Sorgens tider [SV]

Jag ska, kusin, jag ska ;D
___________________
Kapitel 51 - George Weasley

Det kändes som om jag gick i en evighet innan jag kom till slottet, och han styrde vant stegen emot den förbjudna skogen. Förhoppningsvis skulle jag inte träffa Hagrid.
Jag närmade mig skogsbrynet, medans de så starka minnena flög förbi. Om jag inte hittade stenen skulle jag i alla fall gå in i slottet, och hitta den plats som Fred dog på. Tårar strömmade nerför kinderna och jag hörde en väldig röst bakom mig.
"Starka minnen va?" sa Hagrid.
"Väldigt" svarade jag. "Det gör väl inget om jag går in i skogen va?" När jag frågade vände jag mig om och såg på halvjätten.
"Såklart inte, du vill återuppleva allt ni gjorde dä'inne, va?" frågade han, ovetandes om vad jag tänkte göra. Jag nickade.
"Ni va riktigt duktiga, må ja säga" berömde han mig, och min döde bror sedan.
"Tack" svarade jag genom tårar. "Men jag borde sätta lite fart innan familjen tror jag är och tar självmord. Vi ses kanske någon dag.." och med de orden lämnade jag Hagrid på platsen. Efter några meters gång hörde jag väldiga snyftanden som tillhörde samma halvjätte jag nyss pratat med. Men jag orkade inte bry mig, och så småningom hörde jag dom inte, delvis för att jag hade stängt ute dom och delvis för att jag hade gått förlångt bort ifrån honom.
Inne i skogen var ljuset svagt, trots den ganska klara dagen det var ute. Jag hörde hovar, som säkert tillhörde kentaurer eller enhörningar.
"Weasley?" hördes en bekant röst.
"Mire" hälsade jag.
"Vad för dig hit?" svarade en annan, Ronan.
"Uppståndelsestenen" svarade jag, och suckade. Det var tydligen inte svaret dom ville ha.
"Din bror är anledningen" läste Mire mina tankar, och jag nickade.
"Vi kan leda dig till den, men då måste du lova att du ska förstöra den efter" det var Bane, som erbjöd sig att hjälpa mig? En människa?

Efter en halvtimmes promenad stannade kentaur gruppen.
"Här någonstans" sa Mire och lät smått orolig. Även jag var orolig. Bane brukade ju vanligtvis inte hjälpa människor.. och jag hade gjort rätt som var smått orolig, för inom loppet av några sekunder hade han tagit upp den ifrån marken.
"Vill du ha den?" sa Bane och flinade smått elakt.
"Ja, ge mig den, snälla" bad jag.
"Nej" svarade han och släppte den på marken, höjde hoven och krossade stenen. Samtidigt kändes det som om något gick sönder inom mig...

nä shiiiit,, vad skulle det vara bra för? att förstöra den?
aja skit bra kapitel

Mega bra kapitel! Tycker synd om George som verkligen ville se min bror. ♥

Super bra! Mer... usch nej, är du tvungen att skriva om George efter kriget. Jag gråter ju här, uh... men super bra i alla fall ( :

Ledsen... kanske skulle sagt det innan du började läsa?
Tack till allihopa♥

Never mind. c: ^^ ♥

awww, vad elak Bane är >

Han kan ju inte bara förstöra den!! Dumma honom!! Riktigt bra ♥

NEEEJ!!
Hatar Bane som ska försöra allt!! Jag som hade hoppats på att George äntligen skulle få prata med Fred..

Bra kapitel btw! ♥