prs yehet & kkaebsong

Kroppen sjunker ner mot golvet, alldeles kallsvettig. Joshua andas tungt, med panik och ångest kokande inom honom. Han gömmer ansiktet i de nytvättade händerna, hör hur Andrew stigit in i huset, nu börjas det. Nu kommer allt att vara över för artonåringen, Zihao kommer lämna honom och han kommer dö av de jävla såren. Huden är så mycket blekare, skriker snart döende. Äsch, nej så farligt kan det inte vara, intalar Joshua sig själv och tvingar kroppen upp på fötter. Han vinglar till, mer än ett par gånger, innan han kravlar av sig Zihaos tröja för att kunna se på de tjocka såren. Mycket riktigt, fyllda med var, blåmärken och blod. Fy fan vilken äcklig syn. Joshua skyndar sig till handfatet, tvingar sina händer att börja tvätta alla såren försiktigt, nej han får inte dö. Han måste påminna sig om att Zihao faktiskt älskar honom, att Samuel faktiskt älskar honom, att modern älskar honom. Att weasley tvillingarna, Jordan, Liljah och Julian älskar honom.

”Ha!” Utbrast Yaosu som tydligen också hört knackningen. Med sina snabba reflexer, dumma Yaosu, lyckades han gripa tag i Zihaos nackskinn för att därefter släpa ut honom i hallen igen. Weimin studsade omkring i rummet som den lilla glädjespridare han var medan de två inkräktarna hängde av sig sina kläder och drog av sig skorna. Kvinnan, eller snarare tjejen, var extremt kort och blek med stora, blåa ögon och vitt hår som nådde henne ner till vaderna. Jösses, hur orkade någon ens ta hand om så mycket hår? Det fick nittonåringen att storkna, bara tanken alltså.
”Åh, så där har vi Zihao, antar jag”, undrade hon nyfiket och släntrade fram till det motsträviga pälsbollen. ”Mhm, du vill egentligen bara gå upp och se till att Joshua är okej, eller hur?” Fortsatte hon förstående och satte sig på huk framför de två bröderna. Okej, vad i helvete? Om Joshua inte kunde läsa tankar så kunde defintivt den här okända personen göra det. Läskigt.

Jösses vad oartigt Joshua är, att gömma sig på badrummet när fästmannen bästa kompis kommer. Han tvingar upp sin kropp från golvet, ser de stora såren som skriker. Nej, han kan inte gömma sig där för evigt direkt, plus lpmmrt nog Zihao inte kunna ta det lugnt utan att veta hur det är med hans pojkvän. Joshua rör sig ut ur badrummet, armarna slingrade om såren som är både röda och fyllda med var, usch. Väl inne i sitt rum drar han på sig ett par kostymbyxor, som helt klart är hansbfavoritklädsel, och en alldeles för stor polotröja som han stoppar ner i byxorna. Polotröjan lan där med gömma såren över nacken, ännu bättre. Blicken glider mot ringarna. Skulle Andrew ha ringar på sig? Nej. Han slänger av sig dem och lägger den i ett litet skåp innan han börjar kamma igenom sina rosa hårstrån. Det lockiga håret faller ner över pannan i perfekta vågor. Då han är så förbaskat blek, drar han till sig sin mors smink, för att gömma allt i ansiktet. Gud, han är så jävla patetisk. Nittonåringen tar ett par djupa andetag för att sedan röra sig ner för trappan, han kan inte gömma sig för alltid. När han kommer ner möts han med ett bekant ansikte, och ett helt nytt. Med ett svagt leende sträcker han ner handen till hon han förmodar är Andrews flickvän.
"Hejsan! Trevligt att träffas tillslut."

Samma sekund som Joshua tassade nerför trappan och hälsade på Ellie, eller vad hon nu hette, slank Zihao bort mot vardagsrummet. Usch, han gillade verkligen inte nya människor och hade verkligen ingen lust att engagera sig i någon som helst konversation. Dock kunde han inte gömma sig från det hela dagen, vilket han mycket väl visste. Då skulle troligen både Andrew och Yaosu få spel. Nittonårongen fiskade upp filten som glidit ner på golvet och hängde den över axlarna, drog det mjuka tyget tätt intill den svala, lätt darrande kroppen innan han rörde sig tillbaka in i hallen.
”Mhm, du måste vara Joshua, eller hur?” Undrade Ellie och rätade på sig. Istället för att skaka Joshuas hand, drog hon istället in honom i en kram. Jösses, vilken underlig människa.
”Åh, ni får ursäkta, men hon gillar att kramas”, mumlade Andrew och log blekt för att försiktigt lirka loss flickvännen från artonåringen.
”Åh, ni får ursäkta, men hon gillar att kramas”, härmade Zihao, som plötsligt befann sig bakom fästmannen med en butter blick. ”Jag tror att jag måste kräkas.”

