Mordet - Dramione

YEEY!

Superbra!

Förlåt för jag inte har skrivit på jätte länge, men här kommer ett ganska långt kapitel
Hade tänkt att skriva det ur Rons perspektiv den här gången Vet att jag inte har skrivit om Draco på jätte länge, men kommer skriva ett kapitel om honom snart också

Sen måste jag säga att ni är de bästa läsarna man kan ha ♥

Kapitel 29

Ron:

Jag vaknade av att väckar klockan ringde. Med ett lågt stön smällde jag till klockan för det skulle sluta ringa. Det ledde till en hög krasch när väckarklockan smällde i väggen med ett en ljudlig smäll. Hermione som för några ögonblick hade sovit så fridfullt bredvid mig, vaknade med ett ryck, och satte sig käpprakt upp i sängen.
”Vad händer?”, frågade hon skärrad och lät blicken svepa över rummet.
”Inget”, mumlade jag. ”Jag råkade bara smälla väckarklockan i väggen”
”Aha”, Hermione lät sakta huvudet falla bakåt, tills den landade mjukt på hennes dun kudde. Hon vände huvudet mot mig.
”Du måste verkligen sluta upp med den ovanan”, hon rynkade ögonbrynen, och tittade surt på mig. ”Du skrämmer livet ur mig varje morgon, det låter som taket håller på att falla ner, över oss”, fortsatte hon surt. Jag suckade och himlade lite med ögonen.
”Så farligt är det väll inte”, protesterade jag, fast innerst inne visste jag att hon hade rätt.

Det var tredje gången den här veckan det hände. Senast igår hade vår granne - en gammal tant som bor i lägenheten bredvid oss- frågat mig, vad det var som lät på morgnarna. Jag hade kommit med någon undanflykt. Då hade tanten tittat rynkat pannan och spänt blicken i mig. ”Vad det än är som låter, för du se till att sluta med det. Min stackars katt får nästan hjärt attack varje morgon, av det där förfärliga oljudet. Stackars lilla Darling…”, sen hade hon gått förbi mig, och in i hissen fortfarande mumlande. Vår granne, -tanten alltså- hette egentligen Mrs Miller, och var en gammal dam, som inte hade någon man, utan levde helt ensam i sin lägenhet, med endast sin katt Darling som sällskap. Ibland tänkte jag på hur synd det var om henne, som bara levde med en katt, men Mrs Miller verkade föredra en katts sällskap framför en människa.

Darling var en väldigt bortskämd och fin katt, som Mrs Miller brukade åka iväg med på utställningar och andra saker. Darling hade till och med vunnit ett pris någon gång, och det var Mrs Miller väldigt stolt över, och gick runt i tre månader och sa det till alla som hon stötte på. Det betydde att man fick höra cirka 3 gånger per dag i tre hela månader! Du förstår säker att man tröttnade på att höra det efter ett tag…

Efter en lite lättare frukost, som bara bestod av mackor, gick jag in i sovrummet för att bädda min och Hermiones dubbel säng. Hermione hade blockerat toaletten för tillfället och vägrade att släppa in mig. Med trötta ögon, började jag bädda sängen. Täckena var blå med vita ränder på, vi hade fått täckena någon gång för länge sen av Hermiones föräldrar. Det förvånade mig att det inte var tänder på täcket.

