The rich man's daughter(PRS)

Mona lyckades undvika människor och höll sig mest till gränderna och bakgatorna. Hon var glad att hon hade en ordentlig klänning som var tjock och täckande. Många män gick omkring där med och hon var inte längre samma lilla flicka. Efter att hennes hjärta brustit av sorg så hade hon tvingat sig själv att växa upp lite, att kanske aldrig bli så bra vän med någon igen. Hon hade också växt, hon var normallängd nu och hade börjat få former.

Hilde drog på sig en kjol över byxorna, mycket praktiskt då hon kunde vara beväpnad under. Hon samlade håret i en fläta bak på nacken och tog en korg. Hon skulle bege sig till torget för att handla mat. Även hon hade förändrats, såg härjad ut och fått ett jack över vänster ögonbryn. Det hade inte varit en dans på rosor och inget av det de gjorde var riskfritt, tänkte hon och kom in på stadens torg.

(Hoppar en tag igen)'

Mona hade levt på gatorna i snart en månad nu, nästan mer. Hon hade använt sina pengar till mat och tagit sig runt i staden, men för några dagar sen hade det tagit slut. Hon visste inte heller hur man jobbade, eller skaffade jobb. Tillslut satt hon bara ihopsjunken, redan lite mager, vid en väg nära gränden och helt enkelt tiggde.

Det hade snart kommit till Hildes och Edwards öron att Mona rymt. Det ryktades om att hon var i staden, men även bland bergen så ingen verkade ha så stor koll.
Fadern var orolig och tog ut hittelön och en dag blev Hilde konfronterad med honom på öppen gata mitt i stan. Hilde slog sig undan och sprang in bland gränderna
"Inte fan vet jag var flickan är." skrek hon efter honom med soldater efter sig men som hon snart lyckades lura sig undan.

Mona hade märkt soldaterna på gatan och så fort någon kom förbi gömde hon sig i gränden. Men nu verkade nästan som om hon var tvungen att lämna sig in till sin far, hon orkade inte gå utan mat mer. Hon orkade knappt ta sig upp från stället hon satt ihopkurrad på. "Snälla...Mat...någon" mumlade hon innan hon svimmade till.

Hilde la knappast märke till den lilla figuren men gömde sig in med henne för soldaterna. Hon visste att hennes liv skulle bli kort om de fick tag i henne, hoppades bara att Edward klarade sig undan.
"Var fan är du Mona?" mumlade hon lågt för sig själv, hon ville hjälpa sin vän.

Mona vaknade till då hon hörde en röst tätt intill henne. Hon öppnade långsamt ögonen och såg upp. Hon fick först stora ögon innan de sjönk ihop igen. "Hilde..." sa hon svagt.

Hilde rycker till det var inte alla som visste hennes namn och hon för handen över flickans läppar då en soldat passerar. Sedan släpper hon henne åter.
"Jaså det är här du är? Varför kom du inte?" sa Hilde med det vanliga snea leendet och en otroligt lättad blick, hon levde.

Mona lutade huvudet bakåt och slöt ögonen. "Kom?" sa hon frågandes innan hennes mage högt kurrade till. "Mina pengar tog slut, jag rymde...Jag stod inte ut mer..." mumlade hon.

"Ja, kom till mig och Edward." sa hon och drog fram en brödbit ur kjolfikan och gav till henne.
"Vi måste stanna en stund till tills soldaterna dragit vidare, sedan kan vi gå hem till oss." sa hon och log lite åt den ynkliga figuren framför sig.