på den tiden delade vi allt. Han var mycket snäll mot mig även om jag vär tjänste pojke. Han visade mig det hemliga rummet i tornet och gav ig böckerna. Han var dock väldigt mycket för att ljuga men det var så små lögner så jag märkte dem aldrig. Men med åren blev lögnerna värre och värre, sedan blev det som värst när han lurade in mig i grottan och stal allt jag hade. Min far var galen när han fick reda på det och han letade flera dagar efter Dylan som hade flytt fältet till sin herrgård. Han hittade Dylan som 'lovade' att inte ljuga igen. Han gjorde det igen, och den gången riktigt illa. Han hade satt up plakat lite här och var om att en varg i skogen hade högt värde. Om min far och jag skulle döda den skulle vi bli rika. Vi gick ut och letade och det var där min far dog. När jag möte Dylan nästa gång så sa han att värdet var lögn. Jag flög på honom och slog ut en tand som han fortfarande sknar.''
Johannes andades tungt efter att ha sagt allt medans han gick lungt på gården bredvid Alice. Han funderade på det han skulle fråga när han gick ut och undrade om han skulle ta up det med.

Hon såg på honom och lade huvudet på sned. "så han mördade din far?" Hon blev arg. "jag ska se till att han inte stör varken mig ller dig något mer. Stanna här är du snäll."

Han såg på henne med ett förundrat ansikstutryck och frågade.
''Vart ska...?''

"vart ska jag? Jag ska till balrummet. ordens brödrar kommer att hjälpa mig." Hon såg på honom och kysste hans kind. "Åh Johannes."

''Vänta!''
Ropade han när han kom på att han inte sagt det han även ville säga. Han tänkte ett tag och sa sedan.
''Förstår du varför jag inte ville att du skulle hjälpa mig med vargen? Det var inte för att du är prinsessa.''

"Den mannen var ond." Vargen kom plötsligt in störtande och satte sig vid hennes fötter och såg lite glad ut som en stor hund och log. "Jag är prinsessa men jag är ändå en tänkande sådan. "

''Ordernsbrodern?''
Han tänkte lite till och såg lite förvirad ut.

"Nej Dylan. Han är ond och han planerar något." Hon knäppte med fingrarna och vargen började att morra långt nere i strupen."