Förbjuden romans ~ Avslut (Professor/Elev)

Hej på er!!!

Nu är det såhär att jag flyttar på Fredag och det kommer ta ett tag innan jag kan lägga upp fler kapitel här så ni får 3 stycken kapitel idag! Två av dem ur Severus perspektiv! Jag hoppas att det ska gottgöra lite att det kommer ta ett litet tag innan det kommer ett nytt kapitel.

Plus, dessa tre kapitel är väldigt händelserika så det är mycket att ta in, första kapitlet är ganska långt också Anyway, hoppas ni ska tycka om det!

Kram på er!






~Kapitel 36 – Severus Perspektiv~

Penelope försvinner in bakom dörren. Kyla drar genom min kropp. Rädsla. En känsla jag känner igen allt för väl... Inom ett par sekunder är jag vid dörren och tar med snabba rörelser tag i handtaget som försvinner i min hand. Som om det aldrig varit där.
”Penelope…!” hissar ut mellan mina tänder. Jag står där, minuterna tickar förbi. Ingen rör sig, ingen säger något. Vi bara står stilla, tysta.

Jag flyttar min hand från dörren efter ett tag. Min blick nedslagen. Jag känner mig tom utan Penelope. Rädslan över vad hon har gett sig själv in på är kvävande. Om jag aldrig får se dig igen är mitt liv inte värt något. Tanken är lika mycket en kärleksförklaring som ett löfte om att lämna jorden ifall jag icke återfår min Duva. Jag låter min hand fall ner till min sida, låter den vila tungt där. Jag släpper dörren med min mina ögon och låter min blick vandra vidare till de andra i rummet. Från Dumbledore, hela vägen till Argo. Hans blick är iskall. Hans ansikte avslöjar inget av vad han känner eller tänker.

Minerva är den som först bryter tystnaden,
”Severus,” hon går fram till mig och lägger sin hand på min axel, ”Penelope är en intelligent och stark ung kvinna. Hon klarar detta.” Minervas vänliga ord lättar mitt hjärta något men inte tillräckligt för att få mina tvivel att försvinna. Jag ser upp på henne men jag kan inte visa några känslor, bara för Penelope. Inte för någon annan. Jag ser mig omkring och då upptäcker jag en sittgrupp. Två soffor och tre fåtöljer. Jag vandrar bort och sätter mig i en utav fåtöljerna. Jag sjunker ner djupt.

Minuterna tickar förbi, de rullar ihop. Alla andra slår sig ner omkring mig.
”Vad gör vi nu?” Min fråga är ställd till alla och ingen. Min blick fäst på mina händer. Mina armar vilar mot mina knän.
”Nu, nu väntar vi.” svarar Dumbledore och svaret fyller mig med ilska. Jag knyter mina nävar tills knogarna blir vita. Vänta... Alltid vänta... Jag vill inte vänta. Men, det är det enda vi kan göra.

Minuterna fortsätter att ticka, blir till timmar. Jag tappar grepp om hur mycket tid som gått. De blå lågorna från facklorna blir mörkare. Jag tror att de indikerar att tid passerar, att dag blir till natt.
”Vi kan inte bara sitta här.” säger Minerva och ser på oss alla, ”vi måste göra något.”
”Som vad? Vad kan vi göra?” Det är Flitwick som talar. Minerva rycker förvånat på axlarna och öppnar sin mun men inget ljud kommer ut. Jag lutar mig uppgivet tillbaka. Försöker hålla mina tankar inom kontroll. Att inte låta dem spinna ut ur kontroll medan minuterna fortsätter att ticka är som att bestiga ett berg som man inte kan se toppen utav. Flera timmar försvinner medan min värld mörknar.

Flitwick är den första som går, Sprout den andra… När Minerva går ger hon mig en uppmuntrande blick. Det är bara jag, Argo och Dumbledore kvar när rummet nästan helt fallit in i mörker. Dumbledore är den fjärde som lämnar rummet. Bara jag och Argo kvar. Jag ser på honom. Han sitter i soffan, mitt emot mig. Rakryggad och han ser nästan oberörd ut över hur mycket tid som gått. Men jag antar att jag också ser oberörd ut, utåt. På insidan känns det som jag långsamt håller på att dö, vissna.

Jag sluter mina ögon i vad som känns som en kort sekund. Men Argos stela röst väcker mig.
”Jag ville först inte tro på ryktena, att den kalla Snape fallit för en storögd skolflicka.” Jag öppnar mina ögon, facklorna har börjat flamma upp igen, minst 16 timmar måste ha gått sedan jag och Penelope ankom till Hogwarts. Jag ser på Argo där han sitter som en staty, han har inte rört sig. Jag höjer mitt ögonbryn. Hans svarta hår snuddar vid hans axlar, hans ögon är kalla och beräknande med en hint av galenskap. En kombination jag för många år sedan fann väldig trygghet i eftersom att jag var densamma.

