ORS

Jag stirrar tomt framför mig. Andas lite långsammare. Salivet i lungorna gör det svårt att andas. Fortfarande avsvimmat hostar jag rassligt och ut rinner saliv.

Jag sätter mig upp i sängen och försöker se något. Alla står ivägen. "Brian! Hur ser hon ut?! PLING! Hur mår du?!"

Jag svarar inte, hör inte ens Cornelia.

"Cornelia, lämna sjukhusflygeln nu, ni är redo igen", Madame Hazel ger oss en blick.
"Kom nu, vi borde gå..."

Är hon död? Är hon livshotad? Är hon oskadd? Jag har ingen aning. Jag börjar gråta okontrollerat och gömmer huvudet i kudden. Tänk om hon är...borta.

Madam Hazel börjar arbeta med mig.

Jag går ut tystlåten. Då börjar Cornelia gråta.
"Kom här vännen", jag kramar om henne.
"Det kommer bli bra, jag lovar det", jag låter min arm ligga kvar på hennes axel medan vi går ner mot Stora Salen.

Efter tre dagar vaknar jag.

(GOD NATT DAX FÖR LITE HP FILMER NU :3 )

(Natt )