De utvalda

Ethan suckade tungt. "Tror du...Att det gjorde något om vi bara var någon timma i vårat rum?". Han såg hennes blick, hon kunde nog inte träna direkt.

"De hämtar väl oss om inget annat." sa Eletha men de gick mot hans rum, hon ville inte vara själv och säkert inte han heller.

Ethan nickade sakta. Han la en arm om hennes axlar och gick vidare. Han stannade utanför sitt rum och öppnade dörren. Det var varmt där inne, som vanligt brann brasan och han sjönk ner framför den.

Eletha sjönk ner vid honom, hon kröp upp i hans famn men kramade om honom, båda behövde de tröst.

Ethan kramade hårt om henne. "Vi kommer klara oss, kanske till och med få det bra om vi lyder". Han sa sedan med mycket låg röst. "Och, Randa kan inte leva för evigt, han är mycket äldre än oss båda, och han har ingen arvinge eller fru så vitt jag vet".

"Inte arvingar i äkta bädd i alla fall." sa hon och vem skulle vilja ha Randa som make? "Men han kommer leva länge än, men jag blir glad den dag han dör." sa hon bestämt.

Ethan nickade sakta. "Jag med". Han log svagt. "Och när det väl händer, då kommer det bli sådan uppståndelse och förvirring att ingen märker att tre särlingar försvinner".

"Bara tre? Du tror inte fler flyr fältet?" skrattar Eletha lätt. Kanske de kunde ta sig till något annat kungarike? Där de kunde leva fritt.

Ethan skrattade lätt han med. "Jo, det har du nog rätt i". Han begravde ansiktet mot hennes hals. Det sved mindre i hans sår nästan då.

Eletha log lätt och strök honom över håret, "Älskar dig, snart blir det bra." sa hon om och om igen, som att det var så bara hon sa så.