Argo lutar sig tillbaka och placerar sin ena ankel över sitt knä. Han har en maktfylld position.
”Jag trodde aldrig att någon som du, någon som mig, någon som oss, "han gestikulerar med sin hand mot oss båda, "skulle finna kärlek på det sättet.” Argos röst är beräknad, mättad på något sätt.
”Det trodde inte jag heller. Men hon fann mig.” Mina tankar far i en spiral nedåt när jag börjar tänka på Penelope. Vad hon gör, om hon är säker, om hon fortfarande lever, om hon fortfarande är sig själv… Om jag kommer få se henne igen. Tankarna får mitt ansikte att sjunka ihop, rädslan inom mig bubblar över och jag reser mig från fåtöljen för att röra min kropp. Hindra lite utav tankarna från att ta över och skicka mig in i ett svart mörker.

Jag vandrar fram till dörren och bankar hårt, men inget händer. En suck lämnar mig. Penelope… Kom tillbaka till mig… Argo står plötsligt bredvid mig.
”Du vet, jag minns en tid då vi var väldigt nära vänner.” han ger mig en skev blick.
”Det var många år sedan.” Argo nickar, ”men ja, vi var nära vänner en gång i tiden. Innan du valde att förråda mig.” Argo ser på mig, hans blick vacklar för en sekund.
”Det var till ingen nytta heller.”
”Vad menar du med det?” Min blick är fäst på platsen där det borde vara ett dörrhandtag.

Argo vandrar genom rummet och placerar sig ännu en gång i soffan, jag följer efter och sätter mig i fåtöljen. Min kropp rastlös, mina tankar snurrar.
”De hade min syster. Han, hade min syster.” Jag ser på honom, en skugga av sorg sveper över Argos kropp, hans axlar sjunker lite och hans stelhet bryts en sekund utav en rysning.
”Jag var ovetande om det.”
”Om jag fick dig att gå över till hans sida så skulle de släppa min syster. Men trots att jag följde hans befallningar valde han till slutat att mörda henne i vilket fall som helst.”
”Vi var barn, Drogo.” Mina ord lämnar mig innan jag reflekterat över dem.

Argo ser upp från sin framåtlutande position.
”Sant. Men jag hade ändå ett val.” En vikt vilar över honom och jag kan inte hjälpa att jag känner en viss sorg för honom.
”Vi var 19 år gamla. Lätta att manipulera. Det är, efter allt, vad han gör. Manipulerar människor.” Argo ser på mig och en gnista utav hopp tycks finnas hos honom.
”Tror du, att vi kan återfå vår vänskap?” frågar han, jag korsar mina ben och lutar mig tillbaka i fåtöljen.
”Jag vet inte om du är en sådan jag vill ha i Penelopes liv och Penelope är mitt liv så...” Argo nickar,
”Men Drogo, en relation där vi inte avskyr varandra kan nog finnas möjlighet till.” Han nickar igen men vårt samtal avbryts utav fotsteg i trappan.

”Penelope?” Jag slänger mig upp ur fåtöljen men det är Dumbledore som kommer in i rummet. Avsky, rädsla och irritation flödar in i mig.
”Har hon kommit tillbaka?” frågar Dumbledore med den där äckligt släta rösten, som om han inte bryr sig.
”Allt detta är ditt fel. Om jag inte får tillbaka min Penelope kan jag lova dig att det sista du ser i denna värld är mitt ansikte och toppen utav min stav när den lyser grönt.” Mina ögon är stenhårda, jag släpper inte Albus blick för en sekund. Han bara nickar, som om han håller med mig.

”Jag antar att ni inte hört något alls.” Det är ingen fråga från Dumbledore, men Argo besvarar honom ändå.
”Nej, inget alls.” Dumbledore ser på den andra mannen klädd i svart. Som om han är chockad att Argo fortfarande är här och väntar med mig. Trots att han är medveten om att vi var nära varandra då vi gick på Hogwarts.
”Jag bad köket skicka ner mat hit. Den bör anlända snart.” Blotta tanken på mat får min mage att vända sig. Jag kan inte tänka på mat just nu, ännu mindre äta något.