Nej, nu ångrar Joshua direkt att han ens kommit ner överhuvudtaget. Både Andrew och Zihao beter sig annorlunda. Andrews mumlande, Zihao som härmar med en bitter blick. Är han avundsjuk. Leendet på läpparna sjunker drastiskt, samma sak med hjärtat. Kanske han är döende, det skulle vara toppen. Slippa gå igenom att Zihao lämnar honom för sin bästa vän. Slippa kriget.
"Jag gillar också att kramas, så det är perfekt." Säger artonåringen och drar sin hand över sin andra arm, ja hela jävla kroppen borde dö. Försvinna ur tomma intet. "Hej Andrew, hur är det med dig?" Frågar han, försöker att hålla humöret uppe, och drar därmed in nittonåringen i en kram.

”Det är bra, livet rullar på antar jag”, sade Andrew och höll Joshua en aning ifrån sig efter att han besvarat den lilla kramen. ”Med dig då?” Undrade han och rynkade lätt på ögonbrynen. Det var inte konstigt att den andra nittonåringen kände på sig att någonting var fel, med tanke på den ansträngda atmosfären.
”Men kan du lägga av eller?” Utbrast Zihao samtidigt, och försökte slingra sig loss från Ellie, som höll på att inspektera de röda lockarna. ”Åh, jag är verkligen inte på humör”, ylade han därefter och gav upp, gömde ansiktet i Joshuas axel, trots att nykomlingen fortfarande petade på honom. Återigen, vilken jävligt konstig människa. Varför skulle folk alltid peta på honom för? Han såg precis ut som vilken annan männsika som helst..Urk.

Joshua ser ner på sina fötter med en liten nick, innan han möter nittonåringens blick. Nu vill han verkligen upp på sitt rum och förblöda. Mörka tankar.
"Allt är fint." Ljuger han, gör ett tappert försök i att låta sanningsenlig, och lyckad förvånansvärt bra. Med ett magert leende ser han bak mot Zihao. "Ska vi fixa något att ha på dig? Du kan inte gå runt med endast en filt direkt."

Andrew och Zihao delade en kort blick. Japp, någonting var defintivt fel.
”Det låter som en plan”, mumlade nittonåringen och lade en arm omkring Joshua. ”Weimin, fixar du lite te åt gästerna så länge? Behöver defintivt hjälp med att välja kläder”, sade han därefter och gav artonåringen en menande blick. ”Alltså det betyder att du måste följa med mig upp.” Med ett bistert leende på läpparna, greppade han tag i fästmannens tröja och började släpa honom bort mot trappan. Usch, stämningen var verkligen nere på botten. ”Vill du tala om för mig vad som är fel? Hörde att du spydde innan..är du okej?”

Vad hade han förväntat sig skulle hända? Att Zihao inte skulle läsa honom som en öppen bok? Dumma Joshua. Blicken vilar i nittonåringens ögon, ibland förstör ärligheten bara, förstör allt för alla.
"Ja, jag är okej." Försäkrar han med ett leende över läpparna innan han rör sig in mot rummet. "Vad vill du ha på dig då?" Frågar han och gräver igenom nittonåringens kläder, drar upp ett par jeans och en långärmad tröja. "Duger detta för herrn? Så komplicerat är det faktiskt inte."

”Det är faktiskt väldigt komplicerat, världen hade varit så mycket bättre om kläder inte existerade”, knotade Zihao och satte sig ner på Joshuas säng med en högljudd suck. ”Joshua, dra upp tröjan”, fortsatte nittonåringen och gav den yngre en skarp blick. ”Jag svär på att det antingen är såren eller din hjärna som får dig att bete dig så jävla nedstämt..eller kanske båda?” Någonting var det i alla fall, även on han inte kunde vara helt säker på vad. I vilket fall var han tvungen att ta reda på vad det rörde sig om.