~~Hedviggs liv~~

Nu ska jag

Kapitel 72
CAROLLE

Cedric synes inte till.
-Hallå! Ropade jag högt så att det ekade enormt mycket.
Allting började kännas värdelöst! Vad var det för mening med att träffa Cedric, när jag visste att Cho älskade honom och skulle bli arg.
Fast första gången jag såg honom visste jag att jag älskade honom, det hade känts i hela kroppen! Först hade det pirrat till i magen.
Men, var är han nu?
Kunde, han (inte Cedric) ha tagit tillbaka honom till det döda igen?
-Snälla, Cedric, viskade jag med en avlägsen ton.
Inget ljud förutom mina egna andetag hördes.
Jag började gråta, tårarna forsade ner från mina kinder som livliga vattenfall.


-Gråt inte, viskade en röst.
-Va? frågade jag vilset.
-Gråt inte, Carolle jag är här, fortsatte rösten.
Förvirrat tittade jag åt sidorna.
-Cedric?
Fotsteg hördes, dem kom närmare. Ett par armar kastades runt mig.
Det var Cedric.
-Å, varför svarade du inte?! Tjöt jag.
-Lugn, han har bestämt sig, han kommer att ta tillbaka mig till de döda, sa Cedric som om det var någonting man sa varje dag.
-Men....började jag, men han tystade mig.
-Jag måste gå, vi kommer aldrig ses igen, han lurade oss, man kan inte finna kärleken i döden. Jag har inga känslor för någon, och om jag hade det skulle jag sluta träffa dig, det skulle vara för ont mot Cho, med dem orden försvann han bara därifrån.
Och med ens kom utgången tillbaka.
En ny person stod framför mig nu, personen klev fram ur skuggorna, det var Marcus, han hade sätt och hört allting...

OUPS

SUPERBRAKAPITEL

Vem är marcus?
Suuuuuuuuuuuuuuuuper bra!!!!!!

Bra

Jättebra!

Brabrabra!!!

tack




Tack, Marcus var han som Carolle gick på julbalen med, man skulle kunna säga att dem var ihop.

Tack, alla. Ska skriva mer nu


Kapitel 73
CAROLLE

-....Jag...jag kan förklara! viskade jag tyst.
Marcus sa ingenting, han kom närmare.
Jag tänkte öppna munnen för att säga någonting, men han skakade bara på huvudet och pressade sitt pekfinger mot min mun.
-Du behöver inte förklara, vi kan glömma bort detta och börja om igen, sa Marcus lugnande.
Jag sa inte i mot, men var fortfarande inte riktigt säker på vad jag skulle göra.
Tillslut nickade jag.
Han lutade sig närmare mig och kysste mig på kinden.
-Kom, ordet var kort och beslutsamt, trots att jag kunde komma på en mängder massa invändningar sa jag ingenting. Jag tog hans hand och följde med ut.
Vad hade nyss hänt kunde jag inte säga, för mitt minne var som bortblåst.
Inget tyngde mina axlar och inget gjorde någonting, allting var bara tomt, som om jag nyss föddes.




Hedwig
Jag förstod inte Carolle, i ena stunden var hon glad, inte allvarlig och hur öppen som häls, men i andra stunden är hon bekymrad, glädjelös och allvarlig.
Joanne och jag satte oss ner vid bordet i växthuset vi skulle vara i.
Sprout hade bestämt att idag skulle vi ha ett test om plantor.
Lät otroligt tråkigt om man frågar mig, men Carolle hade säkert gillat det.
Sprout delade ut testen och vi skulle precis börja när Carolle och Marcus kom in.
Med öppen mun stirrade jag på dem.
Dem höll varan i handen.
Jag skrattade, men varför hade hon varit orolig över mig?
Professor Sprout såg glad ut över att hennes bästa elev hade kommit.
Jag försökte få ögonkontakt med Carolle, men hon verkade undvika min blick. Så hela sanningen var inte avslöjad.

Superbra!

Taack ♥