The one that got away

Andrew stirrade bara ut tills hon kom fram till honom. Han såg tyst på henne ett tag innan han drog undan sina armar från henne. "Det är inget" mumlade han och knöt händerna. Men det var något, han mådde inte bra, hade aldrig gjort det och det hade bara blivit värre då hon försvunnit.

Saphira såg på honom med sorg i blicken.
"Jo det är det visst det, du vet väl att jag gjort det själv i år." sa hon lugnt och försökte möta hans blick.
"Andrew, jag är ledsen att jag lämnade dig, jag menade det inte. Jag blev rädd och sedan vågade jag inte återvända." sa on uppriktigt.

Andrew såg bara bort och vände ryggen mot henne. Han stirrade in i väggen och knöt sina händer mer. "Jo, du menade det, det var mitt fel, jag borde inte" mumlade han och lutade sig lätt mot väggen han stirrade på. Han kände hur ärren och såren smärtade vid varje röresle med armarna, de strammade.

"Andrew" sa Saphira bryskt, tog tag i honom och vände om honom mot sig.
"Nu lyssnar du på mig! Du kunde inte veta att jag skulle reagera så. Det var helt naturligt det du gjorde men inte det jag gjorde." sa hon och tvingade honom att se henne i ögonen.
"Jag hade inte talat om något jag har upplev, hade jag det hade du inte gjort så. Jag har en anledning till att jag är rädd för viss sorts närhet." sa hon skarpt.

Andrew mötte hennes blick tillslut men sa inget till en början. Då hon pratat klart började hans läpp darra och han blev blek. "Jag har saknat dig så" mumlade han och kramade hårt om henne och kände hur några tårar rann nerför hans kinder. "Nej jag kunde inte ha vetat, men jag borde inte ha gjort så ändå, jag brode ha varit säker på att du kände samma".

Saphira kramade om honom hårt och borrade in sitt ansikte mot hans bröst.
"Jag kände detsamma, jag känner detsamma, men det skrämmer mig." fick hon ur sig och började darra kraftigt, men hon höll tårarna inne som ett sätt att fortfarande ha kontrollen över det hon visste. Det var därför hon ofta flydde till drogernas värld, där fanns inga komplicerade känslor.

Andrew kramade henne ännu hårdare och strök henne över håret. "Gör du?" mumlade han och lät för första gången glad. Han kramade om henne ännu hårdare innan han tillslut släppte hnene. "Är det säkert?" frågade han och såg hoppfull ut.

Saphira nickade darrande.
"Jag tror det, jag är nästan säker på det, är bara rädd." sa hon darrande, men nå var det hon som inte vågade möta hans blick längre. Hon var livrädd för sådant, att känna något för en annan människa, de svek en bara eller dog.

Andrew log svagt och kramade om hennes händer. "Jag kan hjälpa dig, jag är rädd med men vi kan klara det tillsammans" log han och förde hennes hand till sin mun och kysste den försiktigt.

Bara den gesten blev förmycket för Saphira, hon ryckte till och drog sig undan. Inte för att hon inte gillade det, hon gillade det väldigt mycket, det var det som skrämde henne.
"Förlåt." kved hon fram och backade ytterligare några steg bakåt.