Du sa att du aldrig skulle lämna mig, Cedric. [SV]

It's NICE!!

JÄTTEBRA! du skriver verkligen super bra!

Superbra!!!!

när kommer det mer? du behöver inte stressa bara undrar.

SUPER DUPER BRA ♥ Har läst alla kapitel nu ! Måste få höra mer !

Åhh , gud så bra!!!

Så himla bra !! ♥

Låter bra!

NYTT KAPITEL !

Ett ganska kort kapitel som antagligen kommer göra många av er glada.

Kapitel tjugo.
Have you ever tried to smile and hide your pain,
even though you're really not okay?

Några dagar efter andra uppgiften har vi en lektion i försvar mot svartkonster tillsammans med Ravenclaw. De flesta sitter självklart omringade runt Cedric, som aningen besvärat berättar hur det såg ut i sjön för tionde gången. Bredvid sig har han Cho som även hon överöses med frågor. Jag och Ronya sitter på andra sidan klassrummet och glor ner i böckerna professor Moody delat ut efter att en Ravenclaw-elev klagat på att de läser för lite på lektionerna. Jag börjar känna mig ganska irriterad på Cedric utan att inte riktigt veta varför. Jag känner mig dum, utanför och bortglömd. Cedric skrattar åt någonting Cho förklarat och hon tvinnar det glansiga svarta håret mellan fingrarna. Jag drar handen genom mitt bruna hår som blivit ganska torrt av vinterluften, tovigt är det också så jag tvingas diskret lirka ur fingrarna ur tovorna. Moody sitter uttråkad vid katedern och bläddrar i en bunt pergamentpapper som troligtvis är våra uppsatser vi lämnade för ett par dagar sedan.
”Professorn?” Frågar en ganska liten Ravenclaw-elev och sträcker upp handen så högt hon kan. Moody kollar upp och grymtar. ”Jag undrar bara, du är den enda läraren som inte börjat varna oss om GET-proven, jag hoppas att du vet vad det är vi bör kunna och lär ut det till oss. Jag vill hemskt gärna inte få dåliga betyg förstår du.” Moody höjer lite på ögonbrynen.
”Miss Redd, jag kan försäkra er om att jag inte tillåter någon av er att få dåliga betyg i den här kursen.” Säger han och hans svårt ärrade ansikte ler lite. Jag suckar, dem där Ravenclaw-eleverna kan vara riktigt olidligt betygs-medvetna ibland. Själv har jag knappt ägnat en tanke åt GET-betygen. På väg till stora salen efter lektionen möter jag Fred och George.
”Hallå Lyhra, är det bra med dig?” Säger George förbigående. ”Jag har lite bråttom så du får ursäkta mig… Trevligt att talas vid!” Han blinkar åt mig och är försvunnen innan jag hinner säga någonting.

Dagarna smälter samman i takt med att snön smälter bort. Någon gång i början på april lyser vårsolen klart och alla i skolan verkar återfått glädjen. Det sjungs i korridorerna, folk skrattar bakom varje hörn. Men jag är olyckligare än vanligt. De gångerna jag och Cedric träffas pratar vi knappt och jag vill helst bara berätta att jag inte tycker det känns bra att hålla på i hemlighet. Men jag har inte gjort det än. När vi går ner för trappan som leder ner till korridoren till vårt sällskapsrum stoppar Ronya mig.
”Lyhra, vad är det som händer?” Frågar hon tyst och ser oroligt på mig. Jag vet att jag varit disträ hela dagen och knappt svarat på tilltal, men jag orkar inte bry mig. Jag orkar inte bry mig om någonting.
”Ingenting.” Mumlar jag, men det låter inte speciellt övertygande. Ronya höjer ögonbrynen.
”Du måste berätta för Cedric att ert s.k ’förhållande’ inte fungerar” Säger Ronya. Jag fnyser.
”Hur vet du att det är därför jag är nedstämd?” Frågar jag, lite för aggressivt.
”Kom igen Lyhra, jag vet att det är därför.” Säger hon. Jag ser upp på henne och möter hennes blick för första gången på länge, jag nickar och mina ögon börjar fyllas med tårar.
”Jag ska berätta.” Säger jag lågt. Ronya nickar och kramar om mig, och jag kramar om henne också och låter några tårar rinna över kinderna. Det känns lite bättre nu.
”Gör det nu, eller i alla fall idag. Det kommer kännas så mycket bättre.” Säger Ronya, och jag vet att hon har rätt. Vi går in till sällskapsrummet, en del av mig hoppas att Cedric inte är där medan en annan hoppas på det motsatta. Jag ser mig försiktigt omkring. När jag ser Cedric sitta vid ett av borden sjunker hjärtat i bröstet. Ronya ger mig en liten knuff och jag går sedan fram till Cedric, som förövrigt ser strålande ut. Jag ställer mig bakom honom tills han vänder sig om och ser upp på mig. Han vänder sig mot sina vänner, ursäktar sig och följer med mig till ett tomt och undanskymt hörn i rummet.
”Ly, vad är det?” Säger han och ser oroligt på mig. Han stäcker ut handen för att stryka mig över kinden. Jag drar mig undan och han rynkar på ögonbrynen.
”Cedric, jag måste säga att... att jag inte-” Jag blundar och försöker samla mig. ”- vi kan inte hålla på så här.”
”Hur då?” Frågar Cedric dumt. Jag suckar.
”Jag kan bara inte vara tillsammans med dig i hemlighet. Förstår du inte?” Säger jag när han ser oförstående ut.
”Gör du slut med mig?” Frågar han sårat. Jag skakar på huvudet men börjar sedan nicka långsamt.
”Ja, jag antar det.” Svarar jag. Cedric ser helt förstörd ut och lutar sig mot väggen och ser upp i taket.
”Men efter sista uppgiften, när jag kan bryta den här dumma avtalet…” Börjar han.
”Men varför kan du inte bryta avtalet nu?” Frågar jag. Han ser ut att ha ett inre krig med sig själv. Han ser in i mina ögon.
”Jag kan inte.” Säger han bara.
”Men varför?” Envisas jag. Han skakar på huvudet och hans ögon börjar fyllas med tårar.
”Lyhra, jag kan inte berätta. Inte än. Men jag lovar att om du bara väntar tills terminen är över…” Säger Cedric förtvivlat men jag skakar bara på huvudet.
”Jag klarar inte av det här Cedric.” Säger jag och pressar mig förbi honom innan jag börjar gråta på allvar och så jag slipper se Cedrics tårfyllda ögon. Jag skyndar mig upp till sovsalen och slänger mig i sängen. Detta kan antingen vara det bästa jag någonsin gjort eller värsta. Jag börjar gråta hysteriskt i kudden tills tårarna tar slut och jag somnar in i en djup och drömfri sömn.