prs yehet & kkaebsong

När Joshua blivit klar med att ta ett litet lager balsam över pälsen, sköljer han den försiktigt. Det är lika bra att inte säga någonting, för tankarna kommer inte försvinna oavsett. Artonåringen skickar iväg ett litet, bittert leende innan han börjar tvätta sitt egna hår, sin egna kropp.
"Du är färdig, pälsen kommer vara mycket fräschare och bekväm nu." försäkrar han i låg stämma innan han ställer sig upp från badkaret och virar en handduk runt midjan. Joshua möter sin spegelbild, ögonen som blivit puffiga av de få tårarna, kinderna som blivit rosa. De inristade orden i nyckelbenen, ärren över kroppen. Så jävla värdelös, så jävla hemsk. Han skakar på huvudet åt sig själv, nej nu får han bara Zihao att må dåligt. Han måste fan hålla det här för sig själv.

Inte långt efter att Joshua stigit ur badkaret, gjorde Zihao detsamma. Utan att tänka sig för, ruskade han ur den dyngsura pälsen. Att vara blöt var någonting han aldrig uppskattat speciellt mycket. Visst var det skönt att bli ren och fin, men blöta hårstrån var bland det värsta som fanns. Men inte lika hemskt som när artonåringen mådde dåligt. Det var faktiskt betydligt värre. Ännu en gång försökte nittonåringen att fånga den yngres blick med sina egna, tårfyllda ögon. Förr eller senare skulle han väl börja tjuta igen om Joshua inte talade om vad det var som rörde sig inne i huvudet på honom. De hade ju faktiskt lovat varandra att varken tänka dåligt om sig själva eller hålla hemligheter från varandra. Nu höll ju den andre kanske inte direkt på en hemlighet på det sättetX men det var åtmsintone någonting han inte talade om för Zihao.

Vattnet som lämnar Zihaos päls landar på golvet, väggen och kanske det är faktumet att Joshua redan är nedstämd som tär på honom. Han är svag, riktigt jävla svag när han är nedstämd, och när det bildas en pöl med vatten på golvet börjar paniken att dra ned honom igen. Snabbt drar artonåringen till sig en handduk och börjar torka upp efter Zihao, för att sedan låta vattnet i badkaret försvinna till kanalen.
"Zihao.. kolla inte på mig sådär, du vet redan vad det är jag tänker." påpekar Joshua när han ser de tårfyllda ögonen, precis lika fyllda med tårar som hans egna. Han sätter sig ner på huk och börjar torka av den svarta pälsen med en handduk, innan han reser sig upp igen.

Men det är ju just därför som jag kollar på dig såhär! Zihao började missnöjt slingra sig runt den yngres ben, snodde sig ungefär som en katt, trots den våta pälsen. Förutom det simpla faktum att han inte var någon katt och var bra mycket större än en liten kissemisse. Han avskydde när Joshua var sådär nedstämd. Det smittade av sig. Varför var artonåringen ens så nedstämd? För att Andrew skulle kika in under morgondagen? Men nittonåringen hade ju inga som helst känslor för sin kamrat, vilket fästmannen mycket väl visste. Några sådana känslor hade han aldrig haft och skulle aldrig ha heller. Alla hans känslor var ju riktade mot Joshua och bara Joshua. Inte någon annan i hela universum kunde ändra på det han kände inför artonåringen. Ingen.

Även om nu Zihao fått för sig att börja slingra runt artonåringens ben, hindrar det inte Joshua från att röra på fötterna, ut ur badrummet och in i sovrummet.
"Vi har redan haft den konversationen, jag vet." Börjar artonåringen i en viskande ton, gömmer alla sår under sina armar medan han går i hallen. Nej, om nu någon skulle få för sig att öppna en dörr, och olyckligtvis stöter på artonåringen i detta skick, är hemligheten bortblåst. "Och jag vet att du älskar mig Zihao.. Men jag brukar alltid överanalysera.. ni kanske helt enkelt bara är bättre för varandra. Jag menar, ni har alltid varit vänner.. känner varandra bättre, känner varandras familjer bättre, är gladare med varandra.. och du behöver inte vara omkring mig som förstör allting hela tiden.

