Prs(Dragon Fantasy)

"Jag skulle aldrig överge dig för Sonja. Hon är långt ifrån min typ. Min typ är mer....du."
Uriah log och kysste Mina ömt och länge.

Mina log och besvarade kyssen hon borrade in sina fingrar i hans hår.
"Och du är min." sa hon då de var klara.

"Ja, jag hoppas då det!" mumlade Uriah, smått andfått efter den långa kyssen. Han älskade Minas läppar mot sina, pirret i kroppen. Han darrade lätt dels av genans dels av njutning.

"Vi borde gå, det är kallt här." sa Mina och klev upp och drog honom på fötter. Hon tog mjukt hans hand och gick ut från bron.
"Vänta där." sa hon och drog sitt svärd, ett monster.

Uriah nickade. Han reste sig upp men blev tveksam då han också såg monstret. "Klarar du di Mina?" undrade han oroligt.

Mina nickade och kysste honom snabbt.
"Om inte har du ditt hokus pokus." skämtade hon med en gest åt hans helande händer.
Hon kom ut, drog sitt svärd. Ett stort monster, ett med två huvuden röt och gick till anfall med en spikklubba. Det första slaget hann hon undan och hann göra ett hon med. Utfall på utfall gjorde de plötsligt slog han till, Mina föll över några stenar och klubban rev djupt i hennes vänstra arm. Mina skrek till av smärta men fick in svärdet i magen och monstret upplöstes i damm.

Uriah hade oroligt betraktat striden. Mina var skicklig med sitt svärd, det tvåhövdade, mörkt lila monstret hade inte oddsen på sin sida. Han blev långsammare och långsammare ju längre tid som gick, och var tillslut försvunnen, upplöst. Uriah sprang fram till Mina. Han sjönk ner bredvid henne. "Mina! Få se armen!" sa han allvarligt. I ögonvrån såg han Arnold komma springandes, med svärdet i högsta hugg och Sonja inte långt bakom sig. Men Uriah brydde sig inte, det ända som betydde något var den djupa revan i Minas arm. Uriah skulle kunna läka det lite grand, men inte helt. Det skulle ta för lång tid, tid de inte hade råd att slösa bort. Poseidon var otålig, man märkte det på de höga vågorna som slog högt mot murarna och broarna.

Mina log mot Uria, blek men hon log.
"Det är lugnt, behöver bara bindas om, du ska inte förlora energi på detta." sa Mina ansträngt, tog tag i hans axel och reste sig på darrande ben.
"Två- Ett." sa hon då Arnold kom, förra monstret hade de bestämt att dela lika.
"Det är inte slut än dotter av Nike." sa Arnold och stoppade undan sitt svärd.
"Kan du fixa något?" frågade hon Uriah och höll i honom för att inte falla, det blödde rejält nu och hon blev blekare.

Uriah himlade med ögonen åt Mina och Arnold, "Det finns viktigare saker att göra än att räkna monster man dödat!" mumlade han. Sonja skrattade. Uriah vände blicken mot Minas sår som blödde rejält. Han började hela henne. Såret började glöda svagt av hans magi och läkte sakta men säkert. Uriah kunde stoppa blödningen. "Det tar för lång tid att hela allt, men vi får binda om det." mumlade han trött.

"Uriah, jag sa att du inte skulle göra det, du är ju trött nu." sa Mina nu med verklig oro, inte mot sig själv utan Uriah.
"Snälla du gör inte så igen." sa hon oroligt och Arnold tvingade ner henne att sitta.
"Du är bättre än jag." sa Arnold och kastade linda åt Uriah och såg på dem båda. Mina hade förlorat en hel del blod och mådde troligen värre än hon sa och Uriah hade gjort av med en hel del energi.