Jag tänker på Penelope, har hon ätit något..? Sovit alls? Vad gör du just nu Duvan… Jag vill ha dig tillbaka, hos mig, i mina armar där jag kan hålla dig i tryggt förvar. Fast i mina tankar vandrar jag fram och tillbaka i rummet.
”Jag tror aldrig jag sett dig sådan här Severus.” Min hjärna registrerar Dumbledores röst och jag stannar upp.
”Du känner inte mig. Den enda som känner mig har varit borta i flera timmar på grund utav dig.” Min röst är stram, nästan hes, och dryper utav avsky då jag tilltalar Dumbledore. Han nickar kort,
”Sant, men Penelope är en stark kvinna. Hon reder sig.” Jag frustar irriterat.
”Du känner inte henne heller. Hon är inte en stark kvinna, hon är så nära oövervinnlig man kan komma men hon har en känslig själ. Vad som händer henne där inne,” jag pekar med ett rakt finger mot dörren, ”vi vet inte hur det påverkar henne.” Dumbledore nickar igen.

Minuterna fortsätter att ticka förbi, jag sätter mig i fåtöljen och lutar mitt huvud tillbaka.
”Ssse… Ssse, du sssläppte henne… Lät henne försssvinna.” Rösten hemsöker mig, ringlar sig fram i mörkret.
”Ssse… Känn hur du förlorar henne… Du är inte ssstark nog, inte värdig. Du kommer ssskada henne… Ssse…” Rösten drar sig tillbaka till mörkret, jag omringas utav vatten. Penelope finns framför mig, hon håller andan, hon kämpar för att ta sig till ytan. Något ringlat om hennes ben, en ormliknande varelse.
”Penelope…!” Ur min mun kommer bubblor, min röst förvrängd, inget hörs. Penelope ser sig omkring, som om hon letar efter något. Hennes ögon växer, hon…Hon drunknar… Jag drunknar…
”Penelope…!” Jag spjärnar mot vattnet, simmar allt vad jag har men kommer ingenstans. Penelope drar fram sin trollstav, försvarar sig mot varelsen innan hon skickar sig själv till andra sidan utav vattnet. Hennes huvud slår i kanten och rädsla, smärta, skjuter genom mig.
”Ta dig upp!” Skriker jag utan luft, det sist jag ser är hennes kropp lämna vattnet. Lättnad. Sedan drunknar jag och allt blir svart och kallt…

Jag slår upp mina ögon, en droppe svett ringlar ner för min panna och kind. Jag stryker bort den frenetiskt. Jag lutar mig framåt och spänner mina händer tills knogarna blir vita. Livrädd att det jag just såg var både sant och inte sant fyller min kropp som spänt är nedsjunken i fåtöljen. Jag reser mig upp från stolen så att dess ben skrapar mot golvet och återgår till att ilsket vandrar fram och tillbaka genom det massiva rummet som nu bara skickar kyla genom mig. När Penelope var i rummet kändes det inte så främmande. Minuterna rinner genom mig, över mig, blir till fler timmar…

Jag finner en liten tröst i en kopp te som står framför mig,
”Du ler.” säger Argo. Vi är ensamma ännu en gång i det massiva rummet. Dumbledore lämnade oss för någon timme sedan.
”Te.” svarar jag och ser upp på Argo medan jag placerar den blå koppen i mina händer och tar en sipp. Argo höjer sina ögonbryn i oförstånd.
”Te är alltid Penelopes svar på allt. Om man är glad, te. Om man är upprörd, te. Om man är förvirrad, te. Alltid te, te, te. Det är betryggande att ha en kopp mellan mina händer.” Argo nickar mot mig och tar en sipp från sin egen kopp.
”Jag förstår vad du menar. Min syster brukade alltid baka vaniljfyllda bullar, var gång jag äter en känner jag mig lite närmre henne.” Hans svar får mig att studera honom innan jag nickar förstående.

Min tekopp är tom. Mina händer har hållit den kalla tomma koppen i över en timme. Nu får den mig att koka. Jag sylar koppen rakt genom hela rummet. Den krossas mot en utav pelarna och hundratals delar utav porslin sprids över golvet i ett högt klinkande. Jag släpper ut ett mörkt grymtande och låter för första gången all ilska bubbla upp till ytan. Låter den genomsyra mig och ta över. Jag sparkar på dörren och bankar med nävarna men inga fler ljud undkommer mig...



~Kapitel 37~

Min kropp är tung. Så tung. Mina ögonlock känns som sten. Jag måste verkligen tvinga upp dem och blinkar ett par gånger så att rummet hamnar i fokus. Jag känner mig annorlunda. Både mentalt och fysiskt.
”Hur länge har jag…”
”Penelope,” jag sätter mig raskt upp och möts av den blå kvinnan. Hon vandrar mot mig, hennes fötter ett par centimeter ovanför golvet.
”Penelope, du vet inte hur länge jag väntat på dig…” säger kvinnan och hon omvandlas från blått ljus till en mänsklig skepnad och till slut står hon framför mig med sina bara fötter på golvet utav marmor, Rowena Ravenclaw.

