Rose Weasley och Scorpius Malfoy, förbjuden vänskap

Hmm, jag har aldrig hört det. Men det måste ju funka! Eller hur?

Tack för era fina kommentarer
----------------------
Hugo

Det kändes precis som om någon stod på min mage, hoppade på den. Det var så jag sov, med en person på min mage. Det kändes som om den ville något, som om den verkligen ville att jag skulle stiga upp den natten. Så jag klev upp ur sängen, sträckte på armarna och tog en snabb titt på min klocka. Den var två på natten.
Personen var nu som bortblåst. Det fanns inte längre någon där som hoppade och försökte göra en stor krater i min mage.
Det var alldeles mörkt utanför fönstret. Månen lyste starkt, och några enstaka stjärnor tindrade svagt långt borta. Tystnad. Fast någonstans i tystnaden kunde jag höra något. Det lät som två personer. Det lät som… Rose.
Försiktigt smög jag fram till dörren, öppnade den och tittade ut. Där satt Rose och Scorpius i soffan, farligt nära varandra. Det var först några sekunder senare jag förstod vad de höll på med. Det var då jag kunde se hur Malfoy bokstavligen åt upp Rose. Jag bestämde mig för att ingripa innan det hela gick för långt.
”Öh…” var det enda som kunde komma ut ur min mun.
Scorpius och Rose flög isär. De såg genast generade och besvärade ut.
”Vad gör ni?!” hasplade jag ur mig och såg förbryllat på dem.
”Ehm... Rose... Ehm... viskade en sak...” sa Scorpius trevande. Rose såg ut som om hon skulle kunna brista ut i gråt vilken sekund som helst, så jag försökte göra så att det som jag skulle säga skulle låta ganska snällt. Men jag antar att min ilska tog över min snällhet och istället kom ett ganska skeptiskt svar.
”I din mun?!” Själv var jag ganska nöjd över min svarsreplik. Mest för att den fällde Malfoy som bara stod och gapade utan att ha något att säga.
Jag väntade en stund. Väntade på att någon kanske skulle säga något. Men det var ingen som gjorde det, så jag rusade in i sovsalen igen. Jag hade fått en idé.

Femton minuter senare var jag klar. Jag satt med pergamentet i min högra hand, snurrade fjäderpennan i min vänstra. Funderade om jag skulle lägga till något. Nej, det var nog bra så. Jag läste igenom det jag skrivit en gång till för att försäkra mig om att jag hade fått med allt.

”Kära pappa! (och mamma)

Allt är bra här på Hogwarts. Jag har lärt mig en ny trolldryck som heter Krympningsbrygden (jag är säker på att ni känner till den) och jag har lärt mig en massa nya trollformler som jag inte orkar skriva upp.
Nu till saken. Nyss var jag i uppehållsrummet. I soffan satt Malfoy och rent av dräglade över Rose. Han såg precis ut som en sådan där blodhund som dräglar över en stor fet biff (om du inte förstår vad jag menar så satt de och hånglade).
Du har själv sagt att Malfoy inte är något att lita på, så jag tycker att du och mamma (men mest du) ska sätta stopp för det här.

Hoppas ni mår bra,
Hälsningar
Hugo”

Nöjt stoppade jag ner brevet i min väska. Det första jag skulle göra dagen därpå var att skicka iväg det och hoppas på att pappa och mamma skulle försöka göra något åt det.

Asbra och super great!!! (och just nu tycker jag inte så värst mycket om Hugo, som jag annars gör)

Nu avskyr jag Hugo!

Men jag älskar kapitlet!

Elacka Hugo!
MeeeeeeeeeeeR

Jättebra

Ibland har man rent ut sagt korkade bröder. *Hatar Hugo, älskar kapitlet*

Bra kapitel. Mer snälla

Bra!