Army, War and hard friendship. (Rollspel)

Olivia skjuter automatiskt mot den vita tigern. Men det känns fel. Som om hon inte borde göra det. Olivia har ingen aning om vad som hänt utom att någon, antagligen en fiende, har fått henne tappa minnet. Men hon vet inte om detta faktiskt är hennes officer eller ej.

Christal hoppar smidigt undan från kulorna som kommer mot dem. Men Kol vet inte hur han skall göra för att Olivia skall kunna komma med dem, skulle han få henne arg?
"Vi måste härifrån!"sade Christal varnande medan hon bet av handen av en man. Kol kände blodsmaken i munnen men brydde sig inte.
"Men Olivia!"utbrast Kol och tog ett språng mot Olivia.

Olivia skjuter igen. Hon vet inte längre. Vem i helvete är den där tigern? Och varför är det fel att skjuta den? Det är ett djur, ett sällsynt djur men den är bara ett djur. Olivia skjuter fortfarande och bryr sig inte om mannen som skriker när han fått sin hand avbiten hon skjuter en sista gång innan hon går bakom ett träd och laddar om pistolerna.

Christal försöker intensivt få Kol att ändra sig och att de borde sticka därifrån. Men han skulle inte någonstans utan Olivia, om han så skulle vara tvungen att döda alla andra.
En plötslig smärta uppenbarades i högra tassen, Kol sparkades ut från Christal innan han låg på rygg i gläntan bredvid Christal som försökte ställa sig upp utan resultat.
"Christal!"sade han panikslaget och lade en hand på tigern huvud. "Förlåt mig, förlåt!"

Olivia reser sig och går fram till tigern och killen. Hon riktar obevekligt pistolen mot hans huvud. Den är redan osäkrad.
"Olivia, vänta." Säger officeren och Olivia håller kvar pistolen. Hon har den andra riktad mot tigern, ja utifall att.

Jacob sprang allt vad han kunde mot det konstiga lägret i skogen. Det pågick en strid där också. Då såg han Olivia. Men hon verkade... förändrad. Hon bar en annan uniform och hennes ansikte verkade på något sätt hårdnat. Jacob försökte ropa på henne men någon boxade honom rakt i magen.
"Vad gör du här, pojk?", morrade en röst.
"Det har inte du att göra men", spottade Jacob tillbaka och tog upp sin pistol och sköt mannen rakt i huvudet. Han stannade inte för att se vad som hände med mannen utan fortsatte bara springa medan har ropade för full hals.
"OLIVIA! VAD I HELVETE HÅLLER DU PÅ MED?!"

Kol tittar på Christal, han bryr sig inte om de andra. Hans tiger var skadad, tassen var nerblödad, vad skulle han göra? Utan att tänka sig för tar han av sig sin skjorta och lindar om tassen på tigern.
"Du klarar det här", sade han högt åt henne på ett språk som de andra inte skulle förstå.
"Vad säger du pojk?"frågade en man som hade pistolen siktad mot honom. Kol ställde sig upp då Christal kunde göra det och blänger på mannen.
"Jag uppehåller dem, spring efter hjälp till tassen", säger han högt åt henne. Christal ser upp mot honom, nickar och försvinner innan någon hinner säga eller göra något.

Olivia vänder ena pistolen mot pojken.
"Jag känner inte er." Säger hon obevekligt och håller på något sätt koll på båda två. Hon förstår inte varför så många kan hennes namn. Men båda pojkarna verkar bekanta på något sätt. Antagligen har de setts ute på fältet.
"Löjtnant Monté ta dina män och mörda båda överbefälhavarna. Tänk på att ha motsatt sidas uniform." Säger kvinnan med ett psykotiskt leende och skrattar. Löjtnant Monté nickar och nästan en tredjedel av gruppen går och andra dyker upp från skogen.

Kol ser efter dem innan han vänder sig mot Olivia.
"Du känner inte oss?"fnyser han och lägger armarna i kors. "Då kan du lika bra döda oss, inte sant?"
Han tar ett steg mot henne.

"Order. Jag fick en order om att inte döda dig." Svarar Olivia på uttalandet från pojken och kvinnan nickar.
"Hon är en så underbar soldat. Lyder minsta vink har gjort det ända sedan hon började i armén inte sant?" Säger Officer Campbell till pojken och Olivia försöker minnas vart han sett honom.