Jag reser mig upp och min blick möter hennes. Hon räcker mig sin hand,
”Kom,” jag tar den och vi vandrar genom rummet, ”jag har så mycket att berätta för dig. Jag skulle vilja stanna här och berätta allt för dig. Men,” hon ser på mig, ”vi har bara en begränsad mängd tid…” Vi har stannat vid en vägg. Jag följer hennes blick och möts utav ett ofantligt stort släktträd. Det är tunt vid toppen men breder ut sig mer och mer tills det närmar sig slutet då fler och fler grenar har slutat växa. Jag gissar att de blodslinjerna har slutat föras framåt på något sätt.

Det som fångar min blick är den nedersta grenen i mitten utav trädet. Ett porträtt utav min mor med hennes namn och ett nummer finns och efter henne finns jag. Mitt porträtt, mitt namn och ett nummer. Nummer fjorton. Jag minns att Dumbledore sa något om att han gissar på att jag är nummer tretton. Jag lägger märke till att ett stort mellanrum finns mellan mig och min mamma. Jag sätter handen där det en gång funnits början till ett porträtt. Men, bara ett nummer. Nummer tretton.

”Vem, vem är det?” frågar jag Rowena och ser med tårfyllda ögon på henne. Hon lägger sin hand på min axel. Det känns som om rummet blivit mindre och luften tunnare.
”Det är din tvilling…” Mina ögon blir enorma,
”Min tvilling..? Men, jag har ingen tvilling.” Jag stirrar stint på den tomma platsen där början till ett porträtt fanns.
”Sant, men du hade. Hon föddes bara några få minuter före dig men hon överlevde inte. Hon var vid liv ett fåtal sekunder och porträttet han bara fylla i hennes nummer och början till ett porträtt innan hon dog i din fars armar.” Jag sjunker ner på knä med min hand fortfarande på platsen där min tvilling syster skulle funnits. Hur mycket mer ska jag förlora i mitt liv...En tvilling, ett barn, mamma, pappa, vänner... Hur mycket mer ska jag orka bära. Det känns som jag begravs levande.

”Det finns så mycket som jag inte vet om mig själv, om mitt liv. Men detta. Det förklarar varför mina föräldrar alltid var så glada och så ledsna under mina födelsedagar. Varför de var så försiktiga och beskyddande, lät mina intressen, mina drömmar och mina önskningar gå först. De förlorade en halva men fick behålla den andra. Det är därför de alltid behandlat mig som, som om de inte ville tänka tanken att någonsin förlora mig. Ändå så var det jag som förlorade dem…” Jag kan känna hur mina stämband vibrerar svagare och svagare, att jag måste pressa fram orden. Rowena lägger sin hand på mitt huvud.
”Penelope, du kommer få tid till att sörja men just nu är inte den tiden. Kom.”

Min blick fäst på min hand, men jag vill inte fortsätta... Jag vill inte mer, jag orkar inte mer.
"Jag vill inte." mumlas ut mellan mina läppar och tårarna strilar. Rowena sjunker ned på huk bredvid mig, hennes fingrar om min haka för att binda min blick i hennes.
"Du har inget val Penelope. Sorg är något vi alla måste gå genom. Det är en korridor som leder till nästa rum. Du har inget val." Jag rycker loss min haka ur hennes grepp,
"Det är inte rättvist..."
"Livet är aldrig rättvist." påpekar Rowena, "du om någon borde vara medveten om det."

Jag reser mig tungt upp och följer efter Rowena med en sista blick mot släktträdet. Jag måste tvinga min kropp att lyda, tvinga mig själv att fortsätta. Men innerst inne vet jag att Rowena har rätt, jag har inget val. Jag kan inte ge upp och låta allt gå till spillo när jag kommit så här långt. Rowena öppnar en dörr och det som finns bakom kan jag bara beskriva som ren magi, rent under och det mest fantastiska mina ögon skådat. Böcker, hundratusentals böcker. Rad efter rad efter rad. Så mycket kunskap.
”Allt detta, är ditt.” säger Rowena och ler mot mig medan hon gestikulerar med sin smala hand mot utrymmet.
”Jag förstår inte… Hur ska jag kunna bearbeta allt detta? Läsa alla dessa böcker och förmedla kunskapen..? Hur?” Jag står bara frusen på plats, överväldigad över det jag ser.
”Öppna dörren vi just kom in genom…” Jag vänder mig om och tar tag om handtagen. Ovetande om vad som kommer möta mig denna gång. Jag öppnar dörrarna och ett vitt sken strömmar genom min kropp. Jag måste använda rå styrka för att förbli stående.