Det var i stunder som dessa som Zihao fick världens lust att banka lite vett i Joshua. Inte en chans att nittonåringen var gladare tillsammans med Andrew än var med människan som, sorgset, drog benen efter sig framför honom. Utan att tänka vidare på saken, slank han in framför den yngre och blockerade därmed vägen. Det var dags att ha en såndär tyst konversation som inte involverade några ord. Han visste mycket väl att artonåringen förstod i princip allt som han ville ha sagt.
Sluta, sluta, sluta. Förstår du inte att det är dig jag vill vara med och ingen annan? Ingen annan, Joshua. Din dumma lilla räka, du förstår uppenbarligen inte hur mycket jag faktiskt älskar dig och att det är dig jag är kär i. Dig, hör du det eller? Dumma, dumma Joshua. Har lust att banka lite vett i dig. Usch. Vilken fin monolog. Host.

Joshua kan inte göra mycket annat än att stirra ner på vargen som blockerar hans väg. Jo, han försöker konstant att intala sig själv detta, men det är svårt, så jävla svårt. Med Zach som han trodde älskade honom också, som lämnade honom för någon annan. Visserligen var de yngre då, men det är fortfarande djupt ingravt i honom, och med tanke att känslorna för Zihao är så mycket starkare och sanna än de för Zach, kommer det bara göra ännu ondare. Så jävla mycket ondare.
"Okej," är det enda han kan få ut innan han tassar förbi nittonåringen, in till sitt rum. "Jag vet att det är så du tänker Zihao, men det kan ändras.. på bara en liten sekund." viskar artonåringen med rynkade ögonbryn, och låter den nätta, svaga kroppen falla ner mot sängen med endast handduken virad runt midjan.

Vad var det egentligen för dumheter som Joshua hade börjat intala sig själv? Zihao strök bak öronen platt på huvudet och tassade modfällt efter den andre med världens mest sorgsna blick. Men det kan ändras..på bara en liten sekund. Orden studsade olustigt omkring inne i huvudet på nittonåringen, som tog ett skutt upp i den yngres säng. Där rullade han surt ihop sig och låg och blängde på artonåringen. För vanliga människor kunde det säkert ändras på en liten sekund, men det gällde inte dem! Enligt Zihao var de en match made in heaven, vilket kort och gott gick ut på att de var menade för varandra. Inte nog med det så var den äldre uppenbarligen så fäst vid Joshua att han inte kunde hålla sig borta från honom i ens några ynka få sekunder. Vilken jävla röra.

Än en gång verkar det som att Zihao inte uppskattar det som slipprat ut ur Joshuas mun, inte ens en gnutta. Vilket artonåringen mer än väl kan förstå sig på, han beter sig urlöjligt, men tankarna kan inte sluta trycka ner honom. Kan inte sluta se andra scenarion i huvudet. Än en gång börjar tårarna att trycka mot murarna, ja bara tanken av att Zihao skulle vara med någon annan sårar honom djupt. Men det är ju endast vad det är, en tanke. Dock är det tillräckligt för att få Joshua att avsky sig själv.
"Förlåt, vi slutar prata om det." får han ut tillslut och reser sig upp, den nätta kroppen dunkar av varje minsta rörelse. Gud vad stört. "Är det okej om jag snor en tröja av dig? Din doft är mycket mysigare." säger Joshua och håller upp en plommonfärgad långärmad tröja. "Jag gör det oavsett" lägger han till innan han drar den över huvudet, för att sedan ta på sig rena underkläder. Ja, Zihaos tröjor är så mycket mysigare, antagligen pågrund av det simpla faktumet att det luktar Zihao. Tröjan når över de smala, välformade låren, slukar kroppen. Med lätta steg rör sig Joshua fram till sängen igen, och lägger sig ner bredvid sin fästman.

Okej, det där måste väl åtmsintone ha varit något slags tecken på att stämningen var påväg att lätta en aning. Det var alltid lika roligt att ligga och glo på Joshua när han hade Zihaos, alldeles för stora, kläder på sig. Artonåringen drunknade ju för fan i det plommonfärgade tyget - väldigt gulligt. Med ett litet bedårande läte, lade nittonåringen sig tätt intill den yngre, gosade ner sig och slingrade alla fyra benen runt den slanka kroppen. Gud, det måste ha sett så dumt ut, men han var helt enkelt tvungen att visa för den andre att det var så han ville ha det. Inte bara under den kvällen, utan för resten av livet. Han mådde aldrig så bra som han gjorde när han låg slingrad omkring Joshua. Pussarna som lämnades över den yngres ansikte var bara en bonus. Zihao sket totalt i att han ätit rått kött. Det var helt enkelt bara att stå ut med hans unkna andedräkt och sträva tunga. Helt ärligt tyckte han inte ens synd om artonåringen som var tvungen att dras med sin kelsjuka fästman. Nope, inte alls.