Skriva av sig-tråden

kram ♥
Vill du prata så hit me

Det är bara bra att din mamma vet gumman! ♥
Nu går det uppåt, jag lovar!

Och Ida S, you know where to find me if you need to talk!

Nessilini & Grå Damen - ♥ ni kanske kan vänta er något väldigt förvirrat och osammanhängande meddelande som säkert inte är vettigt alls men ja i alla fall kram

Min pappa är inlagd på sjukhus igen. Det känns som juli all over again och jag vet inte om jag orkar.

Aj. Får man fråga vad som är fel? Oavsett så hoppas jag att det går bra och ordnar sig fort också. Finns här om du behöver skriva av dig.

Ursäktar om jag inte är så fin i språket, men jag mår sjukt dåligt.

I flera år har jag blivit kallad ful av klasskompisar, jag trodde att min nuvarande klass aldrig skulle säga ful till mig, att det var över. Men jag hade fel, den person som jag trodde var min vän kallade mig ful på grund av överbett för någon månad sedan, då orkade jag inte gråta. Det var först när min lärare ville prata med mig, hon, A och syster som jag bröt ihop. Jag bara grät, det kändes som om allt mitt självförtroende krossades, det är borta.
Jag. orkar. inte.

^ Taskig så kallad vän. Det gör alltid ont att bli sviken av någon man litar på, och att kalla en annan människa för ful sådär utan anledning är så barnsligt och idiotiskt. Jag hoppas att du mår bättre snart.

För övrigt tycker jag överbett ofta är mycket snyggare än helt jämna käkar eller underbett. Tycker det ger en snyggare form till ansiktet.

Jag vet inte vad som är med mig... Jag har gråtit i typ 2 timmar i sträck. Utan att egentligen veta vad jag är ledsen för. Det ända jag vet är att jag inte orkar. Jag orkar inget. Jag orkar inte gå på skolan, jag orkar inte prata med någon, jag orkar inte ens bry mig om att kolla facebook. Och det är illa för att vara mig. Jag vet inte vad jag ska göra

Jag och syrran har varit vän med en tjej i flera år nu. Hon har ADHD, så hon har väldigt lätt att bli arg åt småsaker. Hon blev i alla fall mobbad på grund av detta, på grund av sin ganska så taskiga attityd och på grund av att hennes föräldrar är så skumma. De kan till exempel inte tvätta hennes kläder ordentligt, för de luktar alltid katt och hennes mamma har inte lärt henne att sminka sig. Plus då att hon har den så kallade "emo" stilen, och alltid klär sig i svart eller rött. Men jag och syrran kom alltid bra överens med henne, vi var riktigt bra vänner, och just då brydde vi oss inte om att hennes dåliga rykte smittade av sig på oss. Men förra året så bytte hon skola, hon sa att de var på grund av mobbningen, men jag tvivlar på det. Hennes föräldrar ska inte ha kommit så bra överens med lärarna, vad jag hört. Nu är jag och syrran så gott som ensamma. I en liten byskola som min så verkar alla tro att vi fortfarande umgås med henne, vilket vi inte gör, och alla har sina små gäng. Förutom min ett år yngre lillasyster så känner jag mig så himla ensam... Jag står inte ut med de där konstiga blickarna... Eleverna i 8:an är värst, tycker jag. Speciellt killarna. De mobbar mig inte direkt, men de verkar ibland som om de är lite äcklade av mig. Jag tycker bara att de är så himla orättvist! Jag är inget emo med konstiga föräldrar, jag är en snäll tjej som aldrig hamnar i bråk med någon. Ändå måste jag vara ensam. Jag har sagt till mina föräldrar att jag känner mig ensam, men eftersom att jag inte är direkt mobbad så gör de inget åt saken... Jag vill så gärna gå skola i stan, men är samtidigt rädd för att börja där igen, på grund av mitt dåliga självförtroende. Tänk om även de tycker att jag är konstig?
Det kändes skönt att skriva av sig. Tack om du orkade läsa.

Jag känner mig misslyckad. Hela jag. Det känns som att jag misslyckas med livet. Mår jättedåligt ikväll , och har jättemycket flashbacks för tillfället.
Jag tänker dra min historia mer eller mindre från början, eller när det dåliga började.

