(PM)Jag hatar din blotta existens

Men du får ju behålla Jess, Jean, deras farmor, Julie, ett antal lärare och några till.

E-ett antal lärare? Har ni lagt in några av mina lärare på dödslistan nu också?

Vet inte. Jag har funderat på om vi borde lägga till den där vad han nu hette som var så elak. Var det inte latin-läraren? Iaf kanske jag kommer försöka peta in honom. *ler mordiskt*

EDIT: Nu har jag fixat det, så vi ska mörda honom med.

BRA!! Han var ju elak mot Jean, bara för att han andra är en mobbare som alla andra.

Luna.Lovegood Kan jag inte få joina eran mördar grupp! Verkar awesome!

Har du inte redan gjort det? Du står iaf på min lista. (ja, min. Så långt jag hann göra innan vissa tog över)
*förvirrad, som vanligt, över att inte skriva listan själv*

hmm... nä jag har nog inte gjort det... hmm... men jag vill det så hur gör jag det?
ta inte bort mig från listan bara!

Klart vi inte tar bort dig. Kolla vår fina tråd, (länk på sid 1) och hjälp gärna till att komma på mordiska planer.

Jess
"Bort! Bort!" Mumlar Jess och slår vilt omkring sig i det lilla toabåset i ett löjligt desperat försök att bli fri från känslorna som hotar att kväva när som helst.
De finns överallt! De klumpar sig i halsen, river i inälvorna och trycker på hennes rygg i ett försök att trycka henne platt mot det blankputsade stengolvet.
Men det är inte det som skrämmer Jess mest. Nej, allra räddast är Jess för sig själv.
Hur länge skulle hon orka? Och hur lång tid skulle det ta innan hon blev det hemska monster som alla sa att hon var?
Jess stoppar fingrarna långt ner i halsen för att försöka få upp de hemska tankarna tillsammans med gallan, men självklart misslyckas det.
Hon har inte ätit på flera dagar. Hon förtjänar inte att äta eftersom hon inte lyckas på lektionerna. Hon är ful, dum och misslyckad.
En silvervit hårslinga faller ner framför Jess' ögon och hon inser vad problemet är. Det är hennes hår! Om hon bara fixade håret skulle ingen kunna kalla henne onaturlig igen. Att hon inte hade tänkt på det tidigare!

Lördag. För de flesta innebär det ordet glädje och frihet. Inte för Jess. För Jess innebär det en hel dag som bara ägnas åt att hålla sig borta från Nadine. Men inte idag! Idag skulle bli annorlunda, tänker Jess när hon försiktigt tassar in i sällskapsrummet. Nu när hon inte hade håret att oroa sig över längre.
Sällskapsrummet är tomt, sånär som på Nadine, Elise och resten av deras gäng. I vanliga fall hade Jess sprungit. Försökt ta sig därifrån fortast möjligt eftersom det inte fanns det minsta lilla vittne som skulle kunna hjälpa henne, men inte idag. Idag går hon rakt fram och sätter sig i en fåtölj bara några meter från Nadine.
Så fort Jess sätter sig ner börjar det viskas borta hos Nadine, men Jess lyckas inte höra vad de säger och bestämmer sig för att spela cool och ointresserad. Hon plockar långsamt fram sina läroböcker och anteckningar, doppar sin nyköpta fjäderpenna i det nyköpta bläcket och börjar skriva med sina gnetiga kråkfötter som är så svåra att läsa för alla som inte heter Jessica Catterholt.

"Hey, Catterholt! För det är du va?" Ropar Elise och när Jess inte svarar går Elise långsamt fram till henne. "Jepp, det är hon. Ingen annan skriver så här, jag antar att man måste vara lika vrickad som hon för att läsa det", fortsätter Elise och rycker åt sig pergamentstycket som Jess skriver på. Fjäderpennan gör ett fult streck på pergamentet när det dras över bordet.
"Ge tillbaka det!" Utbrister Jess och sträcker sig efter pergamentstycket, men Elise håller det utan räckhåll för Jess' händer.
I ögonvrån ser Jess hur Nadine reser sig och går fram till dem. Nadines hand tar tag i Jess långa hår och drar loss en tuss.
"Svart Catterholt? Är det din riktiga färg? Du kanske insåg att vi hade kommit på dig igår? Har din bror som tydligen inte är din bror också bytt tillbaka?" Frågar Nadine, men det är uppenbart att hon varken väntar sig, eller vill ha ett svar. "Men titta här!" Utbrister Nadine elakt och pekar på de yttersta spetsarna av de långa svarta hårstråna. "Är inte det här hårstrået silvervitt?" Frågar hon och håller upp ett silvervitt hårstrå. Jess biter sig hårt i kinden, men tyvärr börjar det inte blöda. Hon hade, med hjälp av sin trollstav, färgar håret ett hårstrå i taget. Det var inte konstigt att hon hade missat några, men varför var just Nadine tvungen att märka det?!
"Vi har visst fått tag i en liten lögnare", säger Elise i en farligt len ton. "Sånt uppskattas inte."
"Vad trodde du egentligen? Att du kunde bli en av oss?" Hånar en av brunetterna som fortfarande sitter kvar längre bort.
"Ska vi kanske ta och visa vad vi gör med små äckliga lögnare som du?" Säger Nadine och tar ett steg närmare Jess.
Knack knack, låter det mot det stora kristallfönster som vetter ut mot den stora trädgården, och alla tittar dit. En liten spräcklig uggla knackar hårt med näbben mot fönstret och Nadine skyndar, till Jess förvåning, dit och öppnar med stor ansträngning fönstret.
Den spräckliga ugglan flyger in och sätter sig på Nadines axel innan den sträcker fram benet med det fastknutna meddelandet.
Det syns att Nadine har väntat på det här meddelandet, för när hon har läst klart det vänder hon sig leende om. Leendet får Jess att rysa, hon hade inte trott att Nadine kunde visa något annat än hat och ondska.
"Jag måste gå nu", säger Nadine och skyndar iväg mot dörren.
"Nu? Men... den här då?" Frågar Elise en aning överrumplad och pekar på Jess som har krupit ner ur fåtöljen och som nu sitter nedanför den med armarna ovanför huvudet i en sorts försvarsställning.
"Gör vad ni vill!" Fräser Nadine ilsket. "Men jag måste gå nu. Hejdå, vi ses senare!" Och med de orden stängs dörren efter Nadine.
"Nu hade du allt en jävla tur", morrar Elise innan även hon går ut ur sällskapsrummet, med resten av tjejerna bakom sig.

Oh, smart där av Jess. Otur, att hon missade ett hårstrå bara. Men alla är vi människor.
Iaf, vem som än skickade det där brevet så kan väl jag få adressen? Jag skulle vilja skicka blommor dit.

Är det mer på väg snart? *beroende*