Hogwarts yngre dödsätares kärleks historia

Superdupermegabra!

Såååå bra älskar den

Jätte bra kapitel

Jätte bra!

Du skriver otroligt bra ska du veta. Så har du någonsin funderat på att bli författare? Om du blir det lovar jag att läsa varända jäkla bok du skriver!

när kommer mera??? lägntar

U took my words.

GAAAH! Tackar hemskt mycket för kommentarerna! You are the best!♥♥♥♥♥
Men här ett nytt kapitel! Enjoy!
O.B.S. Har ändrat rejält här, med en liten grej... Bara så ni vet



Kapitel 22


Hermione


”Att jag inte tänkt på det förut!” utbrast Harry plötsligt när han och Hermione gick ensamma längs en korridor.
”Vadå?” frågade Hermione.
”Lyssna nu och säg inte emot!” sade han istället.
”Okej jag ska lyssna.”
”Malfoy är en dödsätare! Han har ersatt sin far som dödsätare!”
Hermione visste inte vad hon skulle säga. Malfoy, en dödsätare? Det kunde inte stämma…
”Det måste varit han som såg till att Katie blev förhäxad av det där halsbandet!” fortsatte Harry ivrigt.
Hermione tänkte på stackars Katie Bell som blivit förhäxad av ett halsband. Halsbandet hade funnits hos Borgin and Burkes och Malfoy hade varit där inne.
Det gjorde ont att tänka på hans namn. Som om någon kramade om hjärtat med avsikt att spränga det…
”Är du verkligen helt säker på det Harry?”
”Självklart inte! Men nästan säker! Allt stämmer ihop…” Och så började han räkna upp flera argument som talade för att han var en dödsätare. De flesta var faktiskt ganska övertygande.
”Harry… jag tror faktiskt inte att han är det” sade Hermione uppgivet.
”Men han måste vara det! Allting stämmer!”
Det kändes som att Hermiones hjärta utsattes för cruciatusförbannelsen nu och hon var tvungen att föra ena handen mot hjärtat. Harry märkte det inte.
”Kan vi prata om något annat?” frågade Hermione.
”Visst” svarade Harry förbryllat men började genast att prata om något annat som Hermione inte ägnade något intresse åt.
Hjärtat gjorde inte lika ont längre, men det var fortfarande ömt.

Efter i lektionen i förvandlingskonst rusade Hermione tårögt ut från klassrummet. Ron hade imiterat henne när hon, enligt honom, hoppat upp och ner i stolen i iver för att svara på en fråga.
Hon rusade ner till andra våningen och in på toaletten och började gråta ovanför ett handfat. Någon kom in, det var Luna.
”Hej Hermione” sade Luna och tittade oroligt på henne. ”Hur är det?”
” Det är skit” hulkade Hermione fram.
Luna gick fram till henne och började stryka henne längs ryggen.
”Vill du prata om det?” frågade hon och Hermione snyftade osammanhängande fram historien om hur Ron imiterat henne.
”Okej, men fortsätt gråta. Det känns bättre efteråt” sade Luna tröstande.
Plötsligt kom Harry in, med det ena ögonbrynet fortfarande lysande gult, och han hade med sig Hermiones grejer.
”Hej Harry” sade Luna. ”Visste du att ditt ena ögonbryn är gult?”
”Hej Luna. Hermione du lämnade kvar dina grejer, så jag tog med dem.”
Hermione gick fram till Harry och tog emot sina grejer.
”Tack Harry. Jag måste gå…” sade Hermione och gick ut.
En tanke slog henne plötsligt, Snigelhorns julfest var ikväll. Och hon skulle gå med McLaggen… Tårarna började rinna längs kinderna igen. Kunde dagen bli värre?
Plötsligt dök Draco upp bakom ett hörn och båda två stannade. Draco tittade oroligt på henne och verkade överväga om han skulle gå fram till henne eller inte. Han verkade välja att gå fram till henne, för plötsligt var hon i hans armar. Hermione grät ännu värre nu. Trots vad han hade gjort, hade hon saknat honom sjukt mycket. Hon borrade in sig i hans hals och drog snyftande in hans doft. Rysningar for längs ryggen när han kysste hennes panna.
”Vi måste prata…” sade Draco tyst.
Hermine nickade. Tårarna rann fortfarande. Draco fångade upp de flesta av dem och såg henne i ögonen.
”Vid-behov-rummet?” föreslog han. Hon nickade igen och de började gå mot vid-behov-rummet.
”Det kanske är bäst att vi delar på oss” föreslog Hermione tyst.” Om någon skulle se oss menar jag.”
”Okej, vi syns sen” och han var borta.

”Vad har hänt?” frågade Draco när de väl var i vid-behov-rummet.
Hermione började berätta om hur Ron imiterat henne. För varje ord och gest Hermione gjorde mörknade Dracos ögon allt mer.
”Ska jag förhäxa honom?” frågade Draco när hon berättat färdigt.
”Nej, jag tänker hämnas på ett annat sätt…” svarade Hermione.
”Hur?”
”Jag går med äckel-McLaggen på Snigelhorns julfest” svarade Hermione och ögonen fylldes med tårar när hon laddade för frågan hon tänkte ställa.
”Draco, varför hånglade du med kossan Parkinson? Och förneka det inte! Jag såg er!”
”Pansy hånglade med mig, hon började helt plötsligt kyssa mig. Utan förvarning! Hermione, jag lovar att jag inte kysste Pansy!” Hans ögon var uppriktiga och utstrålade ingen falskhet.
”Jag tror dig. Men jag vill fråga en annan fråga…”
Orden fastnade i halsen på henne.
”Vad?” frågade Draco och såg henne i ögonen.
”Är du en dödsätare?”

Super