Falsk Romans [SV]

Tack, tack, tack sötnosar, era kommentarer går raka vägen in i hjärtat på mig! ♥
Jag börjar skriva nästa kapitel idag, bra va?

LÄNGTAR! ♥

Nej det är inte bra. Det är UNDERBART!! ♥

GAAAH NU BLEV JAG KIND OF ÖVERLYCKLIG

JAG KÄNNER MIG EN SMULA DÖD I KROPPEN , ÅHH typ sitter och skriker av lycka .. haha :$$ 

Skriv snaaart!

Darlings, vad glad jag blir :' ♥ Hoppas jag inte gör någon besviken nu... ett Susan/Draco-kapitel! ÄNTLIGEN!

____________________________________________


Susan Bones


Susan visste själv att hon hade fått nog med alkohol i blodet, att det bästa vore att lämna festen och gå och lägga sig. Klockan var mycket och huvudet dunkade egentligen av trötthet.
Men hon kunde inte, något hejdade henne. Så därför förblev hon sittandes på den ena av de två stolarna vid det lilla runda bordet längs med en av väggarna i klassrummet/festlokalen, med Seamus Finnigan på den andra stolen. Han såg också ut att ha druckit mer än lovligt och i handen hade han ett högt glas med genomskinligt innehåll.
Tungt lutandes över bordet åt hennes håll försökte han fånga hennes blick.
"Du förtjänar någon bättre än Malfoy", envisades han en aning sluddrigt. "Glöm honom, han är bara en jävla skitstövel."
"Jag vet", svarade hon grinigt. "Men jag kan väl inte hjälpa att jag har gått och blivit kär i honom?"
"Är du kär i honom?" frågade Gryffindoraren chockat. "Dåligt Bones, dåligt."
"Men tror du inte jag vet det?" upprepade hon trött och dunkade huvudet i bordet. "Det suger så hårt. Jag hatar mitt liv. Jag är så jävla misslyckad!"
Spärrarna hade släppt och hon uttalade utan tvekan det första som dök upp i huvudet på henne. Tack vare den jävla eldwhiskeyn.
"Nej, tänk inte så", svarade Seamus lättsamt, nästan rutinmässigt. "Nu är jag din psykolog. Prata om allt som känns jobbigt. Tala ut inför mig."

Att hon knappt kände killen var inga problem. Hon mådde pyton och han var där.

"Jag är kär i Draco för att... gaaaah! Varför skulle jag inte vara kär i honom? Han är perfekt, och så jävla... mänsklig, under alla lager av perfektion, men det visar han inte fast det finns där och det finns sekunder då jag vet att jag ser glimtar av den sidan hos honom..." Orden flödade fritt, ut över bordet, ut i rummet, men dränktes av den höga musiken.
Basen kändes i hela kroppen.
"Alltså jag fattar inte vad tjejer ser i honom", sa Seamus och skakade på huvudet. "Han behandlar ändå bara alla som skit."
Susan dunkade huvudet i bordet igen, hårdare. "JAG VET!" ville hon skrika. Hon visste allt det där! Hon kände Draco Malfoy bättre än vad han gjorde, hon visste visste visste vad hon höll på med och varför det var fel.
Men hon kunde inte sluta. Hon kunde inte släppa Draco och glömma, för någonstans djupt inom henne hade han slagit rot och vuxit sig fast.

Hon hatade sig själv för att hon låtit det ske, men mest av allt hatade hon Megan för att allt i grund och botten berodde på henne.

Susan tog ett fastare grepp om trollstaven som låg bredvid henne på bordet.
"Jag vill mörda henne", morrade Susan, men hon visste att det var tomma ord. En liten, liten del av henne chockades över detta uttalande, den lilla del av hennes hjärna och medvetande som fortfarande var någorlunda nykter.
"Vem då?" frågade Seamus oförstående.
"Megan Jones."
Till hennes stora irritation skrattade bara killen.
"Du skulle aldrig klara att döda någon om du så ens försökte", sa han nedlåtande. "Ha det så bra, jag går nu."
VA? Skulle han gå nu, bara sådär?
NEJ! Hon brydde sig inte. Hon sket fullständigt i om hon hade sällskap eller inte. Surt sjönk hon djupare ner i stolen och la armarna i kors över bröstet.

