(PM) En mugglare på Hogwarts

Kapitel 22
Jag sprang framför alla andra. Det var en härlig dag. Jag skrattade åt de andra när de flämtade upp för backarna. I helhet var det otroligt roande att höra de andra muttra att jag skulle bli trött senare om jag höll på så där. Vilket jag förstås aldrig blev, jag vet inte men det kan ha och göra med att jag fick en skål gröt i ansiktet som jag bara fortsatte springa, hoppa över stenar och klättra upp i träd. Jag var som en hundvalp, försökte få alla att leka med mig. Blev besviken när jag inte lyckades, men det gick snabbt över när jag hittade något annat som roade mig. Snart träffade vi Cedric och hans pappa. Av någon anledning kände jag mig inte riktigt lika nyfiken på honom som jag hade varit på alla andra. Hans pappa och Mr. Weasley pratade ett tag och eftersom jag redan hört orden så tyckte jag att det var otroligt ointressant. Jag sprang bort och hittade snart ett mycket högt träd som jag klättrade upp i. När jag kommit nästan längst upp så tittade jag bort mot horisonten. Utsikten var fantastisk. Det var den verkligen. Jag kunde till se väldigt långt. Skogen sträckte sig antagligen ett par mil och den härligt gröna färgen skärde sig mot den ljus gula från en åker längre bort. Vinden ven genom mitt hår och jag blundade. Allt verkade så vackert och tyst här uppe. Det var något annat än ett hus fullt med galningar. Jag fnissade för mig själv. Plötsligt landade en liten fågel alldeles nära mig. Jag såg på den och den såg på mig. Jag hade aldrig sett en sådan fågel. Den var söt hann jag tänka innan jag hörde någon ropa mitt namn. Jag ruskade på mig och kisade ner mot marken. Mycket riktigt gick det folk omkring och ropade på mig. Jag såg tydligt några som såg ut som om de hade knallröda mössor. Jag log. Weasleys.
”Här uppe!” ropade jag så högt jag kunde. De hörde verkade det som. De såg sig omkring, men av någon anledning tittade de inte upp. Jag himlade med ögonen och började klättra neråt. När jag var ungefär halvvägs nere så bröts grenen jag stod på av, och jag föll åtminstone tjugo meter ner mot marken.

Skitbra helt enkelt (ursäkta svärordet)

AWESOME

grymt awesome!

AZUM

AWESOME!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Sjukt grymt!!!

jätebra

Kapitel 23
Jag var så rädd. Jag ville inte öppna ögonen för rädslan för vad som skulle finnas bakom ögonlocken. Adralinet pumpade i hela kroppen och hjärtat kändes som om det skulle sprängas. Jag låg på fast mark det kände jag men jag var näst intill avsvimmad. Jag hade slagit mig, men inte så hårt. Varför inte? Jag hade inte slagit mig hårt… men jag hade fallit flera meter! Trots att jag inte gjort illa mig kände jag tårar rinna nerför kinderna. Jag hörde ingenting förutom bruset av mitt eget blod i ådrorna. Jag hade inte slagit i huvudet. Snarare armen. Jag började långsamt få tillbaka hörseln och jag satte mig upp. Jag öppnade ögonen och ryggade genast tillbaka när jag såg att alla var nära mig. För nära. Jag försökte darrande ställa mig upp. Jag torkade bort tårarna och andades djupt.
”Hur mår du?” frågade Hermione andlöst. Jag svarade inte, jag bara vände mig om och kräktes. Huvudet snurrade och tårarna kom utan att jag kunde hindra dem. Jag hörde ett brus av röster och jag kunde nästan se deras äcklade miner framför mig. Hermione höll om mig och klappade mig på ryggen. Tårarna rann och jag tänkte tyst att jag aldrig skulle se åt ett träd så länge jag levde. Jag gick väldigt darrigt resten av biten och sa inte ett ord. Jag hoppade en meter när någon råkade stöta till mig. Jag var fortfarande yr men jag sa ingenting, och när vi kom fram till den utslitna kängan som skulle ta oss till Världsmästerskapen satte jag villigt mitt finger på den trots att jag hellre skulle velat vila lite. Snart kände jag ett obehagligt ryck i naveln och jag hann precis ta ett andetag innan jag kände att jag inte kunde andas. När vi landade låg jag kvar på marken några sekunder och blundade, försökte få hjärnan att sluta dansa omkring i huvudet.
”Behöver du hjälp?” sa någon. En röst jag inte kände igen. Jag öppnade ögonen och möttes av ett par ljusblåa ögon. Cedric. Han sträckte ut handen mot mig. Jag tog den och han drog upp mig med ovanlig lätthet.
”Tack.” han log. Jag såg på hans ögon. Gnistrande blåa. Mycket vackrare än mina trista, gråa ögon.
”Inga problem.” sa han. Sedan vände han sig om och gick i fatt de andra. Det tog ett tag innan jag förstod att alla andra hade gått i förväg. Jag ruskade på huvudet. Varför stod jag kvar här? Mitt huvud bultade fortfarande, men på ett annat sätt än tidigare. Jag ruskade på mig och sprang fram till Hermione.

JÄTTEBRA!