Skriva av sig-tråden

Yvja
Jag vet, det är ju missbruk. Han hörde av sig, men hade inget minne alls av vad som hände igår.
Jag, min mamma, hans mamma och hans bästa vän ska prata med honom om det.
Visst, vi har det bra när han är nykter, men det blir ju för mycket efter ett tag när han dricker.
Som du säger, jag tänker ställa ett ultimatum där. Mamma föreslog också det. Vi får se vad det blir av det sen...

InspiredPsycho - Skönt att du inte är ensam om att inse att det är ett problem, det var jag när jag var i samma situation och det var grymt jobbigt eftersom man trodde att man inbillade sig eller var onödigt gnällig då ingen annan sade något. Hoppas att det löser sig för dig till sist på bästa sätt.

Incendio, jag sträckläste. Fy vad jäkligt ditt liv måste vara. Men du gav mig ett väldigt bra perspektivtänk. Får jag säga tack för det?

Jag kanske borde säga att du är en av de mest starka personer jag mött, men det funkar inte, så, du är en av de mest starka personer jag läst om. Hoppas den titeln duger.

Och jag känner inte ens dig, men du verkar som en otrolig person. Som överlever.

Får jag inte kärlek snart, så orkar jag inte mer. Jag överväger seriöst att ta livet av mig eller att bara ge upp allt. Jag är så himla trött på det här.
Det känns som om det bara kommer in negativa saker och händelser i mitt liv, hela tiden. Aldrig något gott som håller i sig och som gör mig lycklig.

Prue! Hur jobbigt det än känns så låt aldrig den enkla tanken som självmord flyga in i bilden. Inte än. Helst aldrig någonsin! Uggla, om vad som helst - när helst du vill! och bor vi inte relativt nära? Vi kan ta en fika någon gång eller bara promenera runt på gator i stan? eller ja, du vet. bara ta det lugnt och vara tacksamma över det lilla i livet som får oss att le. ^_^ Få aldrig för dig att du är ensam och få ALDRIGALDRIGALDRIG för dig att du är oälskad! Kramar

Incendio: Jag berördes verkligen och vill egentligen peppa dig med härlig energi. Du är stark som orkat hålla dig kvar. Som fortsatt orka gå till skolan, som orkar tänka tillbaka på tiden och skriva ner allting här. Det är starkt gjort och du vet att vi är många här som stöttar dig och hjälper dig när det behövs som mest! Våga stå på dig, låga le mot framtidens vardag och acceptera de lärdomar du fått från tonårstiden hittills. Du är bra, fin och har hjärtat på rätt ställe. Glöm aldrig bort det

Jag blir kallad slampa bara för att jag brukar ha
urringade/genomskinliga tröjor, och är fearless.
Jag menar- halströjor (eller vad det nu heter) är inte jag? Det känns inte bra, så jag tänker inte ha på mig det.
Och nej, det är inte så att jag vill ha killar efter mig, eller skryta med mina bröst.
Alltså UARGH.
Och på fester och sådant, dansar jag med typ vem som helst, och jag menar, det är inte så att det betyder något ens?
Alltså jag irriterar mig på vissa människor.
Är man inte sig själv, så kallar de en fejk. Är man sig själv så blir man kallad saker ändå.
Jag har inget problem med att konfrontera folk, men jag menar, man måste ha en anledning för att tycka på ett visst sätt?
Vad är det för samhälle vi lever i igentligen?

Jag är en riktig idiot ibland. Jag är olyckligt kär. Jag gick förbi hans hus två gånger idag när jag gick på en promenad, vadå?? Trodde jag att han skulle springa ut och fråga om jag ville komma in eller?? Och att han sen skulle vara hur trevlig som helst och till sist säga att han gillar mig och jag vågar säga att jag gillar honom och att vi kysser varandra och att jag går hem?? Att han imorgon skulle skydda mig från mobbarna?? Jag känner mig så dum. Dumma dumma dumma Carro. Jag hatar mitt liv. Detta är inte som någon bok när allt slutar bra sen, detta är verkligheten, jag har bara så svårt att inse det.

Det där känner jag igen. Jag blev kallad slampa medan jag fortfarande var vansinnigt oskuldsfull, men med tiden lärde jag mig att bara skratta åt det och ta det som en komplimang. Det betydde ju faktiskt att de som kallade mig det tyckte att jag var het (annars hade jag behövt göra mer än klä mig på ett visst sätt för att bli kallad slampa).

