In the dark PRS Vidomina & Medi

Mira ryckte till när bollen kom rullande mot dem och hon vände sig om och log mjukt och skrattade till.
"Oh det händer. " hon log mjukt och såg mot Leo som sparkade tillbaka den.
"Åh du är så duktig," Viskade hon och såg mot killen.
"Demi!" En ung kille kanske 21 eller kanske 22 kom fram och såg på den unga killen.
"Jisses där är du." Han såg på bollen och flinade och skrattade.
"Så du vill sparka boll kanske?" flinade han och såg upp mot Leo.
"Oh tack!"

"Nicolai. Demitri, stör inte de andra med era spel."
Direkt fylldes Leo av obehag och kände hur huden på honom knottrade av rädsla. Den välbekanta rösten.
Ur skuggorna av träden steg en man fram. Leo flämtade av åsynen. Samma person han tyckte sig se bland de andra i staden. Där han passerat förbi, som om ingenting hade hänt. Som om han var en av de. En del av befolkningen. En del av staden.
Ivan. Det var Ivan. Det bakåtkammade håret, den trötta, allvarliga blicken. Så tjusigt stiligt i sina mörka färger, så som Leo oftast också klädde sig. Han var sig skrämmande lik. "I-Ivan.", flämtade Leo och Ivan stannade lika förvånat upp när han upptäckte Leo. Och sedan Mira.
"Leo. Mira." Han gick lugnt fram till pojkarna. "Demitri, Nicolai. Gå till er mor."
Demitri rynkade pannan oförstående, men när han fick en menande blick av sin far gjorde han som han sa och plockade upp bollen för att försvinna tillbaka från de håll de kom ifrån.
"Jag väntade mig att träffa er tidigare. Särskilt dig, Leo.", sa han och fnös då.

"Självfallet far." Nicolai bugade sig för sin far innan han drog med sin bror och föesvann från platsen.
Om Mira hade haft färg i ansiktet så skulle hon tappa allt. Hon såg med hat mot Ivan och hon öll hårt om Leos arm.
"Kom Leo vi ska inte vara kvar här." Man hörde hur hennes röst skakade. Hat rädsla skakade inom henne och hon såg menande på Leo.
"Kom nu annars drar vi tillbaka jobbet och då är du inte välkommen in i huset!" Hon såg med en panikslagen blik mot Leo och sedan Ivan.

"Jag ser att du har varit upptagen, Ivan.", sa Leo och kände en blandning av sorg och hat i rösten. Han syftade på de två pojkarna.
"Leo. Det här är inte sista gången jag ser dig. Vi kommer att mötas igen.", sa han lugnt.
Leo kramade om Miras hand. "Kom, vi har inget här att göra. Vi går hem." Han slängde en sista blick på Ivan och såg sedan mot pojkarna. Han såg de inte, för mörkret. Han gissade att Isabelle också gömde sig där någonstans. Leo hoppades på att de skämdes och inte visade sig igen.
Han vände sig om och tog med sig Mira därifrån. Tårarna brände i ögonen. Han kunde känna Ivans blick i sin rygg.
För ett ögonblick tänkte han på Rion och önskade att han var där och kunde säga något klokt till honom. Rion som förstod och visste. Kände Leo såväl.
Han gick fort. De närmade sig deras husområde.

"Gå härifrån Ivan." Mira morrade långt ner i strupen och hon började gå med Leo. När de kommit en bit så började mira sjunga tyst för Leo, att hjälpa honom lugna sig och även sig själv.
"Jag skulle köpt den där tvättbjörnen till sig." Viskade hon mjukt.
"Du kanske behöver en sådan vän." hon såg mot honom.


"Älskade vad gjorde du?" Isabelle filade en perfekt nagel med en glasfil och såg på sina söner som hade satt sig ner.
"Demitri vad gjorde du egentligen och vart fick du tag i bollen?"

"Jag har ju dig.", sa han lugnt och svängde upp på deras infart. "Det är bäst att vi går in. Adelaide och Halo är ju ensamma, eller hur?" Han klev upp på trappan till dörren och klev in i huset. Han suckade och kände då att han faktiskt darrade. Det hade visst varit av någon slags chock att han mött sin skapare igen. "Jag trodde inte.. jag visste inte..", började han och gömde ansiktet i sina händer. "Äh, bara glöm det.", suckade han och skakade på huvudet för att ta bort händerna från ansiktet och se på Mira igen.

