prs yehet & kkaebsong

Ett litet, svagt leende stryker sig över läpparna när nittonåringen slingrar de fyra benen om honom. Joshua låter sin egna arm röra sig upp mot Zihaos tjocka päls medan ansiktet gömmer sig i det. Visserligen känns det aningen bättre nu, när tårarna slutat rinna. Men tankarna finns fortfarande där, hotar med att tära på förhållandet, dumma, jävla tankar.
"Zihao, jag säger det här bara en gång till," gnäller Joshua och försöker att luta sig bort från den äldre, inte låta honom slicka honom över ansiktet. "Snälla, slicka mig inte när du har ätit så konstiga saker."

Vadå konstiga saker? Var kött konstigt? Zihao frustade till och fortsatte slicka Joshua över ansiktet. Nej, nu ville kelgrisen verkligen mysa och då var sliskiga pussar tvugna att vara involverade. Och så var han ju även tvungen att visa artonåringen att han älskade honom och ingen annan. Hur nu slickandet kunde bevisa det? Logiken var inte sådär jättebra alltid. Nåja, han var åtminstone hyfsat ren och hans tunga var troligen bra mycket fräschare än den yngres. Och så hade nittonårongen faktiskt tagit ett bad alldeles nyss, så han var faktiskt väldigt ren och fin, mjuk som ett moln av fluff. Inte en chans att Joshua kunde motstå hans oemotståndliga charm. Förhoppningsvis, det vill säga. För Zihao var verkligen extremt desperat efter gos.

"Du förstår, jag vill mer än gärna gosa med dig, ditt lilla lurvmoln, men när du ätit rått kött behöver du inte slicka mig i ansiktet." gnäller Joshua och rynkar på näsan. I ett försök att komma undan från Zihaos sliskiga pussar gömmer artonåringen ansiktet i den varma pälsen istället, på så sätt kommer han inte åt det puffiga, svagt rosa ansiktet. Joshua kravlar sig upp i sängen, även om såren skriker av smärta, och lägger sig istället tvärsöver nittonåringen där han börjar kittla honom. Kanske Zihao inte är lika kittlig under skiftningen, men det är ju alltid värt ett försök. Inte sant?

Det tog några långsamma sekunder för Zihao att inse vad det var som Joshua faktiskt höll på med. Åh gud. Med ett litet tjut, som troligen inte alls var speciellt litet när allt kom omkring, försökte nittonåringen slingra sig loss från den yngres fingrar. Han avskydde verkligen att bli kittlad och nu när han inte direkt kunde skratta, blev allting bara så mycket värre. Istället låg han och rullade omkring samtidigt som han klagade högljutt genom att gnälla. Varför hade han fått för sig att tala om för Joshua att han var kittlig? Det var nästan så att han önskade att han kunde åka tillbaka i tiden och ändra på det. Zihao stannade slutligen upp, på rygg med benen i luften, alldeles andfådd efter pesten. Herrejösses.

Zihaos reaktion får Joshua själv att brista ut i skratt, herregud det behövde han verkligen. När nittonåringen stannar upp efter allt vridande och vändande, plus en hel del klagotjut, låter Joshua sin kropp falla ner mot sängen igen. Kroppen skriker av smärta efter allt skrattande, fy fan.
"Nu fick du mig att få ännu ondare," klagar artonåringen och putar med läpparna. Säkerligen är det inte Zihaos fel, inte det minsta, men ibland är det roligt att skylla på honom. Precis som den äldre gör mot sin fästman oftare än ibland. "Varje gång du ätit någonting som rått kött, och slickar mig i ansiktet, kommer jag att kittla dig. Bara så att du vet."

