De utvalda

Ethan tyckte inte det lät alltför bra. Han bet ihop och stannade utanför en dörr. Han hoppades verkligen Simon hade det bra...

Eletha tyckte det var bra, det var hennes barndom. De öppnade dörren och kom in ett femtiotal barm, särlingar i olika åldrar var där.

Ethan sökte efter Simon med blicken. Han fick tillslut syn på en röd kalufs. "Simon!". Han gick snabbt fram och kramade om honom. Pojken tittadr upp på dem. "Pappa skadad" sa han och drog fingrarna längs de skurna såren i Ethans ansikte.

"Simon" log Eletha Och kramade om sin son. Hon visste att Ethan var skadad men inget skulle de säga om det, allt för Simons skull.

Ethan log lugnade mot pojken. "Det är inget, jag snubblade bara, pappa är klumpig". Simon drog bort fingrarna. "Jag vill hem" bad han lågt.

Eletha nickade, "Ja, men inte än, har du kul här? Vad får du göra?" ler hon mot sin son.

Simon satte sig ner i Ethans knä. "De lär mig att läsa, och skriva, och vi får leka med träsvärd". Ethan misstänkte att det inte var avsett som lek, men var glad att Simon tog det så.

"Det var väl trevligt, det är roligt att kunna läsa och leka med träsvärd är kul det med." sa Eletha och strök honom över håret. "Här var jag även som barn och jag hade jättekul." sa hon och försökte låta glad.

Simon nickade ivrigt men blev sedan lite tystare igen. "Men mamma, jag vill ändå hem, de är konstiga här" sa han och drog i hennes ärm. "Snälla" bad han. Ethan blinkade till, han ville så gärna säga till honom att de kunde gå hem, men de skulle aldrig få se det igen.

"Jag vet gubben, men sköter vi oss riktigt ordentligt kanske vi får en liten stuga här inne på slottets marker, då kan vi bo där ihop." sa Eletha och log lite, vissa hade fått det, om de skötte sig.