Svart EMO

TVÅ SUPERBRA KAPITEL!!!!!


Stackars Nick

SUPERBRA! Börjar faktisgt gråta!

^Jag med


Jag anser att Ravenclaw lätt kickar Gryffindors små rumpor!

Jättejättejätte... *100 år senare* jättejättejättejättejättebra!!!

håller med ♥ älskar denna ff och sättet du skriver på♥

Awwwwww ♥♥♥♥ Ni är såååååå snälla allihop Ni kommer få ert kapitel snart, lovar

Ett inlägg, snälla?

Jag anser att Ravenclaw lätt kickar Gryffindors små rumpor!

vad bra att vi får ett kapitel snart

Hej allihop Jag är SÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ ledsen att jag inte skrivit ett kapitel än Jag har VERKLIGEN inte tid just nu, sorry Jag hoppas ni orkar vänta ett tag.....
PS. Ett inlägg plz? .DS.


//Från en ff-författare som inte känner sig som en ff-författare just nu

Ta det lugnt Din FF är den bästa och förtjänar tid att skrivas på

Sååååå ledsen att ni fått vänta då länge Men jag ahr haft fullt upp, och kapitlet är ju ganska långt, va?
Enjoy!

Kapitel 48; Hem?

Kimberlie

Har du någonsin blivi dumpad? För er som inte har det, var glada. För det är typ värre än att få en kniv instucken i hjärtat.
De följande dagarna så ignorerade jag Nicholas. Varje gång vi sågs i korridoren gick jag förbi utan att ens titta, men kände hela tiden hans blick vilandes på mig. De klasser Ravenclaw och Slytherin hade tillsammans låtsades jag att han var luft, även om vi råkade sitta bredvid varandra på de flesta lektioner (enligt lärarna så var det ”nyttigt för er två som båda ligger efter att jobba tillsammans”).
Även om jag verkligen försökte glömma Nicholas och hans jäkla jag-är-så-ledsen-kan-vi-inte-vara-vänner-iallafall?-blickar, så dök hela tiden hans ansikte upp i mitt huvud. Den där blicken han hade gett mig när han berättade att det var slut, de svarta ögonen som var fyllda av sorgsenhet och förtvivlan.
Nästan som om han var tvingad till att göra slut med mig.
Jag visste exakt vad ahn försökte göra. Han spelade plågad och sorgsen, tvingad, för att så fort han ville ha mig tillbaka kunna springa till mig och säga att det var ett missförstånd. Men ingen lurade mig mer. Ingen, absolut ingen, skulle få mig att lida mer än vad jag redan gjort. Mitt liv var en rak väg som ledde rakt fram, och även om den hela tiden funnits där och visat att det bara var att gå rakt fram, hade jag tagit en massa omvägar, men ändå slutade jag ändå alltid upp på den här. Nu insåg jag att det där inte var nödvändigt alls att ta omvägar. Ingenting skulle få distrahera mig mer. Jag skulle aldrig tillåta det. Aldrig.
Och självklart hade jag helt fel.
Dagarna gick, och det kändes som om något åt upp mig innefrån. Tänk vad mycket skada ett avslutat förhållande kan göra. Iallafall så mådde jag sämre och sämre, även om jag inte visade det. Dåliga minnen vaknade till liv, och jag drömde mardrömmar nästan varenda natt. Plötsligt var det omöjligt att inte tänka på Nicholas. Men det värsta var de andra minnena.
Mitt motto hade alltid varit: Gå vidare. Glöm det hemska som har hänt. Lägg dåliga saker bakom dig. Fortsätt med ditt liv.
Plötsligt fungerade inte det. Gamla, dåliga minnen från min barndom, som jag glömt bort helt och hållet, vällde upp. Första gången min pappa slog mig. När jag hamnade på sjukhus, efter att ha skadat mig medan jag lagade mat till mina ”stackars” föräldrar, och de inte ens besökte mig. Glada saker som det, ni vet.
Och mordet.
Under hela tiden jag vart på Hogwarts, hade jag knappt tänkt på det, precis som planerat. Och nu, helt plötsligt, så var den där lilla cellen i hjärnan som jag sparat åt just det minnet borta. Dörren var öppen. Minnet var som dimma, virvlade runt i min hjärna, omöjlig att fånga in. Även om jag kunde undvika att tänka på det på dagarna, med alla lektioner att göra, så var nätterna oundvikliga. Så fort jag somnade, var minnet där.
Den här natten var speciellt hemsk. Allting var så detaljerat, att jag verkligen trodde det var på riktigt.

