PRS Lupple & Medi

"Okej." Hon drog upp fötterna och såg på honom och log svagt.
"Du kan bara mäta dig sen är jag nöjd. Ingen stor men jag behöver att han ska göra något med. Jag känner mig så svag jämförelse med er." Hon suckade och petade på sin stortå.

" Du hör ordern Alexander." Flinade Dorian.
Alexander log, och skrattade lågt över hennes ord och studerade henne medan hon pratade.
Såg hennes tå, och såg nått han bara sett några gånger tidigare.
Han svalde hårt och vände bort blicken.
"Ska jag berätta något Dorian inte kan göra. "Log Alexander och knuffade lite väl hårt Dorian mot väggen för att mäta honom.
Dorian stirrade på honom, fattade ingenting men sa inget.
"Han kan inte simma- och det kan ju du." Flinade Alexander mot henne och mätte sedan Dorian och berättade hur lång han var för Willow.
Innan han gick tillbaka till henne.
"Lägg dig ned är du snäll." Sa han och log mot henne, lite väl mycket kanske.

"Det vet jag redan. Han gillar inte vatten." Han lade sig och lade ena handen över magen och knep iho ögonen.
"Så vad ska du göra? Mäta mig, väga?" Hon svalde och kände tårarna brände igen.
"Finns det inga gamla böcker om vad jag är?"

Alexander nickade sakta.
"Mm du gör väl det. Han kan inte heller cykla. Och han kan absolut inte sluta att älska dig. " Log Alexander och såg på henne.
Såg att hon verkade oroad, men han var mer oroad än hon.
Det var fruktansvärt konstigt.
Och massa olika teorier formades i hans huvud.
" Mm först ska jag kolla igenom din kropp. Så inga skador finns." Sa han och rörde försiktigt hennes ben och studerade det. Studerade särskilt foten. Noga och länge.
Alexander svalde hårt.
" Ingen har skrivit något om mirakelbarn Willow." Sa han ganska skarpt, lite väl skarpt för att vara Alexander.
Han flyttade sig till hennes arm och såg ett nästan stjärnformat födelsemärke och hans farhågor ökade.

Dorian rörde sig snabb fram till Willow och lossade Alexanders grepp.
" Gå och drick nått. Vi väntar." Sa Dorian lågt, irriterat på italienska innan han smekte Willow sakta över armen, lugnande.

Hon kved av hans grepp och såg bort.
"Inte ens du?" Hon satte sig upp och kände hans svala händer och såg den tunna pinnen och svalde hårt.
"Jag har haft drömmar." Hon såg ner och svalde hårt och såg bort och drog sig bort.

Alexander backade ifrån henne, försökte återhämta sig. Återfå kontrollen.
"Jag förstår att du är intresserad av detta, det är enbart naturligt. Men inget jag kan berätta kommer hjälpa dig." Sa Alexander och svalde hårt.
"Drömmar, vad då för drömmar?" Sa han och fortsatte att syna hennes kropp på avstånd.
"Willow kan jag få se din rygg? jag hörde att du haft ont i nacken och så." Sa Alexander i en mycket lugnare ton.

"Hur kan det vara naturligt att födas för att göra er starkare." Hon vände sig om och drog upp sarongen och böjde fram huvudet och slöt ögonen.
"Jag är inte normal och jag kommer aldrig att vara det." Hon knep ihop ögonen och svalde hårt.

Alexander svalde hårt, hennes fråga var intressant.
Han studerade hennes rygg och fann ännu ett födelsemärke, men större och detta i form av ett kors. (?)
Alexander slöt ögonen och började bocka av mentalt i huvudet och det han kom fram till var skrämmande. Oerhört skrämmande.
"Tack Willow." Sa han lågt och vände bort sig och såg ut att vara i djupa tankar innan han vände sig tillbaka.
" Willow. Det finns ingen som vet särskilt mycket om mirakelbarn, och det vi vet tillsammans är inte tillräckligt. Jag tror inte du är född för att göra oss starkare, det är bara så att vampyrer som art Willow är själviska, de är mörka, och makthungriga. De tar utan att fråga. Jag kan inte ens svara på varför vi existerar. Jag menar vargarna, häxorna även du är mänsklig- biologiskt sätt kan ni föra era gener framåt. Vi är inte mänskliga. Och kanske är det så att någon vampyr mötte ett mirakelbarn för längesen och beslutade att göra er till våra. Satte en norm så att säga. Eller så finns det ett större syfte. Jag har inga som helst svar åt dig Willow. Inte på det du undrar över." Sa Alexander lågt, sorgset.

Hon drog ner sarången och vände sig om och såg ner och lade huvudet på sned och nickade och drog upp benet och kupade händerna om dem för att värma dem och svalde hårt igen.
"Vad är nästa test?" Hon såg ner och hennes röst lät sorgsen och hon svalde. Var detta för hennes skll eller för att ge mer information om vad hon var.

Han steg fram och lyfte hennes hår försiktigt, såg något som liknade en måne.
"Förutom drömmarna, hur har du mått?" Frågade han och slog sig ned på en stol närmare henne.
Han tog upp ett stetoskop och lyssnade på hennes hjärta och lungor.
Hon var i bra skick.
"Är det något du skulle vilja ta upp?" Frågade han.
"Innan jag lägger om ditt bandage. " Förtydligade han och Dorian rörde sig fram till Willow och kysste hennes ena hand mjukt.
"Jag älskar dig." Viskade han.