De utvalda

Ethan strök henne över håret. "Min älskade Eletha" mumlade han. "Vi har i alla fall varandra...".

"Mmmm, men jag vill se Randas huvud skiljas från hans kropp." sa Eletha och tänkte efter, "Men om alla särlingar........." började hon fundersamt.

"Vad?" mumlade han. Han satte sig upp lite. Han skulle gå nu, om han ville vara klar till middagen.

"Enade vi stå söndrade vi falla. Säger ett ordspråk. Ensam är man svag tillsammans är man stark. Alla särlingar mot Randa och hans män. Vi är starkare än dem, vi har gåvor." sa Eletha och satte sig upp.

Ethan stannade upp. Det var sant. "Det...det är en ide!" sa han och lyste upp, det tomma i hans ögon försvann lite. "Men, vi får prata om det mer sedan, jag måste gå nu" mumlade han och gick ut ur dörrne.

Eletha nickade, "Vi ses." log hon och kom upp på fötter. Hon log nu och hon verkade gladare trots smärtan i magen.

Ethan gick genom korridorerna. Vem skulle han fråga? Bara någon kvinna som var villig att byta havsbane mot någon av hans tjänster. Han fick syn på en kvinna som pratade med en av sina tjänare längre bort i korridoren och styrde snabbt sina steg ditåt.

Eletha såg på den blodbestänkta skjortan och bytte det mot en ny. Det skulle annars väcka misstankar.

Ethan kom fram till kvinnan och tjänaren sprang snabbt iväg. "Jag behöver havsbane" sa han lågt och rak på sak. "Och jag gör vad som helst att få tag på det". Kvinnan studerade honom, uppskattande. "Vad som helst va?" log hon. "Följ med mig då...".

Eletha försvann ut på borggården, för träning. Var hade Ethan blivit av? Hon visste inte och Randa syntes heller inte till.