Bra att du kan släppa loss och dansa med vem som helst! Fester är ju till för att ha kul på!

Hejdå nu ska jag nog försöka gråta mig till sömns.

Har jag nämnt att jag inte orkar mer?

Jag satt uppe till säkert tre i natt i telefonen för att jag inte orkade. Det var det enda sättet att inte gråta för mycket.

JAG HATAR ALL JÄVLA BYROKRATI OCH DEN HATAR MIG MED. Jag har hittat det jag vill jobba med, jag har verkligen det men nejdå. Jag ser för dålig. Först så skall jag slita jättehårt en hel termin, gå omkring och gråta mig till sömns varje natt, för att de tillslut skall skriva ut ett intyg till mig - som egetligen inte betyder någonting utan bara säger det som deras egna regler redan säger. Jag får vara ombord på fartyg så länge jag inte ingår i säkerhetsbesättningen - och detta var ingen nyhet då somsagt, så de vill inte ens skriva ut ett intyg till mig för att jag skall få gör något jag egentligen får? Tramsigt.

Okej jag får inte jobba innan jag fyller 20 I get it, men får jag inte plugga nu heller eller vad? Nej tydligen inte då man enlig skolornas hemsidor behöver ha läkarintyg där man ingår i säkerhetsbesättningen, vilket jag inte får förrän jag fyller 20. tadam. Och gissa vad, jo jag får inte genomgå operation förrän jag fyller 20 - give me more give me more? Nej men okej, egentligen jag borde kunna söka dispenser och liknande, eller i alla fall göra ett försök, men jag är så trött. Jag vill verkligen detta och jag kan inte förstå. Jag har varit ute på praktik, jag har sett de som jobbar till sjöss, jag vet att 50 procent av folket jag jobbat med inte är lämpliga rökdykare pga av att de är storrökare eller granska väldigt övervitkiga - dessa personer skall alltså på färjor vara de som skall rökdyka. Men jag som ung ganska vältänad tjej får inte jobba för att jag har ett synfel. I många avseenden skulle ja vara ycket bättre lämpad för jobbet än det - tror jag. Men jag kan inte mer än hata mig själv för att tänka så. Jag är inte bättre än de.

men jag stå här och lider. För jag får inte jobba. Och tydligen inte plugga. Elel jo kanske, det finns alltid lösningar - och min dröm är att bli sjökapten så visst borde jag kunna bli det. Men jag orkar inte. Hur mycket jag än försöker slänger de upp sina jävla regler i ansiktet på mig. Och visst hade jag kunnat göra som flera i min klass, fuska mig förbi intyget - men om de upptäcker det - jag då hade jag blivit svartlistad och aldrig fått sätt en fot mer till sjöss. Det här är vad man får för att man föjljer reglerna.

Jag orkar intem er. Jag okar inte kämpa. Jag ill bara åka upp, säga att jag ville detta, jag ville verklige, jag avr beredd att kämpa, jag har fått höra att jag var den bästa elev de haft på länge på alla båtar jag varit, men nej, ni och er jävla regler vill inte så då får ni fan gå miste om mig. Men som om det skulle hjälpa.

Som sagt. Jag kan försöka lösa detta. Prata med syon, kanske ringa de dära och se vad de säger - även om jag vet att de kommer vara stenhårda på sina regler. Men jag är så nära att ge upp.

Mormor är sjuk och går bort när som helst. jag har ett stor Projektarbete som bara änger över mig och blir mer och mer kaosigt och jag får inte den handledningen jag behöver. Jag måste ta tag i mitt körkort. Jag måste maila fd praktikfartyget och kolla om jag får komma dit till sommaren och jobba, har pratat med dem men skulle ksicka ett mail med kontaktuppgifter och jag får dåligt samvete av att jag inte gjorde det direkt men hur kan jag när jag inte kan säga vilka datum jag kan då jag inte vet om jag får plugga till hösten eller inte. Alla jag måste jag måste. Dessutom så tänkte jag flytta min tandläkartid då den ligger vid det enda tillfället jag kan träffa min kille denna veckan och jag behöver honom så nu men glömde alla papper hemma och har slut på mobilpengar.

Nu har jag slösat bort 20 viktiga pluggminutrar på att skriva detta inlägget. Jag är så fucking bäst alltså. Men om det inte vorit för det där samtalet som varade halva natten vet jag inte ens om jag orkat gå upp idag.