När jag var klar med det bytte jag om till vanliga kläder. Pyjamasen, som jag hade haft på mig knölade jag ihop till en boll och tryckte ner under kudden. Under tiden tänkte jag på hur jag skulle varna Adele, hur jag hade med mig Hermione. Jag kom snabbt fram till att det skulle bli ganska svårt. Adele, hade inte heller sett Hermione innan, så hon kunde ju inte veta vem som skulle gå bredvid mig.
Det bästa skulle nog vara att när vi kom in i butiken, skulle jag ropa hej först och säga att jag hade Hermione med mig, innan hon han ropa något olämpligt. Japp, det skulle nog bli bäst.
Efter som jag började sent idag tog vi det långa hållet, vägen via Den Läckande Kitteln. Vi tog på oss varma vinterkläder, och började gå ner för trappan i vårt hus, eftersom hissen inte fungerade. När vi kom ut på den lilla gården utanför huset sa Hermione:
”Låste du nu?”, och sneglade på mig. Plötsligt grepps jag av osäkerhet. Jag försökte komma ihåg om jag hade gjort det eller inte, men det var helt tomt. Men hade jag inte tagit ner handen i fickan för att fiska upp den, så jag kunde låsa dörren…?
”Jo, det har jag nog…”, jag tvekade.
”Är du säker?”, frågade Hermione misstänksamt. ”Annars får du springa upp och kolla det”. Bara tanken på att springa upp för alla trappor till våning fyra gjorde mig trött.
”Jag det är jag”, skyndade jag mig att säga.
”Bra då går vi”, sa Hermione efter att ha gett mig en lång blick. I rask takt började hon gå mot den närmaste busstationen, och jag fick skynda mig för att hänga med i hennes tempo.

Klockan var runt halv nio, när vi närmade oss busstationen, och London sköd (stavning?) av liv. Över allt hastade människor fram och tillbaka. Jag studerade dom intresserad. Alla människor såg olika ut, det fanns; tjocka, smala, fina, fula, dom som hade ljust hår, och de som hade svart. Vissa hade gröna ögon andra blå och bruna. En del människor hade mörk hy, resten vit hy. Det fanns folk från olika kulturer, och olika land .T.ex. kenyaner, japaner, kineser, chilenskare, amerikaner, svenskar, spanska, och australiensare.

Jag och Hermione satte oss i en buss hålls plats, i väntan på bussen, och för en gångs skull var bussen där i rätt tid. Snabbt tryckte vi in oss i bussen för att få en sittplats. Resan till Den Läckande Kitteln, var runt 40 minuter, och vi orkade inte stå upp hela färden.

När vi äntligen hade kommit fram till stationen vi skulle hoppa av vid, hade det börjat blåsa. Vi virade halsdukarna tätare omkring oss, och började gå mot den jobbiga motvinden, som fick våra rocka att flaxa bakom oss. Grus och damm blåste upp från gatan, och hindrade oss att se riktigt ordentligt. Med kissande ögon började vi ordinera oss, och snart hade vi hittat fram till Den Läckande Kitteln. Jag kunde inte förstå hur vanliga mugglare inte kunde se värdshuset. Det låg där jätte tydligt, och skilde stort från de andra husen. När vi kom in på värdshuset, satt det redan massa trollkarlar där, trots att det var hyfsat tidigt. Jag nickade till några, som jag kände igen, men stannade inte och snackade med någon. Belysningen var som vanligt, lite dunkel, och det var svårt att urskilja detaljer här inne.
”Hallo där Weasley!”, sa en röst och jag vände mig om. Där stod ägaren, Tom.
”Hej Tom”, sa jag och gav honom ett litet leende.
”Vad gör ni här, så tidigt?”, frågade han nyfiket. Innan jag hann ta till orda sa Hermione med skrovlig röst:
”Jag måste ha en ny trollstav, min förra gick i sönder”
”Aha, lycka till då”, Tom gav mig en snabb blinkning innan han försvann mellan borden igen. Jag undrade om han visste, jag fick fråga det en annan gång. Men var det verkligen så tydligt att det pågick något mellan mig och Adele? Det skulle jag väll få se i så fall. Jag suckade tyst, det fanns inget att göra åt saken just nu i alla fall.

Vi gick genom värdshuset, och kom fram till en liten dörr som vi öppnade. Framför oss tornade en tegelvägg upp sig. Med min trollstav slog jag på några stenar, noggrann med att ta dom i rätt ordning, sen backade jag. Stenarna började plötsligt röra på sig, och snart bildade dom ett stort valv. Vi hade kommit till Diagongränden.

jättebra! Det här är världens bästa dramione ff♥

är helt förälskad i din ff!! mer nu!

Åååå! Längtar redan. Jag är helt förälskad i denna ff

Bästa dramione berättelsen jag läst !!!

Absolut!

megasuperduperawesome!!

Jättebra!!