Jävla skit. Hon kände sig lurad. Skulle inte alkohol göra en glad? Bekymmerslös och euforisk?
I så fall var det inte alkohol hon var påverkad av.
Och huvudet fortsatte att dunka, i takt med musiken, åh ironin.
Dessutom var hon kissnödig.


Tiden stod stilla i rummet, så att ha en uppfattning om tiden var omöjligt, så en evighet? En liten stund? Några minuter, en timme? senare så dök han upp där helt fräckt och slog sig ner på stolen på andra sidan bordet.
Bara sådär.
Han såg sliten ut, trött, uppgiven, nervös och full ut samtidigt. Det blonda håret spretade åt alla håll (men självklart fick det honom ju bara att se ännu hetare ut), skjortan var lätt skrynklig och de tre översta knapparna var uppknäppta. Innan hon kunde hejda sig la hon huvudet på sned och bara stirrade på hans nyckelben. Perfekta, som resten av honom.
Ibland ville hon bara dö på hans perfektion, och samtidigt var det så irriterande att veta att han inte var perfekt, att det bara var hon och alla andra idioter till tjejer som fallit för honom som tyckte att han var det snyggaste som någonsin vandrat på jorden.

För helt ärligt, objektivt sett, så var han bara snyggare än genomsnittet. Han var ingen gud, inte perfekt, inte snyggast i världen.
Men Susans värld var något annat, och hon var inte objektiv. Hon var kär.
Och det ville hon också dö på, så sjukt onödigt att hon inte fann ord för det.
"Öh, hej."
Hennes blick flyttades till hans mun, men åsikten av hans läppar gav henne bara den starka lusten att kyssa honom så hon fortsatte upp till hans ögon. De gråa, dimmiga ögonen med de för tillfället ovanligt stora pupillerna.
Hon suckade djupt, så djupt att det kändes som hon sög in all luft i hela rummet - inklusive vågor av musik, dofter av parfymer, eldwhiskey, svett och den där kalla, speciella lukten som var Hogwarts. Allt det där rymdes i hennes andetag, och allt släppte hon ut igen i en utdragen utandning innan hon svarade killen hon var olyckligt kär i.
"Hej hej, Malfoy."
Han försökte sig på ett trevande leende och började pilla med ena skjortärmen.
Det fattades en knapp där, och han drog i sytrådarna som stack ut.
"Alltså, Susan..."
Så hon var Susan för honom nu, och inte Bones. Intressant.
Eller inte.
FAN! Hon var tvungen att komma över honom fort, annars skulle resten av hennes tid här på Hogwarts bli en riktig plåga. "Du, jag måste säga en sak..."
"Jag vill inte höra det!" Hon slog händerna för öronen och struntade blankt i om det skulle verka barnsligt eller inte. "TYST!"
Slytherinaren såg helt chockad ut för några sekunder, sen blev han arg.
"Du måste lyssna! Det är viktigt!" röt han.
"NEJ!" skrek hon och reste sig upp, panikslaget. Hon visste inte varför hon reagerade såhär, men hon visste att hon inte ville höra vad än Draco hade att säga.

Hon ville inte att han skulle bli den som dödade deras fejakde, icke-existerande relation för gott. Hon ville inte att han skulle stampa på hennes hjärta.
Om de skulle gå skilda vägar ville hon vara den som drog först. Hon ville vara den som stampade på ett hjärta... för vad han fick henne att känna, för att han var så jävla ouppnåelig, för att han förstört hennes kväll.

Att han inte hade något hjärta var en smärre småsak.

"Jag hatar dig!" skrek hon. "Jag hatar dig, Draco! Rör mig inte!"
Orden kändes fel redan på tungan innan hon uttalat dem och hon önskade desperat att hon kunde ta tillbaks dem. Men hon handlade i självförsvar.
Hon fixade inte att bli lämnad en gång till. Först Wayne, sen Draco.
Hon fixade det inte.
Så hon började springa.

Omd. Jag äskar sätter du skriver på, du beskriver deras känslor så att det inte känns annat än verkligt! Jag har bara två saker att säga: Awesome och Mer! ♥

awwhh!! SUSAN VAD GÖR DU?! gah, han skulle ju berätta någonting viktigt! :'(
jag älskar den här ff:en så himla mycket! du skriver underbart! ♥

^Tänk om han skulle berätta att han var kär i henne och sen så bara sumpar hon allt!
Buhu, det låter precis som på ett Klassdisco för ett år sedan... Jag var Susan...