När ljuset försvinner så står jag mitt i en äng. Jag kan höra fåglarna, känna brisen genom mitt hår och se hur gräset svajar under dess smekning. Rowena finns bakom mig.
”Alla dessa böcker har blivit distribuerade över hela världen, bland alla människor i behov utav kunskap. Många utav dem har hamnat i ditt egna bibliotek i ditt lilla hus på Meadow Lane… Kunskap är inte för en person att hålla-”
”Den är för alla att avnjuta.” avslutar jag hennes mening med. Hon nickar och med en sista blick på ängen som jag nu kan se inte tar slut utan fortsätter så långt mitt öga kan se återvänder vi in genom dörrarna.
”Vad händer nu?” frågar jag Rowena och ser mig omkring i biblioteket som nu är alldeles tomt. Förutom en enda bok som svävar i mitten utav rummet och har ett lila sken omkring sig.

Rowena ler mot mig,
”Du reser hem…” Rowena förvandlas till en kvinnlig skepnad utav blått ljus ännu en gång. Boken svävar mot oss och jag greppar den när jag kan nå den. Den väger tungt, dess lila läder strävt mot mina händers hud. Jag ser upp på Rowena, det som var Rowena men nu är ett blått sken i en kvinnlig skepnad ännu en gång.
”Minns, vad som än händer kommer du alltid att vara en äkta och värdig Ravenclaw. För alltid. Du har alltid en familj, men det du hade,finns inte längre.” Den kvinnliga skepnaden sätter sina händer på sidan utav mitt huvud, samma sekund som de nuddar mig sprids ett vitt sken, min hjärna snurrar av information och jag förflyttas genom rum och tid ännu en gång...




~Kapitel 38 – Severus Perspektiv~

Dörren öppnas och jag flyger upp från fåtöljen. Vad jag ser får mig att stå still, frusen till marken. Argo står bredvid mig, jag registrerar honom knappt men jag ser att han står lika still som jag. Jag kan knappt andas och mina ögon sticker av det starka blå skenet som omringar kroppen jag skulle känna igen vart som helst.
”Penelope…” min röst en tunn viskning som dör ut i det massiva rummet.

Framför mig hänger Penelope, hon bokstavligen hänger i luften. Hennes huvud böjt, hennes anklar korsade, hennes armar kramandes om något stort och fyrkantigt. Ett blått sken som en flamma omringar henne. Hon svävar, lite upp, lite ned… Jag vet inte om jag ska skrika, gråta eller springa fram till henne. Jag är frusen, fast.

Penelope sjunker långsamt ner till golvet, hon landar mjukt och försiktigt på den vita marmorn. Jag drar mig loss från min frusna position och springer fram till henne. Hon ligger på sidan med ryggen mot mig. Jag vänder henne så hon ligger på sin rygg,
”Penelope...?” Jag stryker bort håret från hennes ansikte och vad jag ser får mig att sjunka ihop och jag är lite i chock.
”Pe-Penelope?” Jag vet inte om hon andas men vad jag vet är att hon har åldrats de två dygnen hon varit borta. Min unga kvinna på lite mer än sjutton år som gick in genom dörren har två dygn senare kommit tillbaka genom samma dörr men ser nu ut att vara närmre tjugotre…

Hennes ögonlock fladdrar, hon öppnar sina ögon och samma ögon som jag så många gånger gått vilse i stirrar tillbaka upp på mig. Men, de är mer världsliga. Djupare.
”Penelope?” Hon blinkar, Penelope, kom igen, snälla, säg mitt namn... Var den samma som innan. Var min Penelope.
”Sev…” hennes röst är svag, klen och så tunn att det skickar rysningar genom mig. Men glädjen över att hon minns mig, över att hon fortfarande är min Penelope är nästintill berusande.
”Åh, Penelope… Jag var så rädd…” mumlar jag och drar upp henne i min famn. Hennes kropp är kall och tung, och den blir tyngre.
”Sev…” Jag ser på henne och hennes ögon stängs, hon blir tung i mina armar och jag känner hur hon driver iväg från mig.

Paniken som ringlar genom mig är påtagbar,
”Penelope..?" Lämna mig inte nu, "Penelope?” Argo kommer fram till oss.
”Severus, hon kommer bli okej. Hon är bara utmattad.” Hans ord lugnar mig och jag känner mig mer säker. Jag drar in Penelope i min famn och reser mig upp från golvet. Hennes armar håller fortfarande ett stadigt grepp om det fyrkantiga föremålet som jag nu kan se är en bok. Med Argos bakom mig vandrar jag upp för trapporna till biblioteket. Jag kan känna hur min kropp strejkar mot vikten jag bär och de tunga stegen jag måste ta. Min kropp är inte vad den en gång i tiden var...

