D.A:s rollspel

Det ända jag kan komma och tänka på är två mugglar saker. Hjärt och lungräddning och hälla kallt vatten på dem. Luna ser okej ut så jag bestämmer mig för att använda aquamenti på henbe. Det gör susen. Luna vaknar till liv men hon ser inte särskilt glad ut. Jag blir tvungen att hålla på ett tag med Draco. Jag börjar med att lägga honom i stabilt sidoläge. Det funkar inte och då börjar jag pumpa igång hans hjärta och blåsa in luft i lungorna på honom. Det funkar. Han lever.

Jag vaknade till och öppnade ögonen långsamt. Jag sätter mig upp och kollar mig omkring. Sen börjar jag gråta och jag slänger mig runt halsen på min syster.

Jag ser hur Draco kramar Hermione. Lycko dem. Jag önskade Eric var här och kramade om mig, men han var död. Lika bra att lämna honom bakom mig. Det var onödigt men jag blev avundsjuk. Mamma och pappa sa att man ska vara nöjd med det man har, om de skulle veta hur jäkla missnöjd jag var skulle jag få skäll, det var säkert. Hermione fattade nog inte hur bra hon hade det, hon hade en familj som hon älskade och de älskade henne.

Jag kramar tillbaka.
- Jag trodde inte att du skulle klara dig, viskar jag och krammar om Draco hårdare.

"Jag skulle aldrig lämna dig, även om det verkar så ibland," viskar jag tillbaka.

- Jag älskar dig . Ett tag trodde jag inte att vi skulle bli vänner, säger jag och skrattar av lättnad.
Vi sitter där på golvet, och ett tag känns det som om det bara är vi två i hela världen. Sen kommer vi på att vi måste slåss. Vi ställer oss upp hand i hand och slåss tillsammans.

Jag ville krama om de tillsammans med de, men de skulle få lite tid på sig att avsluta sitt kramkalas,kramar minsann, tänkte jag buttert. Varför var allt orättvist?

Jag såg när Draco och Hermione kramade varandra och nu verkade vara bra igen och log medans jag fortsatte att slåss mot svartalferna.

Jag slogs hänsynslöst mot alferna. Draco och Hermione gick tät ihop hand i hand, medans de slogs. Romantiskt, mumlade jag surt för mig själv. De log hela tiden mot varandra, det stack till någon stanna, i hjärtat. Var jag...Nej jag kunde väl inte gilla Draco på det viset... Vi kände knappt varann. Dessutom var ju Draco och Hermione syskon. De älskade varann på ett annat sätt, som jag älskade Eric. Fast det var bara en tillfällighet, hoppas jag. Annars skulle saker bli besvärliga.

Jag torkade gruset ur ögonen, det var visst inte sjukhusflygeln. men! där var dom alla, Rubin, Hermione, Draco, Miu, Freddy och Joe!!! min snälla kusin! jag hade knappast ett honom på hela året. Jag vaknade ur min lycka av en svart alf som stod, redo att döda! Jag drog snabbt min trollstav.
-Lamslå