Jag skulle börja 5an, livet var bra. Jag älskade att bo i den lilla håla som jag bor i, hade bra vänner och det självförtroende alla 11-åringar har. Terminen rullade på och i början av vårterminen så började en tjej i min klass vara dum mot mig(vi kallar henne Maja). Det började ganska ''lätt'', hon gav mig kommentarer om mina kläder, utseende och annat ytligt. Jag tog ganska hårt på det, och blev jätteledsen. Jag kunde börja gråta när vi satt och åt, och ingen i familjen förstod varför. Förr eller senare kom det fram att Maja var dum mot mig. Vi pratade med lärare som pratade Majas föräldrar. Jag tror inte att hennes föräldrar brydde sig, för det blev inte bättre. Terminen rullade på så, och till slut blev det sommarlov. Jag var lättad, eftersom att Maja som är ett år äldre än mig skulle byta skola när hon började högstadiet(i skolan där jag bor får man bara gå upp till 6an). Men så blev det inte, Maja skulle gå om 6an, och då börja i samma klass som mig. I början av 6an så åkte min familj och min bästa väns familj upp till fjällen och hyrde stugor där. Jättemysigt, vi var ute och fiskade under dagarna och gjorde allt möjligt roligt. Sista kvällen där, så hade vi mer eller mindre ''fest'' i en grillstuga i våran stugby. Först var alla barn med, min mamma och min lillebror som då bara var 6 månader gammal, vi grillade, åt godis, drack läsk och levde livet. Vid 23-tiden så gick mamma och alla barn till stugorna och la oss. Så i grillstugan var bara pappa och min bästa väns föräldrar kvar. Dom festade rejält. Hur mycket dom drack vill jag inte veta, men jag minns att mamma var jättearg på pappa när han kom hem vid 7-tiden på morgonen, full eller ja, bakis, som jag vet inte vad. Mamma svor på honom, sa att han var ansvarslös osv. Jag, mamma, min lillebror och min lillasyster åkte hem till byn där vi bor. Jag grät i bilen, förklarade för mamma att jag inte ville att de skulle skiljas. När jag frågade henne om de skulle skiljas så svarade hon att hon inte visste. Dagen gick, pappa kom hem med den kvällen så pratade mamma o pappa lite. Jag hörde deras samtal upp till mitt rum. Pappa förklarade att han ville skiljas. Mamma bröt ihop totalt. Jag bröt ihop totalt, jag rusade ut från mitt rum, ställde mig i trappen och skrek på pappa, hur mycket jag hatade honom och massa saker som jag inte ens vill komma ihåg.
Skiten med Maja fortsatte, hon blev dummare och dummare mot mig och från att bara ha varit dum så övergick det till mobbning. Jag mådde ju förstås jättedåligt över det. Det blev helt enkelt för mycket, mamma o pappas separation och mobbningen. Jag vet inte hur ofta jag grät mig till sömns.
Dagen innan julafton så flyttade mamma till en lägenhet i byn, alla barn skulle sova hos henne den natten. Jag minns att jag vaknade vid 2-tiden på julaftonsnatten av att mamma grät. Hon försökte dämpa sig, men jag hörde. Jag låg kvar och somnade om.
Pappa firade jul med oss, minns hur lycklig mamma var då, det kändes så härligt att se henne så glad. Hade inte sett henne så lycklig på ett antal veckor.
Natten till annandag jul vaknade jag igen, av mammas gråtande. Hon hade gått upp och satt sig i vardagsrummet. Jag gick upp och satte mig bredvid henne, klappade henne på benet och sa att jag älskade mest i hela världen. Då började hon bara gråta ännu mer. Jag pratade med henne, i en timme eller så, om det med pappa. Mamma sa att jag inte skulle behöva sitta och trösta henne, men jag struntade i det. Skulle jag låta min mamma ligga och gråta utan tröst? Aldrig. Efter en pratstund gick vi och la oss.
Tiden gick, mamma grät, jag grät och vi tröstade varandra. Jag mådde sämre och sämre för varje dag som gick. Likaså med mobbningen, den blev värre och värre för varje dag. Jag började skära mig och självmordstankar kom in i bilden. Jag berättade bara för pappa om mina självmordstankar. Jag minns hur jag satt och åt frukost hos honom, och så började jag bara gråta. Jag förklarade för honom att jag ville dö. På riktigt. Jag tror inte att han förstod att jag var allvarlig, men vi pratade i alla fall med min lärare om det, och hon tog det nog inte heller så allvarligt.