Men tänk om jag verkligen vill slicka dig i ansiktet då? Det är inte mitt fel att dina kinder är så puffiga och roliga att pussa på. Med en liten fnysning, lade Zihao sig till rätta bredvid Joshua, belåten som bara den. Artonåringens skratt fick honom nästan alltid att må bättre, det var ju så nedrans underbart. Och förresten, till nittonåringens försvar så var rått kött faktiskt en del av hans diet. Började han äta en massa grönsaker och annat äckligt, skulle vikten droppa ner till noll. Han behövde sitt älskade kött. Det var just därför som Zihao ännu en gång började lämna små pussar över Joshuas puffiga kinder. Förr eller senare skulle han väl ge med sig? Som sagt, ingen kunde motstå de där bedjande, runda ögonen för alltid.

Med en lätt, liten grimas stirrar Joshua mot den äldre med ogillande ögon.
"Du lyssnar verkligen inte på mig." påpekar artonåringen och vänder sig försiktigt om, så att han ligger med ryggen mot Zihao. Han är trots allt hysterisk när det kommer till hygien, särskilt ansiktsbehandlingar. Den lena, släta huden har faktiskt haft några motgångar när han varit mindre, precis som alla andra. "Jag förstår hur du tänker dock, det är bra att du åtminstone äter någonting, även om det bara är rått kött. Dock skulle det inte skada med andra måltider, förhoppningsvis kan du vänja dig snart." säger Joshua med ett svagt litet leende och tittar mot sin fästman över axeln, för att sedan vända sig om igen. Nej, han kan inte ligga med ryggen mot Zihao alldeles för länge. "Vet du vad jag vägde som minst?"

Nope, Zihao lyssnade verkligen inte alls på vad Joshua sa. I vanliga fall gjorde han ju det, men han ville fortfarande kela som den stora jättebebis han var. Därför slutade han med sina sliskiga pussar och lade sig tätt intill artonåringen, med stora, vänliga ögon. Till hans försvar åt han faktiskt andra saker ibland, som chili och baozi. Det var åtmsintone en början. Vid Joshuas nästa ord, sänkte han dock blicken och ruskade på huvudet. Han hade ett svagt minne av att den yngre talat om det för honom några år tidigare, men det var under deras skoltid. Helt ärligt hade nittonåringen ingen aning om vad som faktiskt hänt efter att han stuckit. Kanske hade han vägt ännu mindre då än vad han gjort under skolgången? Usch, bara tanken fick Zihao att vilja brista ut i gråt vilket resulterade i det där evinnerliga gnällandet. Men han kunde verkligen inte sluta, det gick inte.

Joshua begraver ner ansiktet i den tjocka pälsen och sluter ögonlocken, som inte verkar vilja sluta dunka. Visserligen hade han vägt hemskt lite under sitt sjätte år, när Zihao gjorde slut med honom för första gången. Fyrtio kilo. Men när nittonåringen försvunnit mitt från ingenstans, hade det faktiskt bara blivit värre.
"Jag vägde 37 kilo, usch det var så äckligt." viskar artonåringen och börjar fläta med den tjocka pälsen. "Du ska vara glad att du inte behövde se mig, det var hemskt. Visserligen förstod jag inte det då, men jag var magrare än någonsin innan. Som vanligt trodde jag bara att folk såg i syne, sorgligt va?" Joshua lutar sig tillbaka så att han kan se Zihao i ögonen. "Om rått kött är det du vill ha, så är det klart att du ska få det, det är bättre än ingenting."

37 kilo?! Zihao stirrade blankt på Joshua med ögon som bara verkade växa sig större och större för varje sekund. Det var ju på riktigt ingenting, absolut ingenting. Och allt var hans fel - hans fel att han lämnade den yngre utan att säga ett ord, utan att komma tillbaka. Tårarna tryckte bakom ögonlocken sol stängts i ett försök att hålla dem borta. Dumma, dumma Zihao. Artonåringen trodde att han förstörde, att han inte var det bästa valet för Zihao? Sjukt, hel jävla sjukt. Nittonåringen gömde ögonen bakom tassarna och snyftade till. Nåja, han försökte att snyfta till även om set resulterade i ett ytterst udda ljud. Allt var den äldres fel, precis allting. Han var den som klampade in i folks liv och bara förstörde och förstörde tills det inte längre fanns någonting att förstöra. Joshua hade kunnat dött! Åh, herregud..