PRS Lupple & Medi

Han stack in några nålar och satte sig.
"Känns det bra?" Felic såg undrande och Willow nickade.
"Ja det känns som jag aldrig haft ont." Hon såg på honom och Felic log, reste sig och avlägsnade nålarna och hjälpte henne upp.
"Så det verkade vara några nerver i kläm inga problem." Ha såg på Dorian och log.
"Dorian?"

Dorian såg henne sätta sig upp och han var snabbt där och skylde henne med sig själv och tröjan.
Den där Felic var allt bra närgången enligt hans mening. Visst det var hans jobb men ändå.
Han såg mot honom och nickade.
"Ja?" Sa han och tvingade fram ett leende på läpparna.

Hon skrattade och drog på sig tröjan och såg på Dorian och sedan Felic som packade ihop.
"Tack så mycket."
Han log och såg på henne.
"Jag var skyldig Tristan en tjänst och det blev ju bra det där." Han slog ihop bordet och nickade.
"Vi ses Willow." Han försvann och Willow såg på Dorian.
"Det var superskönt. Jag har inte ont längre."

Dorian följde honom med blicken och såg sedan på Willow.
"Vad bra att han gjorde dig bättre. Men han var lite mycket tyckte jag." Viskade han och smekte hennes kind.

"Men herregud Dorian. Han gör bara sitt jobb. Du kan inte säga till en läkare att inte peta på en. Han fick upp det jag hade i nacken utan att göra det värre." Hon såg på honom och suckade.

Han svalde hårt och backade ifrån henne.
Hade inte varit beredd på hennes reaktion.
" Ja och det var jättebra Willow." Sa han och svalde hårt, vände bort blicken.
Ville säga något mycket mer, ville förklara men satte sig tyst i soffan och försökte samla sig.

"Han fick upp det som gjorde i stel. Jag hade ont att gå och nu kan jag göra det utan smärta. Älskling han hjälpte mig så var snäll. Jag älskar dig oroa dig inte." Hon kysste honom.
"Jag märkte att du blev sotis"

Han nickade sakta. "Jag är snäll." Påpekade han och besvarade kyssen.
"Och jag dig." Viskade han och smekte hennes kind och svalde hårt.
" Okej det var mycket som var jobbigt, en sak var att se dig så, ja. Med en annan kille här. Fan." Muttrade han och drog lite i hennes tröja.

Hon föll in i hans famn av att har ryckte i tröjan och föll på honom.
"Varför blir du inte sotis av din bror? Är han inte en kille med?" Hon log och drog handen genom hans hår.
"Sen har vi ju Alexander." Hon log retsamt.
"Gustaf, Simon. Ska jag fortsätta? Jag äskar dig och ingen annan." Hon böjde sig över honom och visade handen.
"Minns du?"

Han svalde hårt.
"För att Alexander har fru, och Tristan skulle aldrig." Sa han och bet sig hårt i läppen.
" Vi ska inte prata om Simon och Gustaf." Sa han lågt, de var ju faktiskt killar i hennes riktiga ålder.
Han såg på hennes hand och nickade.
"Ja jag minns." Sa hon och skrattade lågt.
"Men jag lovar, alla andra kollar på dig för du är så snygg." Viskade han.