Memories Of Bellatrix Lestrange (SV)

Jättebra!!!! Skriv mer!!!!

Very good! ♥

Har sträckläst nu, helt fantastisk. Jag kan inte fatta att någon kan vara så underbart bra på att skriva. ♥♥♥

Har läst hela på någon timme ^^ och jag hoppas det kommer mer snart

Tack alla ni som inte gett upp hoppet om denna, trots att jag inte har skrivit på över ett år. Det har varit/är mycket men jag vill verkligen slutföra denna. Här kommer ett nytt kapitel.
Obs! PG 13 på denna delen

Rummet var litet och rutorna igen immade. Ingen såg ut, inge såg ut. Den massiva trädörren var stängd och förmodligen låst på diverse magiska sätt. Manne som satt bakom det belamrade skrivbordet hade nu påfallande likhet med den mörkrets herre som förgjorts av unge Harry Potter. Blekt ansikte, liten ormlik näsa och irisar vars bruna ton hotades av en blodröd nyans. Han satt hopsjunken med en rad tomma flaskor framför sig. Det gick inte att urskilja några etiketter men av lukten i rummet att döma så hade det varit stark sprit däri. Ni-vet-vem hade aldrig känts som personen som super sig full, han hade alltid verkat vara en utpräglad kontrollmänniska. Någonting hade gjort honom upprörd, eller snarare någon. ”Bellatrix” mumlade han och namnet lät som en förbannelse när han uttalade det. I samma ögonblick ryckte han till och strax efteråt hördes en knackning. Skarp men med en underton av någonting ängsligt. Han, mannen vid skrivbordet gav ingen respons till den som påkallat hans uppmärksamhet. Ändå öppnades dörren och en kvinna ställde sig på dörrkarmen. Det var Bellatrix. Hon hade inte förändrats anmärkningsvärt, hennes hår var lite mer ovårdat en vanligt vilket gav det ett lätt fågelboaktigt utseende men annars var hon lika vacker som vanligt. Den mest markanta skillnaden var uttrycket i hennes ansikte och ögon. Det var kaxigt, beslutsamt och på gränsen till nonchalant. Hon röjde inte på något sätt sina känslor för mannen framför henne. ”Bellatrix Lestrange” sa han. Hon nickade kort och klev över tröskeln och sköt igen dörren med en lätt vift på staven. ”Jag har inget tillövers för slarvers” började han. ”Inte heller för fega stackare eller personer som tror sig vara förmer en mig. Under den senaste dagen har du visat dig vara alla dessa saker. Du Bellatrix, dig som jag hade hopp om.” Om man inte kände Bella så skulle man tro att inget av dessa orden sårade eller ens nådde hennes öron men någonting i hennes blick förändrades, han såg det och log. Han visste hennes svaga punkter, han visste allas svaga punkter. ”Jag som hade någonting stort i åtanke för dig”, han lutade såg närmare och lät sin andedräkt svepa över hennes ansikte. I en ögonfrans glittrade en ensam tår, så liten att den knappt syntes. Hans ansikte stannade kvar vid hennes och plötsligt var hans läppar sammankopplade med hennes. Det var en hård och kall kyss. Hans ögon var öppna , hennes var slutna. Det var han som drog sig undan men han gick inte sin väg, istället utforskade hans händer och läppar hennes kropp. Hon hade blivit apatisk nu och gjorde inget motstånd när han drog av hennes kläder, ett efter ett. Det var svårt att veta vad hon kände, ibland flög en hint av rädsla över hennes ansikte, ibland njutning. Han drog ner henne i soffan och vältrade över henne. Sedan tog minnet slut.

30 September 1970

Idag är det min nittonde födelsedag. Jag har inte varit ett barn på många år, kanske var jag det aldrig. Idag är den sista biten av min barndom, min oskuld utriven ur mig. 19 år gammal har jag svikit, blivit sviken, sårat, blivit sårad och dödat men fram tills idag hade jag aldrig haft det. Sex. Jag har aldrig varit romantisk, mer av den hårda, svåråtkomliga sorten så det kanske var skrivit i stjärnorna att min första gång skulle bli så här. Det var inte romantiskt, det var inte fint, det var inte magiskt trots att vi båda är erfarna i magi. Tillsammans med honom hade jag förväntat mig gnistor, men där på det kalla stengolvet önskade jag att det skulle ta slut. Märkena som hans naglar rev upp i min hårbotten, i min panna, på min rygg och mage finns kvar. De synliga märken. Märkena finns inuti mig också, osynliga men ändå bränner de mer än såren på min hud. Jag är inte arg, känslan inom mig är inte den som jag varit fylld av sedan skolan. Det här är någonting annat. En annan kvinna skulle kalla det rädsla. Bellatrix Black blir inte rädd. Ändå är jag det. Livrädd. Inte för att jag ska dö, men för att aldrig bli älskad av honom, för att bli bortglömd av honom, rädd för att bli sårad igen och igen och igen. Jag ligger på golvet i mitt rum, hopkurad i fosterställning, skakandes och oförmögen att röra mig. Jag vill inte döda, varje gång känns det som att min själ krymper att jag blir mindre. Det ända jag någonsin har velat är att bli älskad. De säger att folk blir galna av ensamhet, av kärlek och av död. Käre gud, jag vet att jag inte har trott på dig innan men snälla rädda mig ifrån galenskapen som vill ta sig in i mig. Gör mig normal. Gör mig älskad.

Bra!

*ny läsare* Älskar din berättelse!
Har sträckläst allt, och älskar alltihop!♥

Oj, Bellatrix!

åhhhhhhhhhhhhhh...................... har inte ord för det här

Toppen!

Grymt! Har sträck läst hela!