prs yehet & kkaebsong

Skamset ser Joshua ner på sina händer innan han glider ur Zihaos grepp.
"Liljah, hon heter Liljah." rättar han med rynkade ögonbryn, varför går inte orden in till hans stackars huvud? Nittonåringarnas beteende förut syftade på att Zihao var avundsjuk, och Andrew aningen irriterande på sin framåtgående flickvän. "Jag vet." svarar han lätt och låter sina ben glida över sängen för att sedan ställa sig upp. "Jag tar hand om dem, du behöver inte oroa dig om det."

”Du har verkligen inte lyssnat på ett ord av det jag precis sa, eller hur?” Utbrast Zihao och ställde sig upp med all världens hast. ”Joshua, hur ska det här någonsin fungera i längden om du tror att jag vill ha Andrew? För det vill jag inte! Aldrig. Du är den enda jag vill ha, snälla förstå det någon gång?” De vassa tänderna gangde febrilt i underläppen och nittonåringen drog händerna över ansiktet en gång, utav ren frustration. Nej, han klarade inte ritkigt av det här. Det verkade ju inte artonåringen göra heller, men av helt andra anledningar.

Joshua stirrar upp mot den äldre, nu har han gjort honom arg. Med ett bittert leende sjunker artonåringen ner i sängen och drar täcket över sig, alldeles för frusen för att inte ligga under det.
"Jag har lyssnat Zihao." försäkrar han med ett svagt leende, blicken vilandes först i elden, för att sedan glida upp mot nittonåringen igen. "Och jag ska försöka förstå det också, min hjärna gillar bara att spela en massa spratt på mig.. förlåt, jag vet att det antagligen låter hemskt löjligt i dina öron, men min hjärna gillar bara att trycka ner sig själv. Men jag vet att du älskar mig, ska försöka trycka bort de där dumma tankarna." fortsätter han och kramar om sin kudde. "Du borde nog gå ner till dem, helt ärligt. Det är inte varje gång de kommer på besök."

Zihao lade armarna i kors med en fnysning och satte sig ner på golvet så att hela rummet skakade till.
”Du har inte alls lyssnat, du bara kokar ihop en massa dumma teorier precis hela tiden och sedan så vägrar du att banka in informationen i huvudet”, muttrade han tjurigt och började pilla med sina bara tår. ”Och jag tänker inte gå ner, du och din förbaskade hjärna har gott mig alldeles för arg för att jag ska kunna hallå ens en halv konversation”, morrade nittonåringen därefter och rullade ihop sig ungefär på samma sätt som han gjort under den föregående natten. Dumma ben, dumma känslor, dumma Joshuas hjärna. Allt Zihao ville göra var att slita av sig skinnet och gå och dränka sig i sjön. Kanske han skulle försöka göra det också? Hur svårt kunde det vara. Japp, nu var han förbannad på precis allt och alla - inklusive sig själv.

"Jag har lyssnat, jag kommer att banka in det i huvudet förr eller senare." protesterar Joshua och gömmer ansiktet i täcket med en liten suck. "Zihao, gå ner till dem. Kommer du ihåg när jag träffade Weasley tvillingarna? Du lät mig vara ensam med dem, och jag behövde verkligen det. Vilket jag tror att du behöver nu också." lägger han till och biter sig hårt i läppen, de måste bli sams, han måste be nittonåringen om förlåtelse. "Men innan du går kan du ge mig en kyss, eller förtjänar jag inte det?"

”Du förtjänar ingen kyss”, färste Zihao och stirrade buttert in i flammorna som dansade framför näsan på honom. ”Och jag tänker inte gå ner, glöm det. Gå och lägg dig eller någonting”, fortsatte han kyligt och slöt ögonlocken. Varför var männsikor så förbaskat komplicerade? Allting i den dumma, civilicerade världen de levde i vara onödigt svårt att hantera. Förhållanden, känslor, kläder. Nej, nittonåringen tyckte inte om någonting av det. Eller, han tyckte ju självfallet om Joshua och allting han kände inför artonåringen, men resten kunde hå och drämma sig i väggen.

Joshua stirrar på nittonåringen, känner hur hjärtat vrider och vänder på sig. Kanske han sagt så mycket skit att Zihao inte längre vill vara med honom, det skulle inte förvåna artonåringen ett endaste dugg.
"Nej, jag antar att jag inte förtjänar det." viskar han och låter blicken glida upp i taket, känner hur hela kroppen bara vill försvinna ur tomma intet och lämna honom död. "Jag förstår dock inte varför du blir så sur på mig Zihao. Visserligen borde jag inte undra om dina känslor är riktiga eller inte, jag vet att de är det. Men du har haft exakt samma tankegångar som dig, jag vet att det är patetiskt men det är inte som att jag vill tänka på de här sätten, okej?" säger Joshua och sätter sig trött upp, känner hur tårarna bränner mot väggarna. Så jävla löjlig. "Du vet att jag älskar dig."

Så de skulle alltså resonera på det sättet? Zihao höjde ett ögonbryn och sneglade bort mot Joshua med ögon lika kalla som isbitar.
”Så jag får inte vara arg över att du inte lyssnar på mig ett skit, men du får vara arg på mig när du gör någonting lustigt och jag råkar skratta, är det så alltså?” Undrade han vresigt och vände tillbaka blicken mot elden. Kanske ögonen skulle tina upp en aning om han stirrade tillräckligt på de glödheta flammorna? ”Och du vet mycket väl att jag älskar dig och ingen annan”, svarade han sedan tyst och slöt ögonlocken med en suck. ”Men du verkar fortfarande inte rikrigt vilja förstå det.” Nittonåringen kurade ihop sig ännu mer, där han låg på golvet, ville bara försvinna för all framtid. Kanske han skulle spricka och gå sönder om han kramade om benen tillräckligt hårt? Ingen skulle orka pussla ihop honom igen då han defintivt inte var värd den sortens uppmärksamhet.

Jo, Zihao har helt rätt. Artonåringen hade nästan glömt bort det där, anledningen till att den äldre stuckit ifrån honom. Så extremt löjligt.
"Det var för två år sedan.. jag var så olidligt ångestfylld och trodde att jag alltid gjorde fel, när du sedan skrattade åt mig blev jag bara påmind om de tidigare åren." försöker han att förklara, dock är orden Zihao slängt ut sig rätta. Men den kalla blicken, och vresiga tonen, får Joshua att sjunka ihop i sängen, kramar om sig själv medan han stirrar in i väggen istället. "Jo, jag sa ju att min hjärna alltid tror det värsta, det är inte så att jag inte vill förstå det Zihao, för det vill jag verkligen. Och jag har sagt att jag ska jobba på det nu, och försöka hålla de tankarna ute, räcker det?"

”Jag antar det”, muttrade nittonåringen, utan att röra sig ur fläcken. Nej, han tänkte defintivt stanna kvar på det där golvet resten av dagen. De skulle vara tvungna att släpa honom nerför trapporna. Plus så att de ändå bara och prata en massa skit därnere, någonting som han ändå inre hade någon lust att lyssna på eller ta del av. ”Förlåt, jag är dum..men du förstår inte hur mycket det tär på mig”, mumlade Zihao och rullade runt så att han kunde se Joshua i ögonen. ”Varje gång du beter dig som att du inte duger sliter du inte bara på ditt eget hjärta, utan även på mitt och helt ärligt vet jag inte hur mycket mer jag kan ta innan det brister.”