PRS Lupple & Medi

"För jag vill veta" Hon såg på honom och vände sig om så hon iakttog honom.
"En flickvän som du sagt att du älskar." Hon smekte hans kind.
"Som du känt glädjen av att se."

Han såg på henne och suckade lågt.
"Älskling, det är lite åh." Sa han med en suck.
" Jag har aldrig sagt att jag älskar dig till någon och menat det förutom dig då självklart. Men jag menar jag har ju fått säga en hel del grejer för att få komma in hos folk. Och det har väl varit en viss glädje och se dem. Men inte på grund av kärlek- fattar du?" Sa han lågt och pillade lite skamset och besvärat med hennes hår.

"Jag fattar." Hon drog in honom i en kram och log medan hon drog handen genom hans hår.
"Men nu kan du säga det med glädje. Du kan säga det till mig och verkligen mena det." Hon smekte hans ring.
"Annars blir jag ledsen och bannlyser dig från huset." Hon log och kysste hans panna.

Dorian såg på henne och log bredare, hon var så otroligt förstående och det var alltid lika chockande för hans del. Men också lugnande.
" Nu säger jag det ofta och med obeskrivlig glädje." Förtydligade han och kysste henne lätt på kinden och nickade.
" Bannlys mig inte min älskade. " Log han bedjande och smekte henne över håret.
"Och bli inte ledsen, jag gillar och se dig le." Viskade han leendes och kysste henne igen.
"Jag älskar dig." Viskade han ömt i hennes öra.

"Och jag älskar dig. Jag har aldrig förstått lycka föräns jag insåg att du älskade mig." Hon kröp ihop i hans famn och söt ögonen.
"Jag var ju trots allt fången och hjärntvättad att tro att jag var ung och hjälplös."

" Mitt uppdrag i resten av mitt liv kommer vara att göra dig lycklig."Viskade han och smekte henne över ryggen och lät armarna omfamna henne mjukt.
" Jag vet, men jag vet också att det är så långt ifrån sanningen som man kan komma. Du må vara ung älskling men du är långt ifrån hjälplös." Viskade han.

Hon nickade trött och somnade snart. Hon drog in djupa andetag och huvudet låg mot hans arm.

Tristan knackade på dörren och öppnade dörren.
"Kan jag få prata med dig?" Hans röst hördes knappt och han såg på honom med ett varmt leende. Han höll upp några tygstycken mot honom.

Dorian vände blicken åt Tristan då han kommit in, såg de olika tygerna och flinade lite.
Vad tusan handlade detta om?
Han nickade sakta och vinkade in honom.
"Kom in." Sa han lika lågt.
"Om jag flyttar mig kanske hon vaknar, så vi måste vara tysta. "Fortsatte han i samma väldigt låga viskning och log.

Hon låg tryckt inne i hans man och makade sig närmare med slutna ögon. Leendet på läpparna var kvar.
Tristan kom in och såg på honom. Log och satte sig ner.
"Vilken färg på hennes soffa i stugan?" Han visade några tygnitar.
"Tänk dig en vinterstuga långt borta. så något mysigt men skönt."

Dorian kände henne närma sig och han omslöt henne med med sina armar och rättade till täcket.
Hon skulle sova mysigt. Hon skulle sova som en gudinna.
Han stirrade på tygbitarna och fick kämpa för att hålla sig för skratt.
I stugan? Vad visste han? Men han visualiserade en vinterstuga och funderade.
"Beror på de andra färgerna, men kanske mörkbrunt. " Föreslog han och nickade mot ena tygbiten.
"Nått i den skalan. Eller vitt om väggarna ska vara mörka. Annars fungerar ju alltid grått. " Sa han lågt och såg på honom.