Army, War and hard friendship. (Rollspel)

"Olivia!", skrek Jacob ilsket. "Är du helt från vettet?"
Och utan att tänka sig för kastade hon sig på Olivia ryckte vaptet ur henne och kastade iväg det så långt han kunde.

"Döda mig då!"skrek han och slog ut med armarna. "Det var jag som kom med idén om att de skulle sluta kriga och komma överens om gränserna!"
Han var helt och hållet borta inuti huvudet, han brydde sig inte längre, han hade nästan dödat Christal, allting var hans fel. Varför hade han inte följt med sin farbror med en gång?
Sedan såg han Jacob, nu först hade han märkt honom.

Olivia blir chockad när hon får någon på sig och hon skjuter av reflex pojken i armen med den andra pistolen.
Officeren och resterande har tagit upp sina vapen och Olivia får plötsligt samvetskval. Hon känner igen dessa två mer än hon känner igen sin egen armé vem fan är hon egentligen?

"Jacob!"ropade Kol och såg på sin kompis som blivit skjuten.
"Olivia", sade Kol långsamt och såg in i hennes ögon, "försök komma ihåg oss. Barnhemmet, striden, din far, hur vi..."
sedan blev allting svart då någon hade slagit honom i huvudet.

Jacob kände en skarp smärta i vänsterarmen men höll kvar Olivia.
"Du", morrade han medan han pressade henne mot marken. "Hur kan du bara göra så här när vi är de bästa vännerna man någonsin kan bli? Fatta hur mycket du kommer såra Aleyna när hon fattar att hon ställde upp för kriget i onödan? Din jäkla förrädare!"

Olivia förstod inget.
"Jag känner inte dig. Jag kan inte vara en förrädare mot någon jag inte ens vet namnet på!" Säger hon argt och knuffar undan honom. Någon går fram till killen och håller fast honom. Den andra är knockad. Varför är han knockad?

Kol vaknar upp med ens och håller för sitt bakhuvud.
"Aj fan", muttrade han och tittade sedan på Olivia, "förrädare."
Han ställde sig upp och någon grabbade genast tag i honom bakifrån, men han orkade inte bry sig.
"Bry dig inte då objektet."muttrade Kol ilsket.

Någon höll Jacob hårt i armen och han gnydde till av smärta.
"Olivia! Det är jag, Jacob! Snälla, du vet! Försök minnas första gången vi träffades! I korridoren på barnhemmet där jag och Kol räddade dig frpn Lizzie och Mary! Försök att minnas! Snälla!"

"Idioter. Man minns inget man vill glömma." Säger Campbell sammanbitet och Olivia får huvudvärk igen. Något stör henne och det kommer tillbaka.
"H-Han är Kol?" Säger hon frågande och pekar på alvpojken. Campbell går genast fram till henne.
"Så så ansträng dig inte." Säger hon och tar fram ännu en huvudvärkstablett. Olivia sväljer den genast.

"Nej!", skrek Jacob fast någon höll en hand över munnen. Han bet i den och personen släppte genast. "Svälj inte den där tabletten! Den gör så att du inte kan minnas! Han är Kol, och jag är Jacob. Vi är bästa vänner och det är din kompis Aleyna med! Snälla, jag ber dig att förstå!"