Dumbledore möter min blick och jag skakar mitt huvud, han andas ut av lättnad då han förstår att min Penelope inte förlorat sitt liv. Han är vis nog att inte ställa några frågor. Han kommer fram till oss,
”Jag kommer och hälsar på.” säger Argo bakom mig och jag nickar utan att se på honom. Dumbledore sätter sin hand på min arm och i nästa sekund transfererar vi från Hogwarts till mitt och Penelopes hem i slutet utav Meadow Lane. En fördel med att vara rektor, den enda som kan transfererar inom Hogwarts murar och den fördelen var jag tacksam för just nu och mer tacksam var jag över att han endast släppt av oss och sedan lämnade oss.

Ezralié spinner då han ligger mellan Penelopes arm och sida. Hon har sovit i flera timmar. Solens morgonstrålar lyser in genom fönstret och får min älskade Penelopes hår att skimra vackert i rött och lila. Jag sätter mig på kanten utav sängen och stryker hennes kind. Hon har nu fått tillbaka sin värme och en lätt rosenröd färg vilar på hennes kinder. Ezralié har inte lämnat hennes sida sedan vi anlände från Hogwarts. Han är en bra katt, ett troget husdjur och jag är ganska säker på att hans närvaro är bra för Penelope.

Jag ser på klockan, visarna berättar för mig att den är halv åtta på morgonen. Det betyder att Penelope sovit i bra mycket mer än tolv timmar. Jag drar med mitt finger över hennes kind, Jag själv har inte sovit en blund sen vi var på Hogwarts. Mina ögonlock är tunga och mina ögon svider. Kanske borde försöka få lite sömn i alla fall… Jag reser mig från sängkanten och drar av mig mina kläder innan jag kryper ner under mitt eget täcke och somnar med min hand på Penelopes arm, försiktigt placerad för att inte störa henne.

Helt megafantastisk! Det här var något man står sig på länge och så fick man ju tre kapitel på en och samma gång, ännu bättre.

Helt magisk!

Tack så mycket!
Va skönt att höra!



Åh, tack så himla mycket ^^

Grymt! Du hat sån fantasi och är så bra på att knyta ihop allt utan att det blir konstigt, som det där med böckerna t ex!

Vad skönt att hon överlevde!!! Fast längst inne visste jag nog att hon skulle det

Nu undrar jag verkligen vad som står i den där tjocka boken och hon måste väl ha tillgång till det stora biblioteket för att kunna "avnjuta" (eller vad det hette ) alla böcker och dess fakta. Fast jag antar att du kommer på något med din oändliga fantasi!!

Längtar till nästa kapitel!!

HEJ!

Hoppas att ni alla har det bra? ^^
Som ni vet har jag börjat studera på LNU-UNI och har precis börjat komma in i skolans värld efter ett par år borta från det och nästan helt fått klart i lägenheten. Så nu kände jag att jag måste hinna med att ge er nästa kapitel som jag hoppas att ni ska tycka om väldigt mycket

Men, som ni förstår så kommer det att fortsätta ta tid mellan uppladdningarna av nya kapitel pga skola och allt sådant. Har helt enkelt inte så himla mycket tid över på dagarna.

Så jag hoppas ni har lite tålamod, vi börjar trots allt att komma närmre mot slutet på denna del, och därmed även denna trilogi om Penelope och Severus. Än är det några kapitel kvar dock.







~Kapitel 39~

När jag flyter upp från mitt omedvetna tillstånd kan jag känna Ezralié som ligger spinnande mot min sida och jag känner en hand på min arm. Jag skulle känna igen den beröringen när som helst… Severus. Jag vrider mitt huvud och ser på mannen vid min sida som är djupt försjunken i sömn. Jag studerar hans ansikte, varje liten rynka, varje lite form. Att han sover ger mig en chans att vada genom mina egna tankar.

En syster, en tvilling. Det förklarar så mycket om mina föräldrar. Förklarar varför jag känt mig lite halvt ensam konstant. Hmm… Jag känner mig annorlunda. Känner mig hel nu, på något sätt. Jag känner mig, äldre.Mina tankar virvlar runt inom mig, jag går genom allt jag kan minnas från det som hänt.

Jag vet inte ens vad det är för dag, vad klockan är eller hur länge jag legat i vår säng. Jag tänker på Rowena, på känslan jag hade i det oändliga biblioteket, jag funderar på vart alla böcker tagit vägen och jag funderar på vad som hänt med mig. Jag känner mig inte som mig själv men, samtidigt, så känner jag mig mer som mig själv än jag någonsin gjort tidigare… Det är underligt vad information kan göra…

Severus rör sig vid min sida och avbryter abrupt mina tankar.
”Hej Sev…” mumlar jag, min röst svag och jag kan känna hur trött min kropp är. Utmattad. Severus rycker upp sitt huvud och ser på mig. Jag kan se en tun filt utav någon onämnbar känsla glida bort från hans ögon.
”Penelope… Du är vaken.” Ett mjukt leende glider över hans läppar och hans ansikte mjuknar för mig.

