prs yehet & kkaebsong

Än en gång känner Joshua sig hemskt skamsen, för jo, han vet visst hur det känns. Precis hur det känns, faktiskt, och det är riktigt jävla jobbigt.
"Jo, det vet jag." säger han med ett svagt leende medan blicken vilar uppe i taket. Nej, han vågar inte se Zihao i ögonen, inte när han har lust att gråta över sin egna patetiska personlighet. "Så är det för mig, varje gång du nedvärderar dig själv, eller säger att du inte är tillräcklig, så jo, jag vet hur det är. Rätt elakt att göra så mot den andre, eller hur?" Joshuas hjärta är redan helt förstört, helt utpumpad på blod och livlös, efter alla tankar och scenarion med att Zihao skulle lämna honom för Andrew, så har det inte gått att glömma bort. Varje gång hjärtat dunkar gör det bara ont, istället för att det ska kunna kittlas när han rör vid Zihao, gör det bara ont. För han har ingen aning om vad som kommer hända.

”Det är väldigt elakt att göra så mot sin partner, ja”, mumlade Zihao och sträckte ut sig över golvet. De mörka ögonen fäste sig i taket och han suckade bedrövat. Vad skulle de egentligen ta sig till? Hur skulle de få deras förhållande att fungera utan all denna skuld och sorg? Nittonåringen satte sig plötsligt upp och riktade blicken ännu en gång mot Joshua. ”Du..vad säger du om att dra? Bara ett litet tag. Till något ställe där det är lugnt och fridfullt..utan alla dessa människor och onödiga hinder?” Undrade han och bet sig löst i underläppen. ”Ungefär som jag gjorde, fast kanske inte under två års tid. Tror faktiskt att vårt förhållande skulle kunna må bra av det.” Det var egentligen ett ganska dumt förslag, men ibland kunde det hjälpa att dra sig undan ett tag och faktiskt försöka lösa alla problem. Kanske det inre var den absolut bästa idén, däremot kunde det inte skada alldeles för mycket att försöka, eller hur?

Joshua sätter sig upp i sängen, funderar länge på om det är värt att ge det ett försök eller inte. Efter en liten stunds tystnad ställer han sig upp från sängen, vacklar till, för att sedan tassa fram till Zihao och sätta sig i hans knä i gränsle. Vardera ben på vardera sida. Händerna lägger han vid nittonåringens kinder så att de kan se varandra djupt i ögonen.
"Om omständigheterna varit annorlunda, hade det varit en perfekt plan." försäkrar han och lutar sin panna mot den andres. "Men med dödsätare lite här och var, och mina förbaskade sår är det bättre om vi stannar." försiktigt stryker artonåringen sina tummar över den andres kinder. "Och helt ärligt Zihao, utan någon dum tanke bakom det, eller avundsjuka, tror jag att du skulle må bra av att vara med din vän. Du kanske inte känner för det, men att bara vara runt mig hela tiden?"

Nittonåringen vek undan med blicken och ryckte på axlarna, nästan omärkbart.
”Så hur ska vi få det här att fungera då? Om vi stannar?” Frågade han samtidigt som blicken gled bort mot fönstret i rummet. ”Jag kommer att bli galen om vi fortsätter på samma sätt som innan och inte litar på varandra”, viskade han sedan och slöt ögonlocken. Det kanske trots allt bara var fegt att dra? Ingen idé att längta efter någonting dom var passerat, fy skäms. Zihaos händer fann sig snart uppe vid Joshuas axlar, där fingrarna började trumma nervöst. ”Jag vill inte prata med Andrew, hans tjej, Yaosu eller Weimin. Allt jag vill göra är att slå sönder någonting och sedan gå och slänga mig i sjön”, muttrade han sanningsenligt. Inga lögner, det vara bara att tala om sanningen, hur förbaskat dum den än var. För tyvärr så ville den äldre helt ärligt ta ett skutt ut i det kalla vattnet och stanna där tills allting komplicerat löst sig självt. Även om det betydde att han troligen skulle frysa ihjäl.

