prs yehet & kkaebsong

Ett svagt leende stryker sig över Joshuas läppar medan han stirrar ner på sina fingrar där han pillar upp sina nagelband. Vet han verkligen det? Vet han verkligen att de är menade för varandra? Artonåringen skakar lätt på huvudet åt sig själv nedan ångesten byggs upp allt mer för varje sekund.
"Så han skulle inte må bättre av att vara med någon annan?" Frågar han innan han låter blicken glida upp mot tjugoettåringen, att ta råd från en påverkad bror till personen han pratar om är definitivt inte optimalt. "Förlåt, jag borde verkligen inte störa dig med det här, men kan inte sluta tänka på att han skulle må bättre att vara med någon annan.. att han egentligen gillar någon annan mer."

”Ta inte det här personligt”, började Yaosu och drog en hand genom det svarta håret. ”Men ibland är du ganska dum..kan du inte se hur förbaskat kär han är i dig? Hur du verkar vara den enda personen den idioten är komfortabel med? För om du inte har gjort det måste jag säga att du är jävligt trångsynt och ignorant, Joshua”, pladdrade tjugoettåringen på och vägde lite på stolen. ”Jag tvivlar på att de där halsbanden ens fungerat om ni inte varit en match made in heaven och om det får dig att känna dig bättre, så går det inte att bryta ett sådant band.” Jösses, det lät verkligen bara som en hel drös med skrönor. Däremot trodde alla tre bröder på den företeelsen, att det var så riktig kärlek kom till. Det var helt enkelt så de var uppfostrade. Inte av sina föräldrar då, utan snarare under deras tid i Kina när de delat hus med farföräldrarna. Allting hade varit då mycket bätte då, så mycket lugnare och trevligare.

Trångsynt och ignorant? Snarare olidligt osäker. Joshua biter sig hårt i läppen innan han rör sig mot dörren.
"Okej, då får jag helt enkelt vara trångsynt och ignorant." Säger han svagt och öppnar dörren till Samuels rum, men tvingar sig själv att le mot Yaosu. Kanske han är jävligt trångsynt. "Jag vet att han älskar mig, men det är inte samma sak som att han är glad med mig. Förstår du skillnaden?" Frågar han och ser ner på sina tofflor igen. "Men tack, det är ju verkligen ingenting personligt, eller hur?" Joshua stänger noggrant dörren efter sig, vill vara så tyst som möjligt för att inte väcka någon.

Hoppsan, nu hade Yaosus ordval kanske varit lite väl hårda? Men han orkade inte tänka mer på den saken eftersom hans hjärna var alldeles för seg och fylld med bomull. Det var åtmsintone så det kändes. Men det gjorde det bara enklare när det kom till att tänka på alla bokstäver och nummer som stod i blocken. Han öppnade ett av dem och rynkade lätt på ögonbrynen samtidigt som han försökte följa anteckningarna. Däremot gick det inge vidare efter samtalet han precis haft med Joshua. Usch.

”Du vet, jag tror att Yaosu har någonting i kikarn”, mumlade Weimin som satt bredvid Zihao. Nittonåringen hade glidit ner på golvet, inte långt efter att Joshua lämnat rummet, och därmed vaknat med ett ryck. ”Han har typ jättemånga anteckningar och flera högar med pergament som han hela tiden sitter och glor på..börjar nästan bli orolig över att han har förlorat förståndet”, fortsatte sexontåringen och började klia sin bror mellan de fluffiga öronen.

Joshua går förbi sitt rum, ser i gläntan av dörren hur Weimin gosar med sin bror. Med ett svagt leende börjar han istället tassa ner för trapporna, än en gång så gott han kan med tanke på alla sår. Nej, i hans ögon kan de två yngre Xie bröderna behöva varandras sällskap, själva. Så istället för att lägga sig i sin egna säng, lägger han sig ner i soffan i vardagsrummet efter att ha fixat med brasan. Haru skuttar upp bredvid honom, och gosar ner sig hos sin husse. Armen slingrar sig omkring hundens tjocka päls medan han drar filten över deras kroppar, för att sedan försöka somna. Det är dock svårt, när tankarna är så fulla och ångesten är så tjock.