Ivan verkade inte höra på vad Isabelle sa och satte sig istället ner på bänken bredvid henne för att se på deras söner. "De är rastlösa, Isabelle."
Demitri suckade och kastade rastlöst bollen i sina händer för att fånga den gång på gång. "Vi är uttråkade bara. Det finns ju inget att göra. Vi får ju inte göra något! Inte gå iväg någonstans. Vi är i en stad full av liv och.." Han sänkte blicken. "Och det är inte rättvist.", suckade han och sneglade upp på Nicolai. "Ska vi spela igen?"

Hon log och kysste hans kind men skakade på huvudet.
"Nej alla tjänare är kvar i huset och Ruby är ju där så de är inte ensamma." Hon såg på honom och nickade.
"Ja vi borde inte vara ute mera. Jag måste även rapportera detta." Hon såg på honom.
"Allt för att hålla Halo säker." Hon smekte hans handrygg med tummen.

Isabelle suckade och tog fram en vinflaska och såg mot sin make
"Älskade vill du vara en ängel och öppna?" Hon såg sedan på sin yngsta son.
"Utråkade? Vi ska inte springa i hastighetens ljus för att ha kul. Vi måste vänta tills det är accepterat och sen kan ni ha kul." Hon suckade.
"Åh älskade."
Nicolai reste sig.
"Självklart!" Han log och tog av sig sin mörkblåa kavaj och vek ihop den prydligt och lade den på bänken.

Leo drog in luft i lungorna för att andas ut igen. "Skönt att höra. Halo är i trygghet. Och det är väl det viktigaste." Han log åt tanken. "Och så har hon Adelaide. Jag känner henne inte alls, men jag är säker på att hon skulle skydda Halo till varje pris." Han bytte en blick med Mira, men leendet försvann då han hörde orden från hennes läppar. "Rapportera? Låt mig följa med. Jag kan också förklara. Snälla." Han kände sig orolig vad detta skulle kunna innebära för honom, men också för Rion. Rion fanns där någonstans. Leo skulle inte vara den att förstöra för honom.

Utan att titta åt Isabelles håll tog han flaskan från henne för att vrida lös korken och räcka över den till henne.
"Greve Markal har varit generös mot oss. Och länge nu. Kanske borde vi återgälda tjänsten?" Han såg då på Isabelle. "Jag kan inte leva i skuld till någon.", förklarade han och suckade sedan. Det var en för jobbig konversation eller samtal att ha. "Jag visste att det fanns vampyrer här, i New Orleans. Men.. Leo? Betyder det att den nya prästinnan är här?", sa han eftertänksamt, men sträckte sig sedan efter Isabelles hand för att hålla om den.
Demitri såg surt åt sina föräldrars håll som inte verkade vilja förstå eller höra på. Han gladde sig åt Nikkis entusiasm och satte ner bollen för att passa den till honom. Med ens kändes det bättre och han skrattade då bollen for över gräset.

"Hon är en underbar vän min älskade Leo." Hon svängde av till huset och gick in ich drog in Leo med.
"Åh nej vi kan ringa." Hon log och nickade.
"Men det är sant och jag kan inte förstå vad den mannen gör här." Surt tog hon av sig skorna och lade huvudet mot hans axel.
"Kom vi kan gå till Julians kontor. Han är säkert där och han måste veta."

Isabelle nickade och såg på Ivan.
"Ja det kanske är bäst att hitta nytt hus? Vi har ju fått en del pengar nu men inte lika mycket som vi hade förut." Hon såg sedan mot sina söner och log.
"Då måste vi ha ett rum för dem, spel och annat vad pojkar vill ha." Hon drog handen genom sitt hår och lade huvudet på sned.
"Min älskade det här är livet."

"Då går vi till hans kontor. Han måste få veta.", sa han och nickade mot Mira. Han försökte tänka igenom vad han skulle säga. Förklara. Det kändes så viktigt att det skulle bli rätt. Men strax därpå lämnade han sitt försök att finna det rätta alternativet och gick efter Mira. "Bäst att vi är tysta, så att vi inte väcker de. De sover nog."

"Ja. Tillslut. Markal.. Han kanske låter mig få tillgång till mina förmögenheter igen. Jag hör av mig till honom och frågar. Det vore bra om vi ägde det som var vårat." Han smakade av vinet Isabelle hade tagit med sig till det. Det var gott. "Självklart. Våra pojkar förtjänar det bästa. De är ju våra." Han log då och såg stolt på sina pojkar som sparkade bollen mellan varandra.