Skriva av sig-tråden

Det dåliga med den ideen är att jag här i musik klass. Så jag vill helst inte sluta.

Jag kommer få G(!!!!!) i matte d och det känns riktigt illa

Men om det hänger på din psykiska hälsa tycker jag ändå inte att du ska tveka.
Jag tycker att du ska prioritera din hälsa, men ja, det är ju såklart upp till dig.

Men jag kan uttrycka mina känslor, det är vad som får mig att stå ut med allt. Jag behöver det.

Ta vara på det. Valet är ditt, men ja.
Finns här för dig om du vill prata♥

Har kommer ett väldigt fjantigt inlägg från mig. Men ja... Det här kändes lite faktiskt...

Okej. Love i min klass har nu tagit bort mig som kompis på FB. Aouch säger jag.

Han började i min klass i 7an. Han vart "mobbad" direkt. Jag var den enda som fanns där för honom. Jag, jag som själv mådde skit. Jag som grät mig till sömns varenda jävla natt. Jag var den som ställde upp för honom och hjälpte honom när jag själv var nere på botten. Och han? Han mådde egentligen inte dåligt.

I 8an bytte både han och jag klass, och nu har vi glidit ifrån varandra ganska mycket. Han hatar mig. Mycket. Bara för att han TROR att jag röker och dricker.

Jag nekar inte till att jag dricker då och då, men jag röker inte. Och istället för att gå omkring och anta att jag gör något och hata mig för det, SÅ KAN HAN VÄLL ÄNDÅ TA OCH FRÅGA.

På hemkunskapen idag så gjorde vi Tysk potatissallad.
Då sa läraren "Låtsas att ni dricker öl" och då sa jag "Det är Filippa bra på" på skämt dåra, och läraren tog det ju inte särskilt seriöst så det var ju ingen fara.... Men Love och Frida stirrade hatiskt på mig, sedan vände dom sig mot varandra och Love bah "Gud så kul att skämta om öl. Verkligen." och jag bah "Ja faktiskt." Sedan stirrade båda hatiskt på mig igen.

Liksom, kom igen? Det var ett skämt!
(Filippa är min närmsta kompis i klassen, och Frida är en av Loves kompisar).

Han stirrar på mig hela tiden. Varenda liten sak jag gör ifrågasätter han.

Jag borde inte bry mig, men det här gör ont. Väldigt ont.

Jag är sjukt trött på skolan. På min skola .___.'

förstår känslan! det är jag med

Som tur är är det bara en termin kvar. Längtar till sommarlovet till 100%!

Jag hade en vän över internet en gång. Jag hade aldrig träffat henne, men vi var ändå riktigt nära vänner.
Hon hade stora problem hemma. En mamma som slog henne, en pappa som var full 99% av tiden och hon var halvmobbad i skolan och hennes liv var allt ifrån bra.
Hon berättade allt för mig. Varenda detalj. Och jag gjorde allt jag kunde för att hjälpa henne.
Hon kunde bara prata med mig, sa hon. Hon tyckte att jag förstod så bra. Jag var den enda som visste vad hon gick igenom och jag vaknade flera gånger av att hon ringde mig och grät för att något hade hänt. Jag struntade ibland att vara med mina egna kompisar här hemma, för jag ville alltid vara inne på datan om hon behövde prata.
Och trots att jag förlorade både sömn och egen fritid för att hjälpa henne så klagade jag aldrig. Hon mådde ju bättre när jag pratade med henne.

Men sen hände något.
Hon började få fler kompisar som skyddade henne när hon blev mobbad. Hon hade kompisar att gå till när det blev knas hemma (bör sägas att hon bor väldigt långt ifrån mig). Och jag blev sakta men säkert utputtad från hennes liv.
Det sved. Efter allt jag gjort för henne så blev jag helt plötsligt utbytt. Hennes nya kompisar var helt plötsligt viktigare och jag spelade ingen roll längre.

Nu säger hon ibland att hon saknar mig, och jag säger att jag saknar henne. För det gör jag. Men det känns så falskt av henne. Efter all tid jag lagt ner på att hon ska må bättre.
Men samtidigt vill jag inte prata med henne om det, eftersom att jag ser henne som väldigt sårbar. Jag vet att det är falskt av mig också att tycka såhär utan att säga något, men jag kan verkligen inte berätta det för henne.

Det här blev mycket mer text än jag räknat med. Och jag tror inte att så många orkade läsa igenom allt. Men jag var tvungen att skriva av mig..
Och jag ber om ursäkt för en flummig text. Jag är väldigt trött.