Johanna and Thalia back in the Hunger Games

"Äh det där har jag sett så många gånger att det inte imponerar på mig längre" säger Johanna. Vilket faktiskt var sant. Hon hade faktiskt sett honom med, och utan, kläder rätt många gånger för att vara ärlig.

"Så trevligt." flinar Thalia hon tyckte ju som alla andra, eller ja de flesta att Finnick var snygg, absolut det gjorde hon. Men det var inte därför hon gillade honom, han var en bra vän med. Men absolut inte mer än så, Clem var däremot mer än så. Tänk inte ens i sin vildaste fantasi kunde hon tro att hon skulle gilla och till och med älska en kariärist. Även om hon skulle erkänna, så var hon tuffare än Clem, han var mer en naturtyp.

"Jamen såklart. Jag skulle aldrig ta honom ifrån Annie. Jag hade varit hemsk då ju" säger Johanna och ler. Hon skulle aldrig vilja åstadkomma Annie någon skada, varken psykiskt eller fysiskt. Inte efter det som hänt henne.

"Det är bra det." ler Thalia och lägger en arm om Johanna och ser på henne, "Liksom jag aldrig skulle göra mot dig, du vet det va?" säger hon sedan allvarligt till henne.

Johanna ler.
"Vad bra, och jag lovar, jag ska inte ta din clementin ifrån dig. Om jag nu någonsin vågar ens tänka tanken att ge Huvudstaden ett sådant enkelt utpressningstillfälle. Om nu hela den här revolt grejen funkar det vill säga" säger Johanna. Sedan smyger sig en gäspning fram.

Thalia bleknar bara vid tanken på att huvudstaden skulle kunna få tag i Clem, Thresh eller någon av de andra, de skulle vara perfekta att ha som utpressning Thalia skulle ge sitt liv om hon kunde rädda dem.
"Jag hoppas den fungerar, att alla distrikt är med. Vi kan inte leva som vi gör, våra barn kan inte göra det. Tänk bara Rue kunde ha dött, min lillasyster som nu dog i späd ålder, det kunde vart hon om hon levt. Det var Thresh." sa Thalia en aningen uppskakad-
"Vet du vad som hände på slåttercermonin, när Thresh och Rue blev valda?" sa Thalia en aningen tonlöst och såg på Johanna.

Johanna skakade på huvudet. Hon kollade knappt på slåttern längre. Hon bara kollade hur de såg ut sedan koncentrerade hon sig på annat.
"Jag kollar inte så mycket på de längre. Det är bara smärtsamt" säger Johanna sedan. För det var det. Att se de större och muskulösare motståndarna mot sina egna oftast taniga barn ifrån barnhemmet eller fattiga familjer.

"Nej, och det visades säkert inte heller." sa Thalia och såg på Johanna. "Jag stod bland alla vuxna, Thresh längst fram bland de äldsta och ja resten som de brukar stå. Flickorna fick ju först och Rue kom fram, jag tänkte att det var synd att jag inte hade åldern inne för jag kanske hade kunnat gå istället för henne. Sen var det Thresh tur och det var som allt svartnade för mig, ingen skulle få ta min bror från mig, inte min älskade bror.
Min mor och fosterfar hade redan gått bort i en epedimi du vet och min lillasyster strax efter det. Min mormor var kvar men det är som allt liv hade tagits från henne, bara kroppen kvar ingen själ. Så hela mitt liv har gått till att hjälpa Thresh, ge honom mat och ja vi gjorde det tillslut tillsammans med risk för våra liv.
Och nu skulle han dö, jag kunde inte tillåta det, jag kastade mig fram och nockade en väktare samtidigt som jag skrek hans namn, förbannade regim och bad om att få ta Rues plats trots min felande ålder." Thalia tar ett djupt andetag och ler lite med blanka ögon.
"Att jag inte är död är otroligt, jag kom bara undan med 60 rapp." säger Thalia och visar Johanna hennes sargade och såriga rygg. Huvudstaden hade tagit bort alla hennes ärr sen hon vunnit, alla förutom dem på ryggen. Förmodligen för att påminna henne om att alla hon älskar inklusive hon själv kunde lätt dö och skadas.
"Jag gör vad som helst för min bror, jag älskar honom. Inte älskar som jag älskar Clem, men älskar, jag står inte ut att något händer dem." säger Thalia allvarligt.

Johanna vet inte vad hon skulle säga som svar. Hon var ju inte riktigt den som kunde allt det här med känslor och hur man skulle svara på saker som var om ett väldigt känsligt ämne.
"Då hade de nog redan bytt till distrikt 12 antar jag" säger Johanna istället för att kommentera berättelsen. "Usch hur stod ni ut i distrikt 11 egentligen? Det är ett under att ni alla inte trillat av pinnen."

"De skulle aldrig visa ett sådant klipp ändå, ett under att jag inte blev skjuten." säger Thalia bara och rycker på axlarna. "Man lär sig att överleva, att hantera med det man har. Man levde ju alltid med dödshotet nära och ja tortyr var för oss vardag." säger hon bara, för henne var det hela hennes liv, hennes barndom.