Den du minst anade [SV]

Erica, Jag orkar inte ens kommentera mer nästan, för jag har bara smma skaer att säga hela tiden. DEnna ff är superbra!

Det samma gånger tusen Erica ♥

OH CRAP

Om du fortsätter med ditt Crapande så slutar jag skriva. -.-

OH GOD NO

Ok, Clara. Då får du sluta med ditt crapande nu. Så är det bara!

OMG vad bra, du är helt grym på att skriva!!

AAAAH. JAG ÄLSKAR EEEEER.
Ska försöka lägga ut så många kapitel som möjligt den här veckan nu när jag kommit in i skrivandet igen. Pööööss ♥

-


Kapitel 22.
Jag såg bort mot Slytherinbordet. Ett par blåa ögon så lika mina egna tittade tillbaka på mig. Jag tittade på klockan och såg att det var en halvtimma till första lektionen. Så jag reste mig, brydde mig inte om Harrys och de andras blickar och gick ut i entréhallen för att vänta på min bror. Jag satte mig i trappan och såg Elliot komma ut och sätta sig bredvid mig.
’’Varför?’’ viskade jag.

En gång i tiden hade allting varit självklart. Jag hade alltid litat på min bror mer än någon annan, alla ord, alla kramar, alla förklaringar, allting, spelades upp i huvudet när jag såg Harry. När jag såg honom komma in med andan i halsen. Det var Elliot som hade hållit mig kvar på jorden, det var Elliot som alltid hade stöttat mig.
Det var Elliot som var skälet till att jag fanns här. Att jag inte bara hade gett upp när allting var som jobbigast.
Elliot var min bror.
Han kunde inte.
Han fick inte.
Det var omöjligt.
Att.
HAN.
Av alla personer.
Skulle vara KÄR
I mig.
Jag ville det verkligen inte.
Så när jag såg det ruffiga håret som stod åt alla håll, de gröna ögonen och glasögonen, då insåg jag att min bror också var skälet till att jag hade Harry.
Det betydde.
Att.
Jag och Harry.
Var skälet till att Elliot hade gått över till den mörka sidan.

”Alice!” Det var inget argt rop, inget glatt rop. Det var ett desperat rop. De gröna ögonen var rödgråtna och en ny svärm av tårar vekade redan leta sig upp.
Jag glömde allting. Allting om Elliot, om striden och om Voldemort. Det enda som fanns var Harry. Jag sprang de få meterna som var mellan oss och landade i hans famn. Jag borrade in huvudet i hans tröja och han lutade sitt huvud mot min panna och både mina och hans tårar rann ner från mitt ansikte.
Jag vet inte hur länge vi stod där. Jag gömde bara mig själv och Harry för striden. Jag tänkte på allting som vi hade gått igenom… och om hur Ginny tog det. Jag undrade var hon befann sig nu, jag hoppades att hon hade hunnit evakuera, hon hade ju faktiskt varit Harrys flickvän… och jag visste att Harry fortfarande älskade henne. En tanke slog mig. Var Harry och jag IHOP nu? Nu när Harry inte längre hade Ginny. Jag provade i mina tankar att kalla Harry för min ”Pojkvän”… det blev bara fel, jag funderade på att fråga honom när rösten bakom mig uttalade orden som fick hela mig att frysa till is.
”Släpp. Henne.”
Sekunderna efter blev några av de längsta i mitt liv. Medan jag stod där med ryggen mot min bror och med hjärtat bankande i bröstet kände jag att Harry lyfte sakta på huvudet. Han grep tag i mina överarmar och flyttade mig så jag stod bakom honom. Jag vågade inte titta. Jag vågade verkligen inte.
Jag var rädd för min bror.

”Dåså” Elliot reste sig upp. ’’Och juste, Malfoy kommer inte att besvära dig något mer. Nu ska jag ha lektion i Örtlära med Hufflepuff. Jag älskar dig, Alice.’’
Sen var min älskade bror borta.

ÅKVINNASLUTAVARASÅBRADUMÅSTESKRIVAMERANU!!!!

Ooooooh...