PRS Lupple & Medi

Hon såg på honom och svalde hårt och torkade sig om ögonen och snörvlade hårt.
"De kanske gjorde den tidigare? Under fullmånen och sedan drack dom." Hon kände mot halsen och slöt ögonen och reste sig upp.
"Ska vi gå?" Hon såg sorgset på honom och täckte bandaget med sin hand.

Dorian nickade sakta.
"Så kan det vara. Det finns inga riktiga, faktasäkra papper om tidigare mirakelbarn. De som fått tag på dem höll det säkert för sig själva i många lägen." Viskade han och nickade sakta.
" Om du känner dig redo." Sa han och smekte henne sakta över ryggen.

Hon nickade och gick ut till den röda sportbilen och satte sig spände fast sig och lutade sig tillbaka. Hon vred blicken mot Dorian och torkade bort tårarna.
"Kände du den tidigare mirakelbarnet? Är de alltid flickor?"

Dorian slog sig ned i förarsätet och startade bilen och hörde hennes fråga.
Det var egentligen inte konstigt alls att hon ville veta mer- men varför just nu?
Han skakade på huvudet.
"Nej, hon levde för 500 års sen, så det var året jag föddes eller vad man ska säga och jag mötte aldrig nått mirakelbarn. Jag hängde med Lucifer, de första typ tio-tjugo åren." Sa han lågt.
" Du borde fråga Alexander, Lathan, Lucifer, även Maria. De är äldre de kanske mötte någon." Sa han tyst och nickade.
"Så som jag har förstått det så är det alltid flickor. Men ingen vet varför eller ens vart dem kommer ifrån. Jag tror personligen de är änglar, kanske fallna. För det är inte en lycklig lott älskling." Sa han tyst.
"Men du är en ängel, i mina ögon så det kanske är så. " Sa han tyst.

Hon såg på honom och nickade. Försjönk under tystnad. Vinden lekte med hennes hår och hon såg ut och lät vinden smeka hennes kind.

Väl framme såg hon på honom.
"Ska du vara med? Behöver du göra en undersökning med?" Hon log svagt och verkade må lite bättre.
"En sak annars gör jag inte något. Han får mäta dig eller något anars nej."

Dorian såg på henne under tiden de åkte bil, genuint orolig.
Han visste inte hur han skulle kunna hjälpa henne.
Att radera alla hemska minnen och ersätta dem med glada vore så himla fel och han hade ju lovat sig själv att aldrig röra till det i hennes huvud efter allt hon redan varit med om.
Men han lät henne sitta tyst, hade ju ändå inget att säga.
När han väl parkerade bilen och klev ut så verkade hon mindre ledsen och det gladde honom men samtidigt så visste han bättre.
Såna tankar försvann inte bara.
Han tog hennes hand och kramade den mjukt, skrattade lågt åt hennes kommentar.
" Jag ska följa med, om du vill det." Sa han och skrattade sedan ännu mer.
"Älskling, menar du verkligen allvar? " Frågade han och kysste hennes panna.
"Nåväl, jag får väl också göra en undersökning, var ju ett tag sen sist." Flinade han och ledde henne in mot sjukhuset.

"Jag menar allvar min käraste." Hon gick in med honom och åkte upp till ett högsta våningen. Hon gick längst den ljusa korridoren och en kvinna vinkade in dem och log. Räckte fram en sarrong till Willow och spände ögonen i Dorian.
"Miss ska byta om. Vänta här." Hon knuffade in Willow i et litet rum och vaktade utanför.
Hon kom senare ut med kläderna i famnen och såg ganska mager ut.
"Klar."

Dorian såg på kvinnan, spände ögonen i henne också. Hur otrevlig?
Han såg när hon knuffade Willow och steg fram.
"Ursäkta, men hon kan gå själv. " Sa han skarpt och såg när Willow kom ut igen och han drog genast in henne i sin famn och ledde henne vidare mot britsen där hon kunde sätta sig.
Han tog hennes kläder och vek prydligt ihop dem.
Alexander steg snart in med ett leende på läpparna.
"Willow." Log han brett och steg fram.

"Ja men du ska inte se när hon byter om." Hon muttrade något och lämnade dem. Willow dinglade med benen över britsen och såg upp när Alexander kom in.
"Hej du ville ha en hälsoundersökning? Eller är det något som du är intresserad av?" Hon mimade ordet mirakelbarn och såg sedan på Dorian.
"Vad hette förra mirakelbarnet?"

"Men du ska inte knuffas." Sa Dorian ilsket och blängde på kvinnan.
Hon borde få sparken.
Dorian såg på hennes mimade ord och förstod hur fast hon var i dessa tankar.
" Jag ville kolla så att allt är bra med dig. Kolla över såret, byta bandage så att du toppform för din resa." Log han ärligt.
Dorian hörde hennes fråga och ryckte på axlarna han hade ingen aning.
Alexander däremot stannade upp och såg på henne.
"Förra mirakelbarnet? " Frågade han nyfiket.
"Jag kommer inte ihåg Willow." Sa han lågt men Dorian kunde se att han där och då ljög vilket oroade honom.
Glömt? De glömde aldrig något.
Dorian harklade sig.
" Willow, min kära Willow har begärt att jag ska ha en hälsoundersökning annars gör hon ingen. " Sa han och flinade lite.
" Så doktorn, titta över mig." Sa han och Alexander såg på dem, förvånad- otroligt förvånad och så skrattade han.
"Vilka krav Willow." Log han roat och gick bort mot Dorian.