”Hur mår du?” Hans röst är alldeles raspig och mörk.
”Umh,” jag känner efter en sekund, ”som om jag behöver en dusch och mat… Te, definitivt te.” säger jag och ser med ett roat leende på Severus. Han skrockar lite.
”Dusch först tror jag, sedan lite middag.” säger Severus och kysser min panna.

Ezralié jamar och hoppar ner från sängen då jag sätter mig upp. Min kropp känns som om den blivit nedtrampad av en flock kentaurer. Rummet snurrar lite lätt. Jag känner mig tung och seg. Ostabil. Severus kommer runt sängen, fullt påklädd och räcker mig min morgonrock. Jag trär armarna genom hålen och knyter bandet om mig.
”Vill du ha hjälp?” frågar han men jag skakar på huvudet. Severus ser envist på mig. Han följer efter mig in i badrummet medan jag vandrar på ostadiga ben. Då och då måste jag stödja mig mot väggen. Men Severus låter mig klara mig själv, som jag vill.

Jag sätter mig i badkaret med knäna uppdragna och låter vattnet omfamna mig när det strålar rakt ner över mitt huvud, min rygg och mina axlar. Vattnet omfamnas utav ånga från hettan och luften blir tjockare i rummet.
”Vill du ta ett bad Duvan?” frågar Severus där han står och ser på mig. Jag skakar mitt huvud.

”Jag är utsvulten, så en snabb dusch och sedan mat.” Severus skrockar och lägger sina armar över sitt bröst. Påminner mig effektivt ännu en gång om tiden då vi var professor och elev, en sådan lång tid sedan.
”Mmh, jag älskar när du står sådär Sev…” Jag ser upp på honom och en känsla av uppskattning flödar genom mig. Severus axlar sjunker ner lite och hans läppar delas en aning då han ser in i mina ögon som är öppna för honom.

Efter ett tag rycker det till lite i hans ganska avslappnade kropp, han rätar på sig en aning.
”Jag går ner och ser vad jag kan få ihop till middag, kom ner när du är klar Duvan.” mumlar han precis så att det hörs över ljudet från det forsande vattnet. Han lutar sig framåt lite lätt och kysser min våta panna.
”Okej raring…” mumlar jag och börjar schamponera mitt hår när han lämnat rummet.

Efter nästan en kvart i duschen har jag nu en handduk virad om mitt hår och knyter bandet till min morgonrock om min midja. Jag drar loss handduken, och torkar mitt hår lite snabbt, innan jag hänger upp den på handduksstället. Jag vänder mig om och ser för första gången mitt ansikte. Min hand flyger till min strupe, jag försöker svälja.
”Vad i…” Jag studerar mitt utseende, jag ser äldre ut, jag känner mig äldre. Jag ser ut att vara runt tjugotre, kanske tjugofyra år. Inte mina egna sjutton och ett halvt år.

Inte undra på att jag känner mig mer som mig själv… Min kropp speglar äntligen den åldern jag känner mig som… Kanske är det vad Rowena delade med mig nere i det där rummet som har fått mig att åldras… Kunskap gör en äldre… Klockare i alla fall, får man ju hoppas. Jag ser mig i spegeln ännu en gång och på något sätt känner jag mig glad över mitt plötsliga åldrande…

Severus drar ut stolen vid bordet åt mig. Han har gjort en enkel stuvning med stekt korv. En utav de rätter som jag finner väldigt lugnande. Hans omtänksamhet är slående. Det står även en stor kanna med tevatten, två koppar, socker och min julklapp med alla olika sorters teer på en bricka vid sidan utav oss.
”Det doftar väldigt gott Sev…” mumlar jag och börjar genast lassa upp mat på min tallrik. Min mage skriker efter mat och jag känner mig som en utmärglad gatuhund när jag börjar häva i mig maten. Severus ser på med ett leende.

”Det är inte konstigt att du är så hungrig Duvan. Om du inte åt något då du inte var med mig så har du inte fått i dig något på över tre dagar…” Jag ser upp på honom,
”Hur länge var jag borta?” Severus sätter ner sin gaffel och flätar sina fingrar framför sig medan han vilar sina armbågar på bordet. En tyngd vilar över honom, jag kan nästan känna en doft utav sorg och rädsla komma från honom.
”Du var borta i över två och ett halvt dygn och du har sovit i minst sexton timmar…” svarar han och ser med oroliga ögon på mig.
”Känns som om jag sovit i fem år…” mumlar jag och hugger min gaffel i en bit korv.
”Ja, det ser ut som det med…” svarar Severus.