Det var mörkt, och hela huset låg tyst. En svarthårig flicka, ungefär nio år, låg i den stora sängen. Hennes klargröna ögon var fulla med hat och ilska, och hon andades snabbt och ytligt. Hennes vita, perfekta hy var dekorerad med ett fult rivsår på kinden och en stor bula i pannan. Bakom hinnan av bubblande ilska i hennes ögon, var tusen år gammal sorgsenhet.
Flickans ögon var fixerade på taket. En stor målning av ett familjevapen fanns där, och bilden verkade reta flickan ännu mer. Allt i det mörka rummet verkade vara grönt, silvrigt eller svart. En stor dammig spegel stod i ett hörn. Det fanns inga leksaker, bara tre hyllor med en massa läderinbundna böcker. Som för att lugna ner sig, gick flickan upp och tog ut en bok, satte sig på sängen och öppnade den. Hon verkade ha gjort det många gånger, för hon letade upp en sida och började koncentrera sig på texten.
Hur mycket hon än försökte, så kunde hon inte läsa vad som stod. Hon såg rött av ilska, och ingenting kunde distrahera henne från bultandet i pannan eller den skarpa smärtan i såret. Till slut klättrade hon ner från den stora sängen och ställde sig framför spegeln. Spegelbilden stirrade först bara tillbaka på henne, med samma ihopknipna mun och arga ögon. Men sedan började bilden förändras. Flickans ansikte fick ett elakt leende, och i hennes högra hand växte det fram en lång, blodig kniv. Den riktiga flickan stapplade bakåt, med ett bestört ansiktsuttryck.
Men någonting drev henne tillbaka til spegeln. Hon tittade på den hemska spegelbilden, och flickan verkade tänka på en idé. Hennes ansiktsuttryck var drömmande.
Snabbt gjorde hon sitt val och tassade ut i köket. Det var ett praktfullt kök, men i mörkret såg det bara läskigt ut. Ändå kunde flickan snabbt hitta lådan med alla knivar. Tyst öppnade hon den, och en skugga föll över hennes ansikte när hon tog upp den största kniven.
Flickans ögon glödde av hat och hämnd. Hon gick tyst upp för trappan och mot föräldrarnas sovrum. Dörren stod på glänt. Hon öppnade den mer och gick in.
En vacker kvinna och en muskulös man låg i sängen därinne. Kvinnans svarta, blanka hår flöt över kudden, och för en sekund syndes en glimt av smärta i den lilla flickans gröna ögon. Ändå så gick hon fram mot kvinnan, med kniven höjd. Med en sista blick på sin mor, så tog hon ett bättre grepp om kniven, och stack in den i kvinnans bröst.
Kvinnan hann inte ens skrika. Mannen hade inte märkt någonting.
Flickan darrade av tillfredställelse och ilska. Det fanns inget spår av ånger i hennes ansikte när hon gick till mannen och kallblodigt stack in kniven i hans bröst. Mannen slog upp ögonen, flämtade när han såg kniven komma mot sig, och...
Tystnad.
Det rann blod över hela sängen. Kvinnan låg där med stängda ögon och ganska fridfullt ansikte, medan mannen hade frusit fast med sitt förskräckta ansikte då han insett vad hans dotter skulle göra mot honom.
Den lilla flickan föll ner på knä, darrandes. Hon stirrade på sina händer, och tårar började tränga ur hennes ögon. All ilska och hat hade runnit bort från henne.
Flickan insåg nu att hon var ensam. Ensam mot världen.