När nittonåringen avfärdar beröringen, låter Joshua sin svaga kropp åka till sidan, lägga sig ner på golvet med blicken fäst i taket.
"Vi får väl helt enkelt bara ta oss i skinnet? Jag litar på dig, helt och hållet." svarar artonåringen och sluter ögonlocken. All denna drama får hans hjärta att krossas i tusen bitar, än en gång. Och det är så hemskt utmattande. "Gör inte det, du kan slå sönder mig om du vill.. men släng dig inte i sjön."

”Men grejen, Joshua, är att du inte alls litar på mig helt och hållet”, påpekade Zihao och vände slutligen blicken mot den andre. ”Du tror att jag inte vet vad jag vill, eller hur? Du tror att du vet bättre än mig, att jag bara är för korkad flr att inse min egen vilja?” Fortsatte han och spärrade upp ögonen lite, samtidigt som huvudet föll lätt på sned. Okej, han kanske redan hade brustit totalt när allt kon omkring? Den där blicken var åtmsintone inte helt frisk. ”Har du alltid tyckt så eller? Att jag bara är en korkad, klumpig idiot?”

"Zihao, hur har du fått någonting av det jag sagt till att du är korkad och klumpig?" utbrister Joshua och sätter sig raskt upp från golvet, åt helvete med såren. De får föralldel bli värre. "Snälla, lägg inte ord i min mun. Kolla, det är inte så att jag inte litar på dig, inte alls.. det är de nedvärderande tankarna jag har om mig själv, som får mig att tycka att du skulle passa bättre med någon annan. Överanalyserar varje ord du säger, varje ord Andrew säger, och detta gör det troligt i mitt huvud, förstår du?Och efter alla dessa överanalyseringar så kan jag erkänna att jag trott att du inte vet vad du vill, men allt det är bara strunt i mitt huvud. Eller hur?"

Nittonåringen grep tag om Joshuas axlar och halvt om halvt kastade sig över honom, så stt de båda föll tillbaka mot golvet med en smäll.
”Men säg åt de där dumma tankarna och försvinna då, för en jävla gångs skull”, gormade Zihao som helt och hållet tappat förståndet. Med ett ryck, slet han av sig halsbandet som Yaosu gett dem och slängde det i elden för att sedan göra precis samma sak med artonåringens. ”Usch, jag har gått och hållit på det här så jävla länge”, fortsatte han med ett sinnesrubbat skratt och grep tag ännu hårdare om de smala axlarna. ”Vet du hur förtryckt jag är eller? Inte nog med att ni förtrycker mig, inte tror att jag kan hantera någonting alls..jag har till och med förtryckt mig själv.” Totalt, jävla galen.

Reaktionen är minst sagt någonting Joshua inte förväntat sig. När kroppen trycks mot golvet skriker såren av smärta, samma sak med hans axlar som slagits mot golvet. Ögonen spärras upp när Zihao sliter av sig halsbanden, en efter en. Yaosu hade sagt att de skulle funka, för att de är en match made in heaven, Zihao hade sagt det också.
"Zihao, släpp." protesterar artonåringen och försöker att slita bort händerna som trycker ner honom mot golvet. "Vadå förtryckt dig, hur har jag förtryckt dig? Jag tror visst att du klarar saker och ting själv, vad får du det här ifrån?"

”Åh, jag vet inte, kanske från den sidan av mig jag har förtryckt i typ tre år”, föreslog Zihao som vägrade släppa greppet han hade om Joshuas axlar. ”Jag klarar inte av att hålla det borta längre och jag vill bara..usch, slita sönder allt jag ser i stycken”, viskade han därefter och lutade sig lite närmare den yngre med en sinnesrubbad blick. ”Vad tittar jag på, Joshua?” Undrade nittonåringen och lutade lite på huvudet, med ett flin över läpparna som inte alls passade in på hans ansikte. Vad höll han ens på med? Det var som om någonting bara knäppt till inom honom och sedan när halsbanden försvann..han var verkligen totalt knäpp, om inte ännu värre.