Zihao älskade sin yngre bror, men i den stunden var allt han ville göra att sova. Egentligen ville han först leta reda på Joshua, vilket skulle bli svårt eftersom han blivit alldeles för bekväm där han låg. Weimin hade släpat, snarare knuffat, honom upp i sängen där de nu låg och samtalade om sockor. Eller rättare sagt, sextonåringen låg och pratade om sockor medan den äldre mest låg och suckade om och om igen. Först efter att den lilla gräddbakelsen somnat, med armarna slingrade omkring nittonåringen, kunde även Zihao slappna av och låta sig själv dras med i sina oavslutade drömmar. Det kändes inte helt bra, eftersom han inte visste vart Joshua höll hus, men ögonlocken var så förfärligt tunga och kroppen alldeles slapp.

Det tar en lång stund för Joshua att kunna somna. Vovven bredvid ligger och leker med honom, slickar honom över ansiktet precis som Zihao brukar göra. Dock orkar han inte bry sig, kroppen är som gjord av bly och orkar inte röra sig ett endaste steg. Med slutna ögon stryker han händerna över den lena, mjuka pälsen som fått flera olika färger, brun, svart, vit, grå. Joshua älskar färgklicken, och färgklicken älskar Joshua. Tanken får hjärtat att le lite, efter all ångest så kommer han tillslut till ro, och kan falla in i sömn igen. Hur mycket kan klockan vara, två? Tre? Sent, det är helt säkert iallafall.

Vad var det som lät så förfärligt? Någonting som knackade på fönstret? Nej, fönstret var alldeles för högt upp..på dörren? Zihao öppnade ett ögonlock och gäspade stort innan han sträckte på sig så att alla benen i kroppen knakade. Ögonen for runt rummet några gånger och han kunde snart konstatera att Weimin lämnat rummet. Den lilla råttan hade även stängt dörren om nittonåringen som fortfarande inte hade några händer att öppna den med. Med en bister min, satte han sig ner på golvet och glodde upp mot handtaget som slutligen trycktes ner långsamt.
”Men åh, jag som trodde att du skulle ha skiftat tillbaka, din lata gnällspik”, muttrade gräddbakelsen och slet tag och började putta Zihao ut genom dörren, med all kraft han kunde uppbåda. ”Andrew är här, du är så jävla asocial”, fortsatte han missnöjt och drog med sig en filt som han slängde över den slanka, pälsiga vargen. ”Du kommer att behöva kunna hålla ett samtal och du sprider skam över hela vårt släktnamn om du börjar strosa omkring naken. Gå och väck Joshua också, tror han har somnat nere på soffan.” Vilket trevligt uppvaknande. Sarkasm.

Den höga knackningen får Joshua att vakna med ett ryck. Redan mitt på morgonen gör hjärtat förskräckligt ont, för han vet vad som väntar under dagens gång. Kvickt ställer han sig upp ur soffan, bryr sig inte ett dugg om de svidande såren.. har de blivit värre? Det känns helt klart som det. Artonåringen skakar på huvudet åt sig själv, nej de får ta sig fan inte stoppa honom. Han måste därifrån, av någon anledning vet han att han kommer börja gråta så fort han ser Zihao igen, och Andrew för den delen. Nej, konversationen med Yaosu kvällen innan hade inte hjälpt ett dugg. Dumma, jävla Joshua. Benen för honom snabbt upp för trappan, diskret och smidigt, ibland är det bra att vara liten och slank. När han kommit upp är han noga med att inte stöta på någon av Xie bröderna, innan han gömmer sig i badrummet. Urlöjligt, han vet det. Men hjärtat gör så ont, dunkar så hårt, och får artonåringen att vilja spy. Och det är precis det han gör.

Okej så Joshua hade gömt sig i badrummet, konstaterade Zihao med världens mest bistra uppsyn och sneglade upp för trappan han nyss tassat nerför. Han hade visserligen inte sett artonåringen, men kunde både känna doften och höra hur han satt och tömde innehållet i magen, precis som den äldre gjort dagen innan. Egentligen borde nittonåringen ha gått upp och försäkrat sig om att han var okej, men det betydde att han skulle behöva tala och för tillfället var han verkligen ovillig att göra just det. Han var alldeles för butter och sur, utan någon riktig anledning.
”Hallå, vet ingen i det här huset hur man öppnar en dörr?” Undrade Andrew som tydligen bjudit in sig själv och den korta kvinnan bakom honom. Usch. Som tur var hade Weimin följt efter Zihao och kunde därmed glatt starta konversationen, vilket tillät surpuppan att slinka tillbaka in i vardagsrummet. Snacka om att vara trevlig..inte.