prs yehet & kkaebsong

"Gå upp och vila ni, så skickar jag upp ett par koppar te." Säger modern och stryker handen över Joshuas lockar med ett leende.
"Tack, tack." Säger artonåringen och klappar Zihaos huvud innan han börjar gå ut ur köket. Nu vill han gosa ner sig med den stora nallebjörnen och glömma bort all smärta i kroppen.

Zihao följde, lätt missnöjt, efter Joshua bort mot trappan med slokande öron. Skulle artonåringen verkligen lyckas ta sig upp för den där trappan? Han kunde ju för fan knappt gå! Okej, dags att börja gnälla som en bebis igen. Smidigt slank nittonåringen in före den andra och blockerade därmed dennes väg. Han gav fästmannen en lång blick innan han lade sig platt på golvet, med huvudet mellan tassarna och ögonen stora som två tefat. Lite gnällande på det och Zihao hade helt plötsligt förvandlats till världens gulligaste varelse på jorden.

"Vad är det?" Frågar Joshua vars blick glider ner mot nittonåringen. Åh herregud, Zihao vet verkligen hur man ska vara söt. "Vill du att hjälpa mig upp?" Frågar han igen och ser upp mot trapporna. I tystnad hukar artonåringen sig ner, kvider till av smärtan som uppstår innan han försiktigt klamrar sig fast vid den äldre. "Du är så söt, vet du det?"

Jadå, det visste nittonåringen allt att han var. Det var ju tur att han hade så lurviga öron och mjuk, tjock päls. Annars hade han troligen inte varit lika gullig inte. Långsamt började han tassa upp för trappan, noga med att inte göra några alldeles för hastiga rörelser. Om Joshua ramlade nerför trappstegen kunde ju vad som helst hända. Han var redan tillräckligt bräcklig som det var, på grund av såren. Inga fler blåmärken behövde uppstå, med andra ord. Inga fler sår heller, för den sakens skull.

Med kinden vilandes mot den lurviga pälsen ser artonåringen allt som svischar förbi, inte särskilt snabbt men ändå. När det kommer in till rummet kravlar Joshua sig ner från Zihaos rygg och lägger sig raklång över golvet, aj aj aj.
"Du är nog min favorit skjuts från och med nu." Viskar han med ett litet leende över läpparna. Han kryper fram till eldstaden och pillar försiktigt med veden, han älskar brasor.

Jaha, där var alltså Zihaos framtida yrke - chaufför. Han himlade lite med ögonen och satte sig ner bredvid Joshua med en duns. Favorit skjuts..jo tackar, tänkte han lätt bittert och lutade huvudet mot en av artonåringens axlar, samtidigt som de mörka ögonen betraktade elden som sprakade inne i eldstaden. Det var väldigt mysigt faktiskt och han hade defintivt kunnat somna framför den där sprakande brasan, på golvet, utan några problem. Tyvärr var han alldeles för pigg just i den stunden,en kanske senare?

"Det är en komplimang" påpekar Joshua som noterat den lilla bittra stämningen. Blicken vilar i flammorna, prasslande är så mysigt. Dock orkar han inte sitta där, utan lägger sig ner på golvet och drar Zihao intill sig. Han gömmer ansiktet i den lena pälsen och suckar tyst. Visserligen mår inte kroppen bra av att ligga på golvet, men han orkar inget annat. Det får bli som det blir.

Komplimang? Zihao välte över på rygg och stack upp benen i luften, vilket bara fick honom att se ännu mer bedårande ut. Visserligen var golvet kanske inte det bästa alternativet för Joshua, men nittonåringen hade faktiskt ingenting emot att ligga utsträckt över det svala golvet. Om den yngre ville kunde han mer än gärna på lägga sig på den lurviga magen och bröstkorgen. Det var väl mest därför som han lagt sig på rygg från den första början, för att agera madrass.

När den äldre sedan vänder sig om för att ligga på rygg, kan Joshua inte hindra sig själv från att skratta till. Artonåringen kravlar sig upp, känner hur hela kroppen protesterar och bara vill dö, förlora medvetandet. Han lägger sig över Zihao, gömmer ansiktet i den tjocka pälsen och gäspar tyst. Kanske han är påväg artbförlora all kontroll över sig själv, kanske han är påväg att svimma, kanske såren blivit värre. Nej, det är nog inte möjligt. Innan han vet ordet av det här han förlorat alla sina tankar och fallit i en tjock dvala, antingen sömn eller medvetslöshet.

Utan att våga röra sig ur fläcken, betraktade nittonårigen den yngre med kärleksfulla ögon innan han vilade huvudet mot golvet och lät blicken glida upp mot taket. Hade Joshua svimmat eller domnat? Det var faktiskt väldigt svårt att urskilja, men han ville i vilket fall ändå inte väcka artonåringen. Så länge han andades regelbundet och hjärtat slog var allting okej. Mer än okej faktiskt. Snarare nästintill perfekt. Även om Zihao inte borde ha varit tacksam över sitt tillstånd, så kunde han verkligen inte låta bli att vara det ibland. Speciellt inte när Joshua kunde gosa ner sig i den mjuka pälsen och sova lugnt.