De utvalda

Simon såg ledsen ut. "Men jag vill inte ha en stuga här, jag vill hem". Ethan kramade honom hårdare. "Jag vet...Men, jag och mamma har varit dumma, så vi måste vara här ett tag".

"Varför dumma?" sa Simon och drog i Elethas tröjärm, "Vi rymde och nu är vi tillbaka, jag är ledsen Simon." sa Eletha förtvivlat.

Ethan strök Eletha lätt över håret. "Vi bodde här förut, men vi rymde som mamma sa, och de hämtade tillbaka oss för vi fick inte rymma". Han visste inte hur han skulle förklara annars.

"Så vi har varit dumma, och nu ska vi bo här." sa Eletha och lutade sig mot Ethan och Simon, de var ändå en familj.

Simon såg ut som han förstod att det fanns mer. Men han sa inget utan bara kramade om dem med sina små armar. Ethan kramade hårt tillbaka. "Vi kommer hit och hälsar på så mycket vi kan, under tiden får du vara duktig, gör som de säger och gör ditt bästa".

"Du kommer klara det, du är duktig." sa Eletha och reste sig upp. Det var tid att gå nu, mer fick de inte stanna.

Simon nickade. "Jag lovar!". Ethan kramade honom en sista gång och reste sig sedan. "Hej då Simon, vi ses snart, kom ihåg...". Han drog ett djupt andetag. "Vi älskar alltid dig". Han vände sig sedan om och tog Elethas hand och började gå.

"Hej då älskling, älskar dig." sa Eletha och dolde tårarna som var på väg att tränga fram då hon hör Simons förtvivlade skrik då de lämnar honom.

Ethan darrade då de gick. Han hatade att lämna Simon där. Trots att det inte var för evigt. Han kramade hårt om Elethas hand. "Kom" sa han med kvävd röst. "Vi måste ut och träna".

Elethan nickade och höll i hans hand, träna? Nej det var mer att krossa ben och få henne att må sämre än vad hon gjorde.