Jag åt äppelpaj idag (Prs, Jessica Tonks)

Niel sket i Mona utan gick ut till byn. Han ringde på hos en mynt-makare som var känd. Han var den enda som fick göra mynt i riket, för kungen brukade behöva det. "Jag behöver 200.000 guldmynt till imorgon." morrade Niel. Mynt-makaren nickade trött. "Men det är bäst att du kan berätta hur du fick de där mynten för kungen. Han har nästan aldrig koll på skatt eller något annat, men man kan aldrig vara säker och jag tänker inte hamna i knipa!"
Niel nickade, han var inte rädd att riskera allt för Mona.

Mona såg efter honom med förtvivlad blick. Hon var tvungen att åka! De hade inte de där pengarna! Hon gick upp till sitt rum, han behövde inte gå till festen, men bara hon var där så löste det sig. Hon packade i det nödvändigaste i hennes väska och skrev sedan en lapp till Niel.
Niel, det finns inget annat sätt...Jag går tillbaka till kungen fastän det smärtar mig mycket, gör inget dumt. Jag kommer alltid älska dig //Mona
Hon la lappen på sängen i sitt rum och drog sedan på sig sin kappa och gick ner och ut. Hon fick ta sig till slottet...Hon visste att det var en vansinnig ide att bara ge sig av själv, men hon hade ingen aning om vad han gjorde hos myntmakaren.

Niel gick in till myntmakaren och de började prata.

Mona ångrade sig mer och mer medan hon gick nerför gatorna i staden, men hon var samtidigt säker på att hon gjorde något bra. Hon hoppades bara Niel skulle hitta hennes lapp, men inte komma efter henne. Hon var snart ute i staden och var i vildmarken, hon hade verkligen inte tänkt ut det här. Det började bli mörkt och kallare och hon hade inte så varma kläder.

Niel gick tillslut hem igen. Men Mona var inte där? En tanke började ta form i Niels huvud och det bekräftades av lappen han hittade. Han svor högt och drog på sina ytterkläder igen, och rusade till stallet.

Mona stapplade fram, nu en bra bit ifrån staden inne i skogen. Hon var helt stelfrusen igen, och av att hon var så trött gjorde inte saken bättre. Greppet om väskan med det nödvändigaste tappade hon gång på gång. När hon för en fjärde gång böjde sig för att ta upp den ramlade hon omkull. Med stor möda tog hon sig upp igen och fortsatte, mycket långsamt.

Niel red snabbt nerför stadens gator och på bara minuter var han vid utkanten av skogen. Långsammare red han in i skogen. Vid ett tillfälle fick han en gren i ögat och svor högt.

Tillslut orkade Mona inte ner. Hon föll ihop på marken en andra gång, men orkade inte resa sig utan bara låg kvar på den kalla marken. Hon kände hur en tår rann längs hennes kind, hon skulle sakna till så otroligt mycket, det gjorde så ont i henne.

Efter en flera timmars letande slog Niel läger och somnade, omedveten om att Mona låg bara en meter ifrån.

Mona hade tillslut somnat hon med. Under natten blev det så kallt att det blev frostigt, så nära morgon täckte ett lagar frost henne.
Hon satte sig långsamt upp, hon hade så ont...Kylan gjorde att allt smärtade och hon kunde knappt ta sig upp. Hon såg inte bakåt, så hon märkte in Niels läger. Hon fortsatte bara gå på, fastän det kändes som om hon skulle dö av kylan.