Jag vaknade med en bitter smak i munnen. Drömmen hade varit så verklig och detaljerad. När man drömde om det så verkade det till och med värre än det varit.
Jag gick upp och klädde på mig, redo för en dag med en massa tråkiga lektioner. Frukosten var som alltid: alla stimmade och stojade, många sov med huvudet i sin skål, vid Ravenclawbordet så gav man varandra svåra grejer att lösa, Slytherinarna skrek åt Gryffindorarna. Helt normal morgon på Hogwarts.
Enligt mitt schema var första lektionen Förvandlingskonst. Efter att jag ätit upp min äggröra följde jag med resten av Ravenclawarna som skulle till McGonagalls klassrum.
Lektionen var trist. Vi bara antecknade. Alla hade tråkigt. Därför vändes allas uppmärksamhet genast till dörren, då det knackade.
McGonagall öppnade med en irriterad min, som smälte bort när hon såg vem som stod där. Dumbledore stegade in i rummet med ett leende.
”Jag hoppas jag inte stör er lektion.” sa han.
”Nej nej, professor Dumbledore.” försäkrade McGonagall honom. Vi nickade, glada över att ha en ursäkt till att sluta anteckna.
”Vad bra.” Han slog ihop händerna och lät blicken svepa över klassen. Till sist fastnade den på mig.
Jag mötte Dumbledores ögon utan att rodna eller bli generad. Han skrockade lite.
”Jag behöver faktiskt låna Kimberlie Black, om det går bra för dig, Minerva?”
”Självklart. Kommer hon hinna komma tillbaka till klassen?”
”Tyvärr inte” sa Dumbledore, men lät inte ett dugg ledsen för det.
Alla stirrade på mig. Jag tog min väska och gick med högburet huvud till rektorn, som log och vinkade hejdå till alla. Jag stirrade bara stint framför mig.
Vi gick mot Dumbledores kontor, och min hjärna arbetade snabbt. Hade jag gjort något fel? Inte vad jag visste. Hade det med Önskerummet att göra? Trodde inte det. Men vad annars?
”Så, då var vi framme!” sa Dumbledore glatt.
Kontoret såg ut som vanligt. En brasa sprakade i eldstaden, silverinstrumenten surrade, och på bordet låg en skål.
”Ett minnesåll.” sa rektorn när han såg att jag tittade. ”Utmärkt att använda när huvudet känns som om det snart ska spricka på grund av alla tankar. Det är bara att överföra några till minnesållet, och så kan du i lugn och ro titta igenom de när du orkar.”
Jag stirrade hungrigt på minnesållet. Den kunde lösa mina problem med tankarna och minnena.
”Får eleverna använda minnesållet också, sir?”
”Dessvärre inte.” sa Dumbledore. ”De flesta behöver inte, heller.”
Han betraktade mig lite nyfiket.
”Vad ville du?” frågade jag.
”Ah” sa han med en glimt i ögat. ”Vad ville jag? En bra fråga. Jag antar att man skulle kunna säga att jag ville att du skulle ha en familjeträff. Begripligt?”
Jag stelnade till i stolen. Nej, han kunde inte mena...
”Vad menar du?” frågade jag skarpt. Rektorn skrockade.
”Kom med mig.”
Jag följde honom till brasan, och han tog fram en liten kruka med grönt pulver i. Jag visste vad som skulle hända, även om jag vägrade att inse det. Dumbledore kastade i pulvret i brasan, klev in i de gröna lågorna och sa högt och tydligt:
”Grimmaldiplan 12!”
Sedan var han försvunnen. Jag stod där, och insåg att Dumbledore lämnat mig ett val. Jag kunde gå med honom och träffa mina föräldrar och göra upp med de en gång för alla, eller smita ifrån kontoret och låtsas att ingenting hade hänt. Men ett krig var nära, jag kände det. Och om vi inte litade på varandra och inte försökte vara vänner, så skulle vi inte ha en chans mot Dödsätarna.
Jag gjorde mitt val. Krukan låg på golvet, och jag tog en nypa pulver och kastade in i lågorna. De blev återigen smaragdgröna.
Jag klev in där, och visste att det var det rätta att göra. Men dte hindrade inte min röst från att drypa av bitterhet när jag sa:
”Grimmaldiplan 12.”