Eragon [privat]

Jag skrattar till. "Nähä?" Säger jag ironiskt. Det känns bra att skratta. Jag har inte gjort det på länge...

Jag flinar förläget.
"De är väldigt envisa och ofta tjockskalliga. Ännu mer än du Enya."
Jag ger henne ett snett leende

Jag ler tillbaka. "Finns det någon som är mer tjockskallig och
envis än jag? Om man bortser från Murtagh såklart."

Till och med Murtaghs läppar rycker lite. Han ler nästan
"Du och dvärgarna skulle passa ihop bra om det inte var för den lilla detaljen att ni skulle försöka döda varandra för att ni är så lika.
Fast de vinner oftast sina strider med envishet och råstyrka. Du använder nog hellre din smidighet och intelligens skulle jag tro."

"Hah!" Skrattar jag. "Intelligens? Vad betyder det? Ör inte det någon slags maträtt?" Skämtar jag

"De visa vet att intelligens är en högst ovanlig egenskap som speciella individer i ett högst strukturerat och komplext samhälle innehar. Betydelsen av intelligens är då ovärderlig för hela samhällets utveckling och möjlighet att överleva olikartade vanskliga situationer."
Allt detta förklarar jag med nedlåtande ton och rätar stolt på mig samtidigt som Shea skakas av våldsamma skratt. Det är inte lätt att låta som en lärd.

Jag stirrar på honom. "Eh..?" Säger jag frågande.

"Det där lät nog mest dumt. Det vra meningen att babbla en massa som om jag kan alting och ständigt måste bevisa det."
Isen mellan oss verkar vara bryten. Jag skulle kunna dansa av glädje.

"Det lät inte alls mest dumt. Allt lät dumt" sa jag leende.
Törne flög ungefär hundra meter framför oss, och han saktade in.

"Till skillnad från vissa personer med spetsiga öron låter jag i alla fall bara dum ibland.
Vad är det Murtagh? Varför flyger ni långsammare?"