PRS Lupple & Medi

"Båda mina förband. Men jag tänker ta bort stygnen i Japan. Jag har en bra läkare där." Hon lade upp armen och synade honom och såg Dorian och sträckte ut sin fria hand mot skeden
"ge mig!" Hon stoppade den ivrigt i munnen och slöt ögonen.
"Det bästa som finns." Hon såg ut att må bra igen och lade huvudet på sned.

Alexander nickade sakta och såg på henne.
" Det kan du göra." Sa han och märkte hennes förändring. Och tog upp sitt anteckningsblock och började skriva.
Snabbt och på ett språk Dorian inte kunde läsa och inte heller Willow.
Vad han visste.
Dorian såg på Willow log stort.
"Hej där älskling, allt gått bra?" Frågade han och gav henne skeden och tog den ivrigt.
Han hade inte riktigt insett att hon gillade honung.
"Så honung, nått nytt?" Flinade han och pussade hennes kind och kände henne över ryggen och i den vinkeln hon satt så kände han några knölar.
" Alexander, kan du känna här?" Sa han lågt och oroligt och Alexander kände knölarna och för honom betydde det något annat än vad det gjorde för Dorian.
"Bara knutar." sa han lågt men återgick till sitt papper innan han började byta hennes förband.

"Nej gillar honung när jag inte mår bra." Hon såg på honom och slickade rent den och hon ryckte till av beröringen och såg sen bort.
"Kan du ta bort dem?" Hon såg på vad han skrev och såg sedan på när han bytte och drog tillbaka armarna när han var klar.
"Tack." Hon tog kläderna och bytte om men kom inte tillbaka. Hon satt tyst i korridoren och väntade på Dorian.

Alexander satt där, chockad och följde henne med blicken.
Dorian stod en stund.
"Alexander." Sa han men Alexander bara skakade på huvudet.
" Ta hand om Willow." Sa han och log, lite väl övertygande och Dorian tog sig ut från rummet och fann henne i en korridor.
"Hej där." Sa han och såg på henne.
"Hur är det?" Frågade han oroligt.

Hon såg bort och reste sig.
"Han döljer något." Hon började gå mot hissarna men stannade upp och såg bara fundersamt på dem och gick mot trapporna och började att gå ner för dem och kunde höra sina skor eka.Ryggen värkte men hon verkade inte bry sig.
När hon kom er sjönk hon utmattad på en stol och såg på alla som sprang runt.

Dorian såg på henne.
Chockad över hennes ord.
Tänkte svara men kom inte på något bra. Nått var väldigt konstigt, så mycket visste han.
När hon valde trapporna istället så följde han efter och såg hur hon sjönk ihop väl nere och han märkte de andras panik eller vad det var men han var mer oroad över sin älskling.
" Willow, jag vill att du pratar med mig. " Sa han och drog in henne i sina armar. Slog sig ned på stolen och drog ned henne i sitt knä.
" Berätta vad som pågår i ditt perfekta huvud." Viskade han och lekte lite med hennes hår.

Hon höll inne gråten och såg på honom och såg på honom med tårar som rann ner.
"Jag vet inte vad som händer. Jag känner mig inte som Willow vissa stunder. Jag har ont i ryggen och Alexander verkade göra en massa konstiga tester på mig." Hon snörvlade och satte händerna för ansiktet.
"Jag känner mig trött och kanske behöver mer mat?"

Han mötte hennes blick, såg hennes tårar och la märkte till hennes ögon.
De var mer gröna än någonsin förut.
Han svalde hårt.
Pressade henne närmare sig och smekte hennes rygg försiktigt.
" Men du är Willow, jag är ju här för att påminna dig om det. Kommer du ihåg vad Bella sa? Att minnet kunde vara lite konstigt ibland." Sa han och såg på henne.
För honom kändes det som den rimligaste förklaringen på länge. Så måste det vara.
"Alexander älskar kunskap, jag tror han bara vill ha full koll för att kunna hjälpa ifall nått händer?" Föreslog han, inte för att han riktigt trodde på det själv. Idag hade varit en konstig dag.
" Men då går vi och äter, på restaurang kanske?" Föreslog han leendes och kysste henne mjukt på kinden.

Hon nickade sakta och såg på honom.
"Minnet är konstigt." Hon såg sig om och sedan reste sig
"Vi går och äter. Jag är utsvulten." Hon såg sedan mot hissen igen och lutade sig trött mot Dorians famn och suckade.
"Jag måste ha något för ryggen. Det ömmar ganska hårt." Hon kved lite och fingrade på korset runt henes hals och började sjunga en psalm på latin för sig själv.

Han nickade sakta.
" Vi löser det. " Sa han och smekte hennes bakhuvud och försökte tänka igenom nått till hennes rygg.
"Mat." Log han och följde henne mot hissen. La armarna om henne och lät henne luta sig.
" Vi får se ifall vi hittar nått, en salva kanske?" Föreslog han men tystnade när han hörde henne sjunga på latin.
Han förstod vad hon sjöng, det var en gammal psalm och han blev otroligt orolig.
"Älskling, vart vill du äta?" Frågade han mot hennes öra på latin.
Som ett litet test, kunde hon latin? Eller kunde hon bara sången. Han ville inte riktigt påpeka att hon stod och sjöng på latin kanske skulle det oroa henne mer.