Jag ser upp från min tallrik och lägger sitt huvud på sned.
”Så… Vad tycker du om det?” Severus ser undrande på mig, ”om mitt nya utseende..?” förklarar jag vidare och ett leende sprids på hans läppar.
”Penelope, för mig har du alltid varit en vacker flicka men nu matchar ditt utseende den smarta, vackra kvinnan jag ser inuti dig. Sedan tror jag att det kan vara bra för oss. Människor reagerar inte så mycket om du ser lite äldre ut.” Jag fnittrar lite och nickar instämmande.

Severus fyller min kopp med tevatten, jag väljer ett te från Afrika och lägger i påsen i koppen. Jag lutar mig tillbaka och ser på Severus medan jag känner värmen från teet sprida sig inom mig. Den sprids från mina handflator så väl som från insidan utav min mage. Det är en välkommen känsla efter den senaste tiden.

”Penelope…” jag ser upp från min kopp, ”berätta för mig vad som hände…” mumlar Severus och ser oroligt på mig. Jag ställer mig upp med sega rörelser och tunga ben.
”Kan vi sätta oss i soffan istället? Jag har lite ont i kroppen…” mumlar jag och ser på min älskade Severus som genast reser sig och tar med hela brickan in i vardagsrummet där vi placerar oss i soffan.

Jag har mina ben över Severus och lutar mig mot rygg och armstödet med en kudde i hörnet. Vi dricker tyst vårt te en liten stund, jag misstänker att Severus låter mig förbereda mig på att berätta allt för honom. Till slut känner jag mig redo och sätter ner tekoppen framför mig på det svarta bordet för att sedan sjunka tillbaka till min halvt liggande och halvt sittande position.

”Vill du att jag börjar från början och berättar allt eller vill du bara höra det viktigaste?” frågar jag och ser upp på honom genom mina ögonfransar.
”Duvan, allt med dig är viktigt så börja från början…” Jag drar ett djupt andetag och kastar mig sedan in i att förklara vad som hände från det att jag lämnade honom i det vita massiva rummet.

Jag berättar om vad jag behövde svaret på gåtorna till, hur jag tog mig från ena sidan av rummet till andra sidan. Jag berättar om vattnet, ormen, ekot, allt sådant. Då får jag veta att Severus hade haft en dröm om just det. Vilket får mig att tänka efter ett tag. Men jag kan inte se någon logisk förklaring till varför han drömde om exakt det som hände mig så jag skjuter undan tankarna. Jag fortsätter med att berätta om Rowena, om böckerna, om biblioteket och till slut anländer jag till släktträdet. Informationen som jag sparat till sist.

”Severus… Det finns en sak till jag måste berätta…” Severus ser på mig. Hans huvud verkar arbeta för fullt för att bearbeta allt jag berättat för honom under de senaste tre timmarna.
”Åh..?” är hans enda gensvar. Jag nickar och knyter nervöst mina händer i mitt knä. Severus lägger sin hand ovanpå mina händer. Hans kalla hud lugnar mig något.
”Jag hade en tvillingsyster, hon föddes några minuter före mig men överlevde inte…” Severus ögon ser förundrat på mig, som om han inte kan förstå varför det är relevant information.

”Förstår du inte? En tvilling. Det förklarar varför mina föräldrar betedde sig som de gjorde och det förklarar varför jag hela tiden känt det som att något eller någon saknas i mitt liv.” Min blick är fäst i hans och jag försöker läsa vad han tänker men i detta fall är det omöjligt för mig. Som det så ofta är. Severus tar in informationen jag ger honom och faller in i en funderande tystnad.

Efter nästan tio minuter talar han till mig,
”Det var mycket som hände… Så, jag antar att vi måste berätta allt detta för Dumbledore.” Severus röst är mättad och det känns inte som om han är särskilt glad vid att behöva se mig gå igenom allt igen.
”Jag kan ta mig dit och tala med Dumbledore. Jag vill inte att du ska behöva gå igenom allt detta igen. Du verkar alldeles utmattad hjärtat…” Hans ord av omsorg och kärlek smälter mitt hjärta och får mig att krypa ihop och mysa ned mig mot hans bröstkorg. Hans doft ringlar sig in i min näsa och jag nickar.
”Men inte idag…” mumlar jag sömnigt, Severus kysser mitt huvud.
”Inte idag.” viskar han tillbaka.

Helt superbra. Känns ändå lite sorgligt att snart är det över.

Tack så mycket
Ja, jag känner likadant, men någon gång måste det ju ta slut Tyvärr...

(Men, kommer ju komma fler berättelser om Penelope, fast, då på min wattpad sida.)

Ja vad kul. Ska följa dig på Wattpad nu.