Jag skaffade en pojkvän i mars, jag älskade honom verkligen jättemycket. Jag var lycklig, för första gången på fyra månader. Jag kunde prata med honom om allt, verkligen allt. Sen fick jag höra av honom att Maja skaffat hans nummer, börjat smsa honom och fråga honom varför han var tillsammans med mig, hur han kunde vara tillsammans med mig, för att jag var så ful och liknande saker. Jag blev jätteledsen. Grät flera timmar den kvällen/natten då jag fått veta det. Kunde inte jag få ha någon lyckofaktor ifred?
Självskadebeteendet fortsatte. Jag skar aldrig särskilt djupt på mina armar, ristade bara. Har något ärr, men de är inte så synliga.
Allting rullade på, kanske inte i de bästa vinklarna, men det flöt på. Jag minns en kväll då jag pratat med mamma, då sa jag till henne ''Vet du vad, Mamma? Jag tror att pappa fortfarande älskar dig. Men han mår så dåligt, så han ser inte det. Han är blind av sin psykiska ohälsa'' . Och så var det, en månad senare var dom tillsammans igen, och dom betedde sig som att de var nykära, det gör de fortfarande, två år senare.
Mobbningen blev värre, och trots att det bara var två månader kvar på skolan jag gick på nu, så ville jag byta skola till den jag skulle börja högstadiet på. Där trivdes jag, jag hade mina bästa vänner där. Men jag fick inte byta för rektorn, vet ni varför? Jo, för att mobbningfallet inte var tillräckligt allvarligt i hennes ögon. Gissa hur det kändes då? Helt åt helvete, bokstavligen. Jag fick börja gå till en psykolog. Saker ljusnade allt eftersom och jag började 7an. I början var allt bra, men började få flashbacks av mobbningen. En del av mobbningen hade hänt på min högstadieskola(Maja började på en annan skola), så som sagt så fick jag massa flashbacks. Jag vågade inte berätta för någon att jag mådde dåligt. Så fort jag yppade minsta lilla om min psykiska ohälsa för min bästa vän så sa hon bara att jag skulle sluta vara så självisk. Så klart så kom självskadebeteendet tillbaka, men jag försökte göra det naturligt, att ''råka'' bränna sig i ugnen, t.ex. Ja, det låter hemskt, men så var det. En dag på skolan, minns till och med datumet, 31 april, så bröt jag ihop totalt på skolan. Det var en fredag, vi hade en vikarie första lektionen. Jag var med 20 minuter på första lektionen innan jag behövde gå från lektionen, för tårarna gick inte att hålla inne. Jag bröt ihop i korridoren, några kamratstödjare i 9an frågade hur det var med mig, och så hämtade de korridorsvakten. Han tog mig till kuratorn där jag fick berätta allt.
Saker rullade på igen.
Min klass i 7an splittrades pga. för få elever i klassen, alla andra klasser blev jättesura över att få in ''alla från B'' i deras klasser. Vi kände oss verkligen ouppskattade, eller ja, alla förutom de som var populära. Jag kan inte påstå att jag var populär, jag vet inte vad jag klassades som, men jag var inte särskilt omtyckt, varför vet jag inte. Folk tyckte att jag var konstig för att jag inte gillade samma musik som alla andra tjejer. Jag lyssnade gärna på lite hårdare musik, typ Bring me the horizon, brokencyde, tokio hotel osv. Jag skämdes jättemycket över att folk kallade mig emo över min musik och mina ärr. Nu bryr jag mig inte vad folk tycker om min musik, helt ärligt. För ingen tvingar de att lyssna på samma musik som mig. Kan säga att jag lyssnar på allt ifrån Justin Bieber till DotDotCurve! Älskar all musik utom dansband och klassisk.
Jag bytte i alla fall skola tills jag skulle börja 8an, och nu går jag i världens bästa klass. Men nu har jag börjat få mer eller mindre problem med maten, får ångest av mat och andra saker som jag inte vill gå in på här(behöver inte dela med mig av allt för mycket)
Fick hjälp av kurator, men det blev inte så mycket bättre, så jag struntade i att gå dit..
Förhoppningsvis så blir det bättre, och bortsett från ätstörningarna, att jag är olyckligt kär och får flashbacks, så är det ganska bra nu.

Jag vet att det här blev långt, och att mest troligt ingen verkligen läst det jag skrev, så vill jag tacka de som